Detta hände 1987. Min idé var att låta samma tio artister åka på samma turné till åtta olika krogar i följande städer: Örebro - Göteborg - Halmstad - Helsingborg - Kristianstad - Västervik - Ljusdal och Uppsala. Jag ville ha en riktigt tung artist som avslutning och valde Cornelis. Han färdades i bil med två gitarrister. När de skulle framträda i Västervik blev jag uppringd av hans impressario Silas Bäckström, som undrade om inte Cornelis kunde slippa Ljusdal eftersom han kände sig trött. Jag svarade att om de sätter sig i bilen och åker i två timmar så kan de vara i säng på ett hotell redan före klockan 24. Sedan har han hela nästa dag på sig att ta sig till Ljusdal.

Cornelis gick med på det. Jag visste att han var sjuk, men inte hur sjuk han verkligen var. Det fungerade mycket bra i Ljusdal och sedan var det bara Uppsala kvar. Eftersom jag bodde i denna stad gick jag självfallet till hans föreställning, som ägde rum på restaurang Flustret den 7 september 1987. Vi hann prata en halvtimme före föreställningen och nu såg jag hur sjuk han såg ut. Han frågade hur det stod till med min son Aron, vars gudfar han var. Han bad om sin hälsning till gudsonen. Nu var det jag som engagerat honom och han kunde inte avhålla sig från en lite syrlig kommentar.
–Tänk att du skulle bli en sån där kapitalistjävel!
Detta var inte bara ett godmodigt skämt, men jag slog bort det.

Cornelis gjorde en mycket fin show, tillsammans med de två gitarristerna Ove Gustavsson och Conny Söderlund. Efteråt följde jag honom till bilen och vi kramade om varandra och visste inte då att det var sista gången vi sågs.

De tre for till en bensinstation för att tanka innan de for hem till Stockholm. Cornelis betalade men glömde sin plånbok på disken. Från macken ringde man polisen, som kom för att hämta plånboken. Polisen ringde från macken till Cornelis impressario Silas och talade om att man hade hittat Cornelis plånbok.
–Så bra, sa Silas.
–Ja men i plånboken hittade vi saker som vi helst inte vill hitta.
–Jasså vadå? undrade Silas.
–En massa amfetamintabletter!
Silas förklarade att Cornelis var mycket sjuk och hans läkare förbjudit honom att ta så mycket som en lättöl.

Polisen var mycket förstående och sa:
–Om jag tar med plånboken till stationen är jag tvungen att skriva rapport. Då gör vi så här: Jag lämnar den här på macken så hämtar du den redan i natt.
Silas tackade så mycket och for till Uppsala mitt i natten.

Den 12 november, alltså 67 dagar senare, ringde Silas till mig och talade om att Cornelis avlidit. Jag blev alldeles kall. Jag hade inte kunnat förlika mig med tanken på att han var döende.

Så kunde man i bladen läsa att Cornelis sagt sig vilja ha en stipendiefond där hans framtida royalty skulle betalas ut till en stipendiat varje år. Nästa dag kunde jag läsa i en tidning ett uttalande av kronofogde Christina Robertsson där hon förklarade:
–Det blir nog ingenting av med någon stipendiefond eftersom herr Vreeswijk häftar i skuld med 154.409 kronor för sociala avgifter.

Jag häpnade. Hur kan hon kräva pensionsavgifter från en avliden för en pension han aldrig kommer i åtnjutande av? Jag skrev några rader om detta i en kvällstidning. Så fick jag en idé. Några år tidigare hade jag lyckats få krögaren på Hamburger Börs att ställa hela krogen till förfogande när vi artister och musiker ville protestera mot att Arbetsmarknadsstyrelsen ville förbjuda oss att ha kvar våra managers och privata artistförmedlare. Jag fattade luren och ringde samme krögare igen och föreslog att vi skulle göra en stor minnesfest, där behållningen skulle gå till Cornelis stipendiefond. Sedan ringde jag Silas som genast tände på idén. Han samlade ihop gräddan av svenska artister som ställde upp gratis.

Vi tog en hutlös entréavgift av folk som ville kunna visa att de varit där. På scenen framträdde Povel Ramel, Lars Forsell, Galenskaparna, Lill Lindfors, Björn J:son Lindh, Janne Schaffer, Hasse Alfredsson, Siw Malmkvist, Marie Fredriksson, Benny Andersson, Orsa spelmän, Lasse Tennander samt Monica och Carl-Axel Dominique. Vi fick en rejäl grundplåt till stipendiefonden. Senare gjorde ett antal artister en gemensam LP-skiva där de sjöng Cornelis visor. Den sålde över förväntan och gav ytterligare en hacka till fonden. Till detta kommer dessutom alla royalties från Cornelis egna fonogram och böcker.

Cornelis är i dag lika populär som när han levde och varje år utbetalas hundratusentals kronor i stipendier, men kronofogden får inte ett öre. Cornelis är fri.