I skrivande stund är det faktiskt riktigt höstväder, åtminstone om man sitter inne. För vinden viner och himlen är mörkgrå. Prognosen talar för att det första riktiga höstregnet ska komma ikväll. Men det är ljummet ute, 22 grader, även om det ser ut som att det kan bli dags för långbyxor och långärmat nästa vecka. Som jag längtat.

Höstmyset jag tänkt skriva om är dock egentligen ett höstmys anpassat till det somriga väder vi haft hittills. Jag tänkte dela med mig av några guldkorn, några smultron som för mig återkommer denna tid, år efter år samt ett par nya tips. Men först skulle jag vilja berätta lite om vad som hänt på sistone. Mindre roliga ting. Men som även de har sin guldkant.

Ganska nyligen skrev jag att jag försöker undvika att tänka på att mamma börjar bli äldre och att det ju kan bli ganska traumatiskt när man bor långt ifrån varandra som vi. Hon är dock endast 73 år och i väldigt god fysisk form, så särskilt orolig har jag inte varit för hennes ålderdom. Än. Men man ska aldrig ta något för givet… Det började med vad som tycktes vara en influensa, ett besök på vårdcentralen, följt av akuten och så hemskickad.

Men det slutade med många oroliga samtal oss barn emellan - vi är tre syskon och bara en av oss bor nära mamma - ambulansfärd mitt i natten, symtom på vad vi trodde kunde vara stroke men som visade sig vara en varböld i hjärnan orsakad av en bakterie, operation och mycket lång tid för återhämtning. Mamma ligger fortfarande på sjukhus två veckor senare och kommer att få stanna ett bra tag till. Men det går på rätt håll.

Jag har velat åka, men när man bor 3.000 km bort och av en hel rad andra orsaker, är det inte helt enkelt. Så än så länge avvaktar jag och videosamtalar med henne varje dag. Mats och Richard talade för ett tag sedan i sin podd just om skillnaden mellan hur involverade de anhöriga är när någon läggs in på sjukhus i Sverige respektive Spanien. I skarpt läge märkte jag hur jag anammat det spanska sättet, där minst en anhöriga alltid finns vid den sjukes sida.

Så är det ju verkligen inte i Sverige jag har kämpat med att på avstånd försöka acceptera det. Jag som inte själv kan ställa upp, kan ju knappast heller kräva något av andra. Vad jag också lärt mig av det här är, att man kan hjälpa och stötta varandra förvånansvärt mycket även på avstånd. Samtal och Whatsapp för möjlighet att informera, ventilera och rådgöra för en gemensam bedömning av situationen, är mycket mer värt än ingenting. Jag har känt mig närmare både mina syskon och mamma än på mycket länge.

Snabbare än jag önskat fick jag en lokal sjukhusvistelse att jämföra med då min son Iván bröt armen i veckan. Så illa att han fick opereras och stanna 24 timmar på sjukhuset. Ett dygn låter ju inte så mycket, men det kändes mycket mer och enligt spansk tradition hann vi även få flera besök under den tiden. Allting gick bra och nu handlar det mest om att stå ut med smärtan och ett blytungt gips i sex hela veckor. Tur i oturen var att det var vänsterarmen som gick sönder och Iván är tack och lov högerhänt.

Tur var också att vi hade sugit ut det sista av sommaren på bästa möjliga sätt under den gångna långhelgen. Så vi behöver inte sörja några “säsongens sista dopp i havet” som inte kan bli av. Och tack och lov är den varma sommaren över. För det gipset i 35-gradig värme hade inte varit att leka med. Man måste se det från den ljusa sidan!

Mina guldkorn som jag vill dela med er är följande fem aktiviteter vi hunnit med i oktober:

Den gömda stranden i Carvajal. Ta trappan mot havet bredvid baren Gecko, gångstigen till vänster och fortsätt tills ni kommer rakt nedanför Holiday Worlds beach club. Detta är ingen officiell hundstrand men den är som sagt gömd och hit kommer väldigt få människor, nästan ingen faktiskt. Här har jag varit både med en god vän som kom på besök från Sverige och först bjöd mig på lunch på La Cubana (ett annat guldkorn!) och sedan tog vi ett härligt dopp i havet. Och med Iván veckan före. Han lyckades dock svälja en sten när han kastades runt i vågarna som bröts mot stranden, vilket faktiskt ledde till ett annat sjukhusbesök. Dock utan några dramatiska konsekvenser.

Nåväl, stranden är stenig men för mig är det mer än värt det om jag kan få vara nästan ensam i världen för en stund där mellan havet och klipporna. Jag ska bara lära min son att stänga sin mun när han badar!

I lördags åkte vi till en annan favorit, Dunas de Artola i Marbella. Vi promenerade på den vackra gångbron av trä, fortsatte sedan en liten bit västerut längs med stranden till Playa de las Cañas och njöt av eftermiddagens sista solstrålar, det ljumma havet och känslan av brittsommar och en annalkande höst. En av de bästa känslorna jag vet. Inte heller detta är en officiell hundstrand, men så länge man har hunden kopplad är detta vad jag skulle kalla för en hundvänlig strand, inte så tillgänglig och välbesökt av hundägare.

På självaste Spaniens nationaldag gjorde vi en annan trevlig utflykt i närområdet, nämligen till den norra delen av Torreblanca del Sol. Vi tog sikte på DiscGolfPark i Mijas som alltså är frisbee golf, parkerade och vandrade sedan runt i oändlighet och hunden fick springa fritt. Fem minuter från hemma med en känsla av att vara långt bort från allt.

Det är ju väldigt torrt i naturen nu, men ändå så vackert med de gröna träden, den gulbrända marken och Mijasberget i bakgrunden. I slutet gick vi en bit norrut och hittade mysiga vägar med skuggande gröna träd. Min son älskar inte att promenera, men kommer jag tillbaka dit ensam ska jag gå ända upp till Mijas Pueblo.

Finns det något höstigare än bio? I söndags såg vi filmen Campenoex, regisserad av Javier Fesser och en fristående fortsättning på Campeones. Båda filmerna handlar om en grupp personer med intellektuella funktionsnedsättningar som har kärleken till basketen gemensamt. I den andra filmen leder dock ett antal förvecklingar till att de plötsligt börjar träna friidrott istället och slutligen hamnar på ett mästerskap för en mix av riktig och virtuell friidrott. Många emotionella tårar föll och det var första gången på mycket länge som jag var med om att folk klappade spontant när filmen var slut. Gå och se den!

Slutligen skulle jag vilja tipsa om en vinbodega jag besökte med ett gäng tjejkompisar sista lördagen i september. Den heter Bodega García Hidalgo och ligger norr om Ronda. Det var en födelsedagspresent till en av tjejerna och vi hade bokat rundtur, vinprovning och lunch för totalt 48 euro per person och det var så otroligt gott, mysigt och familjärt. Det var vinbonden själv som berättade om sina viner och frun som lagat och serverade maten.

Gården var deras hem och vi satt i en typisk andalusisk patio och serverades kallskuret, ost, hemodlade tomater, hembakat bröd med olivolja, potatisomelett som smälte i munnen och slutligen paella. Och just det, nougatglass till efterrätt. Till det fick vi smaka vitt, rosé och två olika röda viner. Det kändes som en typisk spansk vinprovning. Inget tjafs om att sitta och rulla runt i gommen och filosofera, utan helt enkelt gott vin som serveras till god mat och så är det bra med det.