Ytterst långsamt tragglar jag mig sedan lång tid igenom boken ”Sapiens”, av israelen Yuval Noah Harari. Den ställer så många grundläggande koncept som vi ser som självklara på huvudet, att i princip varje stycke kräver en paus för att begrundas i detalj. Jag har klarat av ungefär en tredjedel av boken och ett av de främsta intrycken så här långt är hur människosläktet har värderingar och koncept som vi ser som självklara, men som är helt abstrakta. Det omfattar allt från religioner till vår uppfattning av rättvisa och grundläggande mänskliga rättigheter.

Vad får mig att anspela till denna bok i veckans blogginlägg? Jo, den förklarar för mig ett fenomen som jag stött på flera gånger den senaste tiden. Personer som till synes har det gott ställt, såväl ekonomiskt som socialt, är helt utom sig av politiska skäl. Det handlar konkret om människor som upplever att Spanien befinner sig på tröskeln till fördärvet och för att den ställföreträdande regeringschefen Pedro Sánchez (PSOE) befinns vara redo att göra vad som helst för att klamra sig fast vid makten. Detta skulle inkludera att ge ”Spaniens fiender”, allt de ber om.

I söndags tågade en stor demonstration i Málaga, sammankallad av Partido Popular under parollen ”Igualdad”, alltså jämställdhet. En ärevördig princip förvisso, men i det här fallet syftade det inte på jämställdhet mellan varken könen eller olika samhällsklasser, utan mellan olika spanska regioner. Sánchez påstådda eftergifter till såväl katalanska som baskiska nationalister skapar enligt högern i Spanien orättvisa klyftor inom landet. I det här fallet juridiska sådana, genom den beryktade amnestin för de katalanska separatisterna.

Den åberopade jämställdheten mellan olika områden är i sig en utopi, i ett land med 17 autonoma regioner med en hög grad av självstyre. Genomsnittsinkomster, offentlig vård och utbildning skiljer sig stort mellan exempelvis Baskien och Murcia. Infrastrukturen är likaså väldigt annorlunda i Madrid jämfört med Extremadura. Det beror till stor del på att såväl PP- som PSOE-regeringar i olika perioder gjort eftergifter till nationalistpartier i Katalonien och Baskien, för att säkra sig makten på riksnivå.

En av de personer jag träffat de senaste dagarna och pratat med är en kvinna som har en hög chefspost. Det är hon själv som kommer in på den politiska frågan i landet och man ser hur det riktigt kryper på henne när hon kommenterar situationen. Förutom att anse att de katalanska separatisterna nu går ut som segrare i konflikten, för att de påstås bli beviljade amnesti, kritiserar hon också regeringens hantering av pandemin. Bland annat hänvisar hon till hur Författningsdomstolen i efterhand förkunnat att landets lockdown var grundlagsvidrig.

En annan som jag talar med är en småföretagare som har en handfull anställda och som främst arbetar med lyxkunder. Han berättar hur de jobbat oavbrutet hela året och att det verkligen inte är någon kris inom lyxsektorn på kusten. Men trots att företagaren helt uppenbart får rejäl lön för mödan så kommer han också in på den inhemska politiken och hur hopplös situationen är i hans ögon. Åter igen riktas hans missnöje mot Pedro Sánchez, som styrt i Spanien de senaste fem åren.

En tredje person jag talar med är egenföretagare inom turistbranschen och henne går det heller ingen som helst nöd på. Men trots att hon är framgångsrik i sitt jobb så utstrålar även hon missbehag över situationen i Spanien. Hon kommer bland annat in på frågan om ”ETA:s arvtagare” och berättar om dåd som den baskiska terroristorganisationen utfört i Málaga, samt om anhöriga till offer som hon lärt känna. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro när jag lyssnar på henne att ETA fortfarande existerar.

Det finns en känd paradox i opinionsundersökningar som består i att majoriteten av de tillfrågade brukar göra en sämre bedömning av den allmänna ekonomiska situationen i landet, än sina egna finanser. I det här fallet känns det som att det är ljusår mellan hur privatpersoner verkligen har det och hur de uppfattar situationen i landet. Med tanke på vad som sägs och har sagts om den nuvarande regeringen förefaller det nästan vara ett mirakel att Spanien ens finns kvar på kartan.

I skrivande stund är Pedro Sánchez officiell kandidat till regeringschef, efter att PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo misslyckats med att erhålla tillräckligt stöd. Inget datum har ännu fastställts för debatten om socialistledarens utnämning, men den måste ske snart då tidsfristen går ut den 27 november. De flesta håller det som troligt att Sánchez kommer att säkra den majoritet som krävs för att bli omvald, men det återstår fortfarande att se om det lyckas och på vilka villkor.

Om Sánchez lyckas bilda regering igen kan vi räkna med en fortsatt polarisering i Spanien, av allt att döma än mer infekterad än den vi upplevt de senaste åren.