I mina tidigaste tonår bodde min mor på Drottninggatan 89 i Stockholm, i ett hus som senare revs för att ge plats åt ett stort postkontor som nu också är nedlagt. Lägenheten i vilken min mor bodde var som man då betecknade halvmodern, vilket innebar att det fanns värmeelement och vattentoalett men endast kallt vatten i kranarna.

Vi bodde på gatuplanet och när jag tittade ut på bakgården såg jag i det bortre vänstra hörnet en liten tvättstuga. I den fanns en pannmur som eldades med ved och rymde sextio liter vatten. Där fanns vidare några klappträn och tvättbrädor. Två stadiga matronor och en magerlagd äldre dam brukade hjälpas åt med tvätten. Kvinnorna var blöta av svett och vattenånga. Det ångade om dem när de öppnade dörren och kom ut på gården vintertid. Jag kände lukten av tvättmedel och grönsåpa när jag öppnade fönstret. När vädret var tjänligt hängde man tvätten till tork på hampsnören som löpte från vägg till vägg på bakgården. Kvinnorna hade varsin tygficka hängande i ett skärp runt midjan. I denna bar man klädnypor av exakt samma modell som den jag i dag fann på mitt skrivbord.

Klädnypan består av tre delar, varav en är i metall och två i trä. Jag är övertygad att trädelarna kommer av lövträd och gissar på asp eller möjligtvis björk. Sedan har vi då den lilla metallklämman. Den är av järn, säger du. I helvete heller, svarar jag. Järn är ett grundämne som bara finns på apotek mot dina usla blodvärden. Järn i fast form är mjukare än bly och odugligt till konstruktioner. När järn ingår i legeringar med andra grundämnen heter det stål och är mycket användbart till allehanda konstruktioner. Det är mer kol i en sockerbit än vad det är järn i en bit stål men inte säger man fördenskull kolbit om det man lägger i kaffekoppen.

I stål finns föroreningar som svavel, kisel och fosfor, men för att göra det användbart ingår även kol. Beroende på vad man vill använda stålet till tillsätts molybden, nickel, vanadin och en massa andra grundämnen. Vill man göra det rostfritt tillsätter man krom och nickel och minskar kolhalten till ett minimum.

Om du böjer en bit ståltråd så förblir den krokig när du släpper den. En vanlig ståltråd skulle alltså vara oduglig i en klädnypa. Här duger bara fjäderstål och det får man fram genom att tillsätta kisel, krom och vanadin och denna legering skall sedan härdas och anlöpas. Men detta är inte nog för att tråden skall duga i en klädnypa. Den skulle bara rosta och missfärga din nytvättade skjorta. Alltså måste den ytbehandlas och det gör man med varmgalvanisering, då man täcker ytan med ett tunt lager zink.

Nu tycker du nog att jag är tråkig. Skriva kåseri om klädnypor? Vem bryr sig? Jo, så kan man nog tänka initialt. Men jag ser lite annorlunda på det hela. Klädnypan fascinerar mig. En liten tingest som är mycket sällsynt förekommande i såväl litteratur som press. Som det aldrig skrivs om. En liten nyttighet som finns i vår närhet sedan minst 80 år utan att ändra modell och som ser likadan ut om den inhandlas i lanthandeln i Överkalix eller på Mercacentro i Fuengirola.

Vem har patentet? Vem tillverkar den? Var finns fabriken? Jag skulle hellre göra ett studiebesök där än i de lokaler där onyttigheten Tesla tillverkas. Varken jag eller min hustru har lyckats spåra tillverkaren av klädnypor, trots ivrigt googlande. You Do är ett namn vi ofta får upp och som ibland stavas med kyrilliska bokstäver, vilket skulle kunna tyda på tillverkning i det land där Putin är diktator. Säg inte att klädnypan står under hans överhöghet. Jag bävar. Vi kommer att söka vidare. Vi ger oss aldrig.