Som förälder gör man många fel, men något som jag verkligen, verkligen inte vill fela med, är att överföra mina egna rädslor till barnen. Till exempel försöker jag att aldrig visa hur obehagligt jag egentligen tycker det är med getingar som flyger nära mig. Och nioåringen fick aldrig veta hur jag vred mig inombords när hon räddade en kackerlacka som höll på att drunkna i en fontän. Hon fick heller aldrig veta hur obehagligt jag tyckte att det var att hon badade i ett vattendrag där det bodde ormar, som också simmade förbi de badande. Ofarliga små ormar visserligen, men ändå.

Jag har så långt det varit möjligt hållit mig undan när det har varit dags för vaccineringar, deras pappa är bättre på att vara med då. En mamma som är på gränsen till sammanbrott är inget bra stöd. Själv har jag gått i terapi för nålfobi, som kom sig efter en händelse när jag var liten.

Och så var det detta med tandläkare. Även här bygger min rädsla på något som hände mig som barn, då en tandläkare drog ut en tand utan bedövning. Det verkar vara enklare med tandvård för barn i Sverige. Kostnadsfri är den också. Barnen kallas regelbundet till tandläkaren från att de är små.

Där jag bor i Spanien talas det inte alls om tandhälsa. Föräldrarna kan ta med sina barn till en tandläkare om de tycker att det behövs. Med andra ord blir det sällan av, eftersom det är dyrt. Och i min bekantskapskrets går ingen regelbundet till tandläkaren, dels på grund av kostnaden, dels för att få verkar ha vuxit upp i familjer där tandhälsa har tagits på allvar.

Jag ville hitta en trevlig tandläkare som kunde visa mina barn hur man tar hand om sina tänder, äldsta dottern skulle förmodligen lyssna mer på en tandläkare än på mig, men de vi var hos gjorde bara bryska undersökningar och talade över huvudet på ungen. Den ena såg ett hål i en av hennes mjölktänder och sa att det kunde han laga, men då fick inte någon av föräldrarna vara med. Han skulle vara ensam med min lilla tjej, för så gör de på hans mottagning. Barnen blir så kinkiga om de har sällskap av en förälder, menade han.

För oss var det otänkbart att lämna ungen ensam med den bryske tandläkaren, hon skulle vara helt försvarslös om något hände som skrämde henne. Vi sökte oss till nästa tandläkare, och samma sak där! Inga föräldrar fick vara med!

Det gick en tid. Sedan hittade vi Andrea. En äkta barntandläkare, som vi fått rekommendationer om. Detta var samtidigt som dottern började besväras av en kindtand som ville upp, trots att den gamla mjölkkindtanden satt kvar.

Efter en mycket varsam undersökning beslutades det att hålet skulle lagas och hörntanden dras ut. Det oroade inte mitt barn, men jag våndades i hemlighet. Det var jag som skulle följa med henne.

En förmiddag befann vi oss återigen på tandläkarens mottagning.
–Lägger du på bedövningskräm innan… sticket, undrade jag och syftade på sprutan.
–Jag bedövar inte, svarade hon.
- Jaså… Nähä…

Hon tänkte laga hål utan bedövning. Jag ville inte visa hur förskräckt jag blev, men funderade på att ta dottern i handen och fly. Istället frågade jag henne om hon ville att jag skulle sitta bredvid henne, eller vänta i soffan utanför.
–Gör som du vill, svarade hon lugnt och la sig i tandläkarstolen.

Jag valde soffan, så att dottern inte skulle märka hur jobbigt jag tyckte att det var. När jag hörde ljudet av metallinstrumenten från den öppna dörren och såg tandläkaren böja sig över dottern trängde tårar fram ur ögonen. Jag mådde illa. Mådde vidrigt. Försökte distrahera mig genom att läsa en tidning, men det gick inte. Varje sekund var jag rädd att höra dottern gny av smärta, men inget hördes mer än tandläkarens milda småprat och musiken i bakgrunden.

När hålet till slut var lagat och jag kallades in, var jag ett nervvrak. Ungen själv var så avslappnad att jag såg henne halvsova i tandläkarstolen och titta upp på mig med sömniga ögon.

Två veckor senare var vi tillbaka. Nu skulle kindtanden ut. Återigen erbjöd jag mig att sitta bredvid trots att jag verkligen inte ville befinna mig i rummet över huvud taget, och blev mycket lättad när barnet inte tyckte att det behövdes.

Nu skulle hon få en spruta. Min skräck. Bedövningskräm först, sedan stack tandläkaren oerhört försiktigt och långsamt i det bedövade området, dottern låg helt lugn. Ändå mådde jag så dåligt av situationen att jag inte kunde stanna kvar, utan var tvungen att gå ut och andas frisk luft för att inte få ett psykbryt.

Tanden var enorm, tyckte jag. Dottern fick den i en ask. Hon tar gärna fram den för att titta, och visar andra tanden som drogs ut. Jag sa till henne, att till nästa halloween behöver hon inte klä ut sig om hon vill skrämmas, det räcker med att visa den utdragna tanden.

Det tycktes mig helt obegripligt, men även efter att ha fått en tand utdragen var dottern helt lugn och glad. Tandläkaren är magisk. Vi har visserligen en och en halv timmes körtid, enkel väg, för att komma till henne, men det är det värt. Om vi har hittat en sådan bra tandläkare till ungarna, så att de inte blir skrämda som jag blev, då är det värt att köra i tre timmar och vara borta en hel skoldag för varje besök.