En vacker dag smäller det

PLUS MATS BJÖRKMAN Pedro Sánchez lyckades 16 november bli omvald som regeringschef. Svartmålningen av honom och socialistpartiet PSOE i allmänhet har den senaste tiden inte känt några gränser och man får nästan vara glad över att vi inte såg en stormning av parlamentet under omröstningen, i likhet med vad som tidigare skett i både Washington och Brasilia. Däremot blev flera socialistledamöter påhoppade utanför och det räcker med en riktig knäppgök för att det ska sluta ännu värre.

PLUS MATS BJÖRKMAN Pedro Sánchez lyckades 16 november bli omvald som regeringschef. Svartmålningen av honom och socialistpartiet PSOE i allmänhet har den senaste tiden inte känt några gränser och man får nästan vara glad över att vi inte såg en stormning av parlamentet under omröstningen, i likhet med vad som tidigare skett i både Washington och Brasilia. Däremot blev flera socialistledamöter påhoppade utanför och det räcker med en riktig knäppgök för att det ska sluta ännu värre.

Det finns många skäl att ogilla Pedro Sánchez och argument mot den planerade amnestin av de katalanska separatisterna, bland dem den flyende Carles Puidemont. Det fråntar inte det faktum att socialistledaren omvalts enligt alla demokratiska regler, efter att han erhållit 179 ja-röster från inte mindre än åtta olika parlamentsgrupper. Sánchez är för övrigt den förste regeringschefen på tolv år att bli utnämnd i den första omröstningen, med egen majoritet.

Attackerna mot den hittillsvarande ”socialkommunistiska” regeringen har varit konstanta. Först låg fokus på koalitionspartnern Unidas Podemos och deras ledare Pablo Iglesias, liksom mot hans sambo jämställdhetsministern Irene Montero. Såväl högerpolitiker som ett flertal konservativa medier likställde Iglesias med djävulen själv och en konsekvens var att hans familj, inkluderat Irene Montero och deras tre små barn, dagligen fick utstå demonstrationer och oväsen från högerradikaler utanför sitt privata hem.

När Iglesias lämnade regeringen och senare politiken fortsatte drevet mot Irene Montero och än större energi ägnades åt att svartmåla Pedro Sánchez. Det var därför ingen överraskning att många gick i taket när Sánchez efter nyvalet 23 juli visade sig ha en verklig chans att bli omvald.

Kritiken mot Sánchez och hans eftergifter för att sitta kvar vid makten är legitim och såväl yttrandefriheten som demonstrationsrätten är en grundlagsenlig rättighet. Det är däremot inte svartmålning och direkta lögner. Anklagelserna mot Sánchez om brott mot grundlagen är befängda och det blir inte bättre när högerprofiler som den tidigare regeringschefen José María Aznar kallar sin nuvarande efterträdare för ett ”hot mot demokratin”. Vox-ledaren Santiago Abascal likställde å sin sida Sánchez med Adolf Hitler, under utnämningsdebatten.

När det gäller Vox har partiet vid det här laget tagit av sig masken (utom vid demonstrationerna utanför PSOE:s huvudkontor i Madrid, där den åker på…) och ingen normalt funtad människa kan längre förneka att de representerar extremhögern. Hur upprörande det än är, blir man därför åtminstone inte förvånad över deras attacker mot Pedro Sánchez och vänstern.

En helt annat sak är det när det gäller Partido Popular. Oppositionsledaren Núñez Feijóo (nu är han det officiellt igen) har föga framgångsrikt försökt gå balansgång mellan att hålla Vox på armlängds avstånd och styra med stöd av högerradikalerna i ett flertal regioner och kommuner. Feijóo har varit så utom sig över att ha snuvats på regeringsposten att han överskridit alla anständiga gränser. Visserligen gjorde han som traditionen kräver och skakade Pedro Sánchez hand när socialistledaren vann omröstningen i torsdags, men PP-ledaren gjorde det med orden ”Detta är ett misstag och du är ansvarig för konsekvenserna”.

Samma dag som radikala demonstranter på morgonen hoppat på flera socialistiska ledamöter som åt frukost i närheten av parlamentet, en av dem fick till och med ett ägg i huvudet, pekade Partido Popular finger på Twitter/X genom att en för en ange namnen på de olika ledamöter som röstat fram Sánchez och anklagade dem för att förråda Spanien. Vi har de senaste veckorna även sett hur socialistiska kontor runt om i Spanien vandaliserats och en PSOE-borgmästare i Chiclana (Cádiz) misshandlats med amnestin som argument.

Högerns svårigheter att acceptera valnederlag blir allt större, som vi konstaterat inte bara i Spanien utan även i andra länder som USA och Brasilien. En ny stormning av det spanska parlamentet Congreso de los Diputados för att förhindra utnämningen av en regeringschef verkade så överhängande att 1.600 poliser kommenderades ut för att försvara byggnaden. Jag skriver ”ny” för att det var exakt vad som skedde den 23 februari 1981, när guardiacivilofficeren Antonio Tejero ledde statskuppförsöket.

Idag, drygt 42 år senare, är det inte bara en stor mängd högerradikaler som skulle vilja göra om kuppen utan de eldas på av den åldrige Tejero själv, som är en av de som anklagar Pedro Sánchez för Spaniens fördärv. Och faktum är att det räcker med någon enstaka knäppgök, som eldas upp av högerpartierna, för att något riktigt tragiskt ska inträffa en vacker dag. Men då lär de som pekar finger garanterat två sina händer och som hittills uppge att Sánchez och de som stöder honom har sig själva att skylla.

Mats Björkman Sydkusten