Carmen Laforet föddes den 6 september 1921 i Barcelona. Vid två års ålder flyttade hon med sin familj till Las Palmas på Kanarieöarna. Hennes pappa var arkitekt och hennes mamma utbildad lärare, vilket hon dock aldrig arbetade som. Mamman dog när Carmen bara var 13 år, vilket satte djupa spår hos henne och innebar slutet på det lyckliga familjelivet för den unga flickans del. Pappan gifte om sig, men Carmen kom inte överens med hans nya fru.

18 år gammal återvände Carmen ensam till Barcelona 1939 för att studera på universitetet. Inbördeskriget i Spanien hade inte påverkat Kanarieöarna särskilt mycket, så det var en ovan stämning och politisk atmosfär som Laforet upplevde när hon flyttade till Barcelona.

Parallellt med studierna skrev hon oavbrutet och fem år senare, då Carmen var bosatt i Madrid, skickade hon in ett manus med titeln ”Nada” (Ingenting) till en nyinstiftad litteraturtävling. Som 23-åring vann hon det första så kallade Nadal-priset.

Den prisbelönta boken ”Nada” fick också ett kolossalt kommersiellt genomslag och Carmen Laforet, med sin existensiella stil, blev en förgrundsgestalt för en helt ny generation spanska författare. Men framgången innebar också en stor press på den unga författaren och det dröjde ända till 1952 innan hon publicerade sin andra roman, ”La isla y los demonios”. Under 1950-talet publicerade hon sedan romanen ”La mujer nueva” (1955) och ett antal novellsamlingar. ”La insolación” (1963) blev hennes sista roman. Den skulle utgöra början på en trilogi vars fortsättning, ”Al volver la esquina”, publicerades först efter hennes död 2004. Hennes produktion infattar totalt ett tiotal titlar, varav endast debuten ”Nada” översatts till svenska – av Olallo Morales 1949 och av Siri Hultén 2017. Boken har också filmatiserats, men Laforet själv ogillade filmen.

I ”Nada”, som räknas som en klassiker och något av en bildningsroman, finns - åtminstone i ramberättelsen - många likheter med Carmens egen tid som ung student. Boken handlar om 18-åriga Andrea som fylld av förväntningar anländer med ett sent nattåg till det krigsdrabbade Barcelona för att läsa på universitetet. Framför sig ser hon äventyr och frihet. Men verkligheten blir en annan. Staden är hårt påverkad av kriget och livet som inneboende hos några släktingar blir inte vad hon väntat sig. Det är förfallet och sjaskigt och familjen drar in Andrea i sin småsinthet och gräl. Men på universitetet träffar hon studiekamraten Ena, som blir en nära vän och dessutom utövar stark, närmast erotisk, lockelse på Andrea. Språket i ”Nada” har en drömsk och svävande karaktär och uppbyggnaden påminner mer om en novellsamling än en klassisk roman.

Carmen Laforet betraktades som en udda fågel i den spanska litterära världen, som hon aldrig riktigt fann sig tillrätta i. I biografin ”Una mujer en fuga” (En kvinna på flykt) som kom 2010 och i en spansk filmdokumentär framhålls hennes kosmopolitiska och något skygga drag.

Carmen var under många år gift med filmkritikern Manuel Cerezales och de fick fem barn tillsammans. När de skilde sig 1970 fick hon som ensamstående kämpa för att få det att gå ihop ekonomiskt. I det konservativa Spanien skapade skilsmässan dessutom skarp offentlig kritik, vilket säkert bidrog till att Carmen på senare år trivdes bäst utomlands. I den nämnda dokumentären framgår att hon vistades en tid i Tanger i Marocko, där hon bland annat umgicks med författarna Truman Capote samt Paul och Jane Bowles. Laforet gjorde också flera resor till USA, varav en finns dokumenterad i hennes reseskildring ”Paralelo 35” från 1967.

Text: Hanna Sundblad