När jag tog körkort tränade jag halkkörning på Kinnekulle Ring tillsammans med ett gäng från körskolan. Metoden gick ut på att låta oss köra ut, sladda och reda upp situationen bäst vi kunde, för att lära oss av egen erfarenhet vad vi måste göra vid halkigt väglag. Jag fattade aldrig. Och känner mig alltid lite osäker vid körning när det är halt.

Visserligen händer det rätt sällan. Under mina år i Spanien har jag upplevt många väderfenomen; snöfall, extremhetta, tjock dimma, frost, översvämning, men aldrig halka. Det har jag tagit igen de två senaste åren.

Förra året jobbade jag på lokaltidning i Sverige under jul och nyår, precis som jag har gjort nu några veckor. Den aktuella dagen skulle jag intervjua en pianist som var hemma från utlandet och hälsade på familjen. Det snöade kraftigt när jag åkte iväg, och halt var det. Redan i rondellen på väg ut ur stan höll jag på att glida av vägen med bilen, och det blev en mycket långsam körning eftersom motorvägen var försvunnen under snödrivorna. Efter motorvägen tog jag in på en liten landsväg mot Kinnekulle, men efter bara några hundra meter spärrades den av en stor mjölkbil som hade glidit ner i ett dike. Jag gick ut, kände att vägen var mycket hal, och fick en intervju med både bärgaren och den stackars mjölkbilsföraren, förutom pianisten förstås, som jag kom en timme försent till på grund av halkan.

Och nu för ett par veckor sedan hände något liknande. Jag hade intervjuat en annan pianist som är bosatt i utlandet och var hemma och firade jul. Klockan var inte så mycket när vi var klara, så jag bestämde mig för att ta en tur till Kinnekulle. Jag ville intervjua en person som är med i den nyinspelade Ronja Rövardotterserien, men fann inte hans telefonnummer på nätet. Så jag bestämde mig för att åka och leta rätt på honom.

Väglaget var inget vidare. Det tjocka snölagret hade smält under dagen men börjat frysa på igen. Det var slirigt och halkigt, men när jag svängde av på landsvägen blev det värre.

Vid kyrkan på orten stannade jag för att kolla kartan. Var bodde människan egentligen? Jag blev inte klok på det. Han verkade ha en adress som inte fanns. Dock tolkade jag att han bodde i den riktning som jag kom ifrån, så det var bara att vända och köra tillbaka.

Jag svängde höger för att vända på kyrkans parkering som jag tyckte borde ligga i närheten. För sent insåg jag att jag i princip hade stått på parkeringen, men att den var översnöad och inte syntes. Jag vågade inte backa in på någon privat uppfart och vända eftersom det var så mycket snö att jag knappt såg infartsvägarna, så det var bara att fortsätta framåt.

Den nämnda vägen framåt tog priset av allt vad halka heter. Här hade snön blåst bort. Istället glänste det kusligt från en blankis som täckte hela vägbanan.

Vägen sluttade lätt nedåt och nedanför sluttningen stod en bil, modell större, vid vägkanten och blinkade med varningsblinkers. Jag vågade inte bromsa på isvägen utan tittade bara snabbt om det var frågan om en olycka, men det såg inte så ut. Nu krypkörde jag. Det såg fruktansvärt halt ut. Jag vågade knappt ta svängarna. Bakom mig såg jag bilen med varningslamporna stå kvar och förstod att föraren inte kom upp för kröken. Jag såg ytterligare en bil komma i backspegeln. Den stannande nära den första och slog på varningsblinkers. Då kom jag fram till en mötesplats på den mycket smala vägen, och stannade.

Jag öppnade dörren för att med foten känna hur halt det verkligen var. Foten fick inget fäste alls, den bara gled i väg. Hade aldrig varit med om något halkigare. Det var galet. Hur hade jag ens tagit mig så här långt? Och vad sjutton skulle jag göra nu?

Ute gick det från mörkt till kolsvart. Det blev kyligare i bilen och magen kurrade. Jag vågade inte fortsätta. Det var en svag lutning av vägen efter kurvan framför mig. Kom det nu en mötande bil skulle den braka rakt in i min, den skulle aldrig kunna svänga på detta glatta underlag. Jag ville gå bort och prata med de andra förarna, de som också hade stannat, men kunde inte, det var för halt. Jag kom inte ut ur bilen på grund av isen.

Jag ringde chefen och frågade hur det funkar med sandbilar i Sverige. När åker de ut? Åker de även på små bortglömda landsvägar? Ingen aning, svarade han och föreslog att jag skulle ringa Vägverket. Jag ringde Vägverket, men det hade stängt för dagen.

Nu var det riktigt kallt. Jag måste göra något, kunde ju inte sitta i bilen och frysa ihjäl under natten.

Fortsättning följer nästa vecka.