Det finns många anledningar till att någon önskar äga sin egen bostad. En viktig, för mig, är att man får bestämma själv hur där ska se ut. Med andra ord - man behöver inte bo omgiven av vita väggar.

Ta inte illa upp, ni som har vitmålade väggar i era hem, jag menar inte att vitt automatiskt är fult. Snarare att jag har fått en vit överdos.

Det skedde redan efter några år i Spanien. Jag blev så less på denna fantasilöshet. Det finns tapeter att köpa (osäkert hur det funkar i de fuktiga hemmen dock), och tusentals kulörer att måla hemmets väggar med. Ändå har alla samma kritvita väggar. I få spanska hem har jag sett andra väggfärger än vitt, även om vår sista lägenhet i Sevilla faktiskt hade ett stort vardagsrum i skärande laxrosa, och vårt nuvarande hus har en fondvägg i skrikig turkos. Där hade kanske vitt varit att föredra.

Jag har så många planer för detta hus, om det till slut blir vårt. Inte en enda innervägg ska vara vit. Jag tycker om färg.

I perioder hänger jag på olika färgfirmors inspirationssidor på nätet, sjunker in i bilder av makalöst vackert färgkoordinerade rum. Min beundran för inredningsarkitekter som kan skapa sådan skönhet är gränslös. Tänk om man hade en sådan i bekantskapskretsen!

En gång när jag var i Sverige gick jag in i en målarbutik och tittade på färgkartor. Där tar man väggfärger på allvar. Jag önskar att det var samma i en spansk färgbutik. Kulörer som fått namn som Havsbris, Smultronstrå och Älvdans och som enkelt kombineras med varandra. Jag plockade på mig ett halvt kilo broschyrer med färgkartor och vackra bilder.

I väntan på att huset förhoppningsvis blir vårt målar jag mindre objekt. Det började med en spegel. Husets minimala avlånga badrum är ingen rolig historia. Men jag förbättrade det avsevärt genom att slänga det slitna blå duschdraperiet och hänga upp ett med blommor och blad som påminner om svensk folkkonst. Nästa steg blev att måla om den smutsgrå stora väggspegeln ovanför handfatet, som täcker ett hål i väggen. Och det var genom detta projekt som jag träffade min färgaffärsman! Hans färgaffär ligger precis ovanför den omöjligt branta backen i Cortegana, intill sierrans långsammaste och billigaste postkontor (att skicka paket här är billigare än på andra ställen).

Jag hade med det ännu blöta duschdraperiet (efter någons morgondusch) i en plastpåse för att välja en mörkröd kulör liknande den i de små blombladen.

Bakom disken stod alltså färgaffärsmannen. En mycket lång man, någonstans mellan 40 och 50 år kanske. Bara ögonen syntes över munskyddet, det var fortfarande pandemitider. Djup röst. Han lät lite stressad, och det visade sig att han alltid talar så. Han är genomsympatisk, så till den grad att butiken aldrig är tom. Ibland är det kunder som står och pratar med färgaffärsmannen efter att ha köpt färg, men minst lika ofta är det bekanta till honom som kommer in. Påfallande ofta kvinnor faktiskt.

Färgaffärsmannen vecklade ut färgkartor och hjälpte mig att välja en kulör, och låt mig säga det direkt – resultatet blev otroligt. Vilket lyft för det fula badrummet!

Sedan dess har detta varit mitt färgställe, trots att öppettiderna är lite osäkra, som hos många affärsinnehavare här i bergen. Ibland är det stängt, kanske på grund av lokalt firande av ett helgon, familjefest eller av någon anledning som aldrig blir känd. De officiella öppettiderna får man ta med en nypa salt. En dag när jag kom till färgaffären var den stängd en timme för tidigt. En skäggig man som väntade utanför såg också ut att ha ett ärende till den.
–Jag ringer honom, sa han och tog fram mobiltelefonen.
–Han är i industriområdet och köper något till sina höns. Han kommer snart, sa han efter ett kort samtal.

Och mycket riktigt, tio minuter senare kom den stressade färgaffärsmannen och låste upp dörren till sin butik. Han berättade att hönsen hade blivit sjuka. Det hade börjat samma morgon med att tuppen betett sig konstigt, färgaffärsmannen gissade att han fått i sig något som citronträdet hade behandlats med.

Butiken har precis det man hoppas hitta i en färgaffär. Penslar, giftiga vätskor, färgmaskin, konstmaterial och till och med griffeltavlefärg i tre nyanser som jag ska köpa till barnrummet, om huset blir vårt. Här har jag handlat blå färg till poolen, dörrfärg, väggfärgprover, och en dag när jag klev in hade färgaffärsmannen chockerande nog tagit av sig munskyddet, ja det var äntligen tillåtet, och dessutom fått in en hylla med underbara kalkfärger. Jag visste direkt vad jag skulle måla: den skruttiga bokhyllan!

Den lilla bokhyllan hittades på vinden, den var väl för ful för att tas med av säljaren. Smutsvit, skavd, vinglig och med trasiga klistermärken låg den som ett skydd för att hindra folk från att ramla ner i trapphålet till nedervåningen.

Jag valde en underbar dov blågrön färg, och en dov mintfärg som kontrast. Jag visste att det skulle bli fantastiskt. Det blev det också, och barnrummet fick en välbehövlig möbel till leksakerna.

Men jag var inte färdig med den blågröna färgen. (I mina ögon är den blågrön, men mitt färgseende stämmer sällan överens med övriga familjens. Vacker är den i alla fall.) Jag målade en ram runt köksfönstret, och den ramen piggade upp hela köket.

Och nu var det dags igen. Jag skulle ge mig på den gräsliga köksmöbeln.

I det hembyggda köket finns det man kan kräva av ett kök: spis, diskho och kylskåp, men knappt någonstans att förvara köksredskap, tallrikar eller mat. Men det har hela tiden stått en gräslig skänkmöbel vid fönstret, som varit i så dåligt skick att den sannolikt plockats upp ur en sopcontainer. Den blå färgen sitter inte fast utan försvinner mer och mer när möbeln torkas ren på damm och smuts.

Jag rådfrågade färgaffärsmannen, som tyckte att kalkfärgen borde fungera bra om jag bara stryker på ett lager halvmatt lack också, så köksmöbeln håller bättre.

Så en tisdag satte jag igång. Möbeln skulle vara klar till sambons hårdrocksträff på lördagen. Jag tömde möbeln på tallrikar, glas, bestick, köksredskap och mat, skruvade loss skåpsluckorna, torkade rent in- och utvändigt samt målade med vit grundfärg.

Nästa dag började jag med de vackra färgerna. Åh, vad roligt det var! Jag lyssnade på radioprogrammet Rendevouz Månlandningsspecial som var perfekt sällskap. Målade och målade och körde iväg ungarna som ville hjälpa till. Färgen tog slut, jag fick åka och köpa mer på kvällen och kunde inte måla klart förrän på torsdagen. Jag hade det så trevligt. En skål salta rostade mandlar med skal, läsk, ljudbok, målarfärg. Öppen dörr och fågelkvitter, ljumma vindar och bräkande lamm från grannen, allt medan jag skapade något storslaget.

På fredagen avslutade jag med lackning och lördag morgon skruvade jag fast luckorna och satte i lådorna. Det blev helt fantastiskt. Jag kände mig som en trollkarl som hade förvandlat en skruttmöbel till detta underverk.

Jag ropade på barnen, men kan inte påstå att de gav särskilt mycket uppskattning. Sambon blev glad när han kom hem, men om det var för att möbeln var vacker eller för att det gick att sitta vid köksbordet igen vet jag inte.

Sambons hårdrockskompisar hade inte sett hur det såg ut tidigare så de sa inget, men det gjorde våra vänner Helder och Ro när de kom. De öste beröm över möbeln och mig och jag sög i mig alltihop. Var vansinnigt stolt över miraklet i köket.

Men tro inte att det har stannat där! Nej, nästa projekt är att använda samma blågröna färg till en ram till tidigare nämnda köksfönster, fast på utsidan. Och jag ska måla hela den skrikigt turkosa köksväggen i samma färg. Sedan har vi badrummet, som ska få en mörkblå kulör över kaklet, vita, rena fogar och mjukt vaniljfärgade väggar. Och i hallen har vi ett åbäke till garderob som ägaren absolut inte ville ta med sig. Det går att skapa något riktigt vackert med kalkfärg!

Det är nog dags att åka till färgaffären snart igen. Kanske kan visa bild för färgaffärsmannen och håva in än mer beröm för köksmöbeln. Det är jag värd!