När jag skrev om mitt flyttkaos i förra veckans inlägg, hade jag ingen aning om vad som väntade. Att det kaos jag trodde jag befann mig i, inte på långa vägar hade nått sin pik. Nu sitter jag här i mitt nya hem. Med värkande muskler och en hjärna som behöver en lång semester från allt som stavas byråkrati. Men jag tror faktiskt att jag är lycklig. Jag är för trött för att riktigt kunna känna efter. Men bekymmersrynkan har slätats ut. Jag dansar inte av glädje än, för det värker varje liten del av mig för mycket. Men allt kommer att bli bra.

Det har dock varit en riktig pärs och jag skulle faktiskt inte rekommendera någon att försöka sig på det jag gjorde. Nämligen att koordinera en försäljning, ett köp och en flytt på så sätt att det ena följde sömlöst på det andra. Detta gäller framför allt om det är banker inblandade, då det oftast är därifrån problemen kommer.

Jag skrev min försäljning förra fredagen i Madrid. Att jag gått med på att åka till en notarie i Alcalá de Henares berodde på att om jag gick med på mina köpares önskemål, kunde jag förhandla mig till att få stanna några dagar extra i mitt hus och därmed hinna skriva mitt eget köp och sedan flytta direkt in. Så enkelt det lät. Och det kan väl bli trevligt med en tur till Madrid, hade jag tänkt naivt. I själva verket blev det en riktigt jobbig dag.

Upp i ottan efter tre timmars sömn. Snabbtåget till Atocha, leta upp hyrbilen utanför en kaotisk och gigantisk tågstation omgiven av gatuarbeten. Köra i huvudstadstrafik i en okänd bil, på okända gator. Åh, vad jag saknade Málagas alla rondeller! I Madrid hamnade jag flera gånger i gammaldags fyrvägskorsningar där alla som ville svänga, ständigt tycktes fastna i ett sammelsurium i mitten.

Jag tog mig först till ett bankkontor för att hämta ut originalen av certifikaten från banken gällande mina lån som skulle lösas. Att originalen krävdes hade jag fått veta så sent som dagen före. Det löstes dock fint med hjälp av en bank som fantastiskt nog låg i samma hus som notarien.

Hos notarien väntade mina köpare. De är underbara - ett ungt spanskt par med en liten bebis i magen - och även om det som alltid tog tid, hade vi en trevlig stund tillsammans innan vi till slut kunde sätta våra kråkor på lagfarten och mitt hus sedan nio år, blev deras. Därefter skulle jag köra till en annan Madridförort, Alcobendas, där jag har mitt bankkontor, för att signera de transaktioner som skulle göras för att slutföra mitt köp på måndagen efter.

Dagarna före fredagen hade fyllts av stress för att säljaren till lägenheten jag skulle köpa, inte hade fått sina certifikat över lånen som skulle lösas. Utan dem kunde min bank inte förbereda betalningarna och vi skulle få skjuta på skrivningen. De hade beställts över en vecka tidigare och normalt ska det inte ta mer än max två, tre dagar.

Under tiden min försäljning slutfördes, kollade jag min mail var femte minut för att se om certifikaten hade kommit. Min bank låg på mig och Nacho Mata på MG Consulting, som hjälpte mig, var i ständig kontakt med säljarens advokat. Mina nerver var så spända att man hade kunnat spela harpa på dem. Klockan 13 satt jag hos min bank och fick signera betalningsordrarna “in blanco”. Min underbara banktjej som jobbat som en galning för mig de senaste veckorna, sade att klockan 15 var vår absoluta deadline.

Så varför var det så viktigt att affären skrevs på måndagen? Jo, därför att flyttfirman var bokad till tisdagen och enda anledningen till att jag gått med på att åka till Madrid, var ju för att jag skulle kunna flytta ut och rakt in i det nya. Nu såg det ut att gå i stöpet och jag skulle behöva magasinera möbler och hitta någonstans att sova i mellantiden.

Jag lämnade min bank i Alcobendas och körde modstulen tillbaka till Atocha i lunchrusningen. Klockan 15.03 kom ett mail från säljarens advokat att bankcertifikaten var klara men att hon inte hade dem än. Gick det att rädda? Jag ska bespara er alla detaljer, men ett antal olika parter jobbade extra på fredagseftermiddagen och sedermera även under helgen, för att jag skulle kunna genomföra köpet på måndagen. Ingenting var dock garanterat.

På måndagsförmiddagen dök fler problem upp. Certifikaten hade fel datum. Min bank godkände inte betalning till säljarens advokat fast hon hade fullmakt och skulle signera lagfarten i hans namn. Och så dök det upp en fastighetsskattsskuld från 2005 som också skulle tas med i beräkningarna. Efter tre timmar hos notarien, många samtal parterna emellan, tusen avstämningar av de olika beloppen och överföringarna, så kunde till slut köpet signeras och jag fick nycklarna. Jag kunde inte tro att det var sant. Det hade gått vägen. Lägenheten var min och flytten kunde genomföras som tänkt.

Jag tror bara ni som själva mött de värsta sidorna av den spanska byråkratin, förstår att vid detta lag har man inga mentala krafter kvar för att kunna känna glädje. Det var en sådan urladdning. Nu behövde jag dock inga mentala krafter, nu var det muskler som gällde. Klockan nio morgonen därpå kom flyttfirman och vi satte igång. Jag fick ihop 30.000 steg den dagen. Efter ett par timmar ringde de in sin chef och en lastbil till då de insåg att vi aldrig skulle hinna annars. De var fantastiska på alla sätt och vis. Som maskiner när det kom till att plasta in möbler, bära och pussla ihop allt på det mest effektiva sätt i bilarna.

Vi anlände inte till lägenheten förrän klockan 15.30 och jag trodde vi skulle hålla på till midnatt. Men avlastningen gick betydligt snabbare. Klockan 18 lämnade de mig åt mitt öde. Sakta men säkert började jag inse att jag hade gjort en stor tabbe. Jag hade hållit på att packa i flera veckor och kände mig ganska väl förberedd inför flytten. Vad jag inte gjort var en plan för vad som skulle till lägenheten och vad som skulle in i förrådet. Vilket innebar att flyttkillarna lastade in i lägenheten tills den var full och satte sedan resten i förrådet.

Ett rum är fyllt till bredden med lådor, som jag tvingats klättra över som en apa i jakt på olika saker. Förrådet är så fullt att det knappt går att få ut något. Tillgängligt har jag sådant som böcker, sommarkläder och snapsglas. Medan det tog mig ett dygn att hitta rena trosor och jag fortfarande inte har en aning om var jag har kastruller och stekpannor. Jag skulle kunna säga att nästa gång jag flyttar måste jag tänka på detta, att göra en plan redan från början för att underlätta livet de första dagarna. Men jag kommer aldrig mer att flytta i hela mitt liv. Här blir jag kvar tills jag dör.

Byråkratin är inte slut än. Efter en försäljning och ett köp måste man göra adressändringar på ett antal olika ställen. Byta el- och vattenabonnemang, anmäla sig till föreningen, meddela kommunen för fastighetsskatten, ändra i folkbokföringen, skattemyndigheten. You name it. Jag har i alla fall fått installerat internet och påbörjat allt ovanstående i ett försök att fixa det online. Vi får se om jag lyckas.

Det allra viktigaste är dock att mitt nya hem, trots allt, börjar kännas som ett hem. Om än ett rörigt sådant. Grannarna är trevliga, utsikten underbar och det känns bra att gå och lägga sig här. Att vakna upp på morgonen och göra kaffe. Att tassa runt och fundera på var, var sak har sin plats. Katten verkar förvånansvärt nog nöjd. Och snart kommer en ny familjemedlem att välkomnas hit. Men det får jag berätta om en annan gång!