Den nyligen Oscarsbelönade filmen Oppenheimer, om atombombens fader, lockade en storpublik till biosalongerna och visade att det finns ett stort intresse för militärhistoria bland allmänheten. Vi bjuder därför på lite spansk historia om utvecklingen av ett annat vapen. Det rör sig om molotovcocktailen – en spansk uppfinning som är väldigt okomplicerad jämfört med atombomben, men som ändå kan åsamka rejäl skada.

En molotovcocktail är ett kastvapen bestående av en behållare, oftast en glasflaska, som fylls med någon brandfarlig vätska, vanligtvis bensin. Den täpps till med en textilremsa som fungerar som veke. När den antända behållaren kastas iväg och krossas börjar innehållet brinna, vilket sätter eld på närområdet.

På grund av den är så enkel att tillverka och att det är lätt att få tag på beståndsdelarna så är det ett vapen som under historiens gång varit vanligt förekommande vid gatuupplopp, demonstrationer och vid gerillakrigföring.

Första gången en bomb av det här slaget omnämns var i samband med det spanska inbördeskriget, enligt tidningen Världens Historia. Under krigets inledande skede utkämpades slaget om Seseña, i Toledoprovinsen, 1936. Francos styrkor rörde sig i rask takt mot Madrid för att försöka inta huvudstaden. Republikanerna hade i sin kamp mot nationalisterna fått stöd av Sovjetunionen i form av bland annat sovjetiska stridsvagnar av typen T-26. Det innebar att de kunde inleda en motoffensiv vid Seseña.

För att attackera republikanernas pansarfordon använde nationalisterna ett nytt och improviserat vapen – bensinfyllda flaskor. Kastvapnet visade sig effektivt och nationalisterna lyckades slå ut tre pansarvagnar.

Bomben användes även av den republikanska sidan under inbördeskriget. Det var framförallt en man som kom att förknippas med vapnet – 21-årige Antoni Coll, som under stridigheter i Madrid oskadliggjorde fyra av nationalisternas italienska stridsvagnar kort innan han omkom. Republikanerna använde Coll sedan i en rekryteringskampanj genom att avbilda honom på en affisch där han ses kasta en bomb mot en stridsvagn.

Den nya bomben fick sitt namn först några år senare under det finska vinterkriget (1939-1940) i samband med att Sovjetunionen attackerade Finland med brandbomber. Den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov gick samtidigt ut i radio och påstod att flygplanen som flög över de finländska städerna inte alls släppte bomber, utan matpaket för att hjälpa civilbefolkningen. De finländska soldaternas svar på den cyniska lögnen var att namnge sina bensinbomber, liknande dem som använts i Spanien, efter Molotov för att förolämpa honom. Till en början kallades vapnen för “molotovmatkorgar”, vilket med tiden ändrades till molotovcocktail. I Spanien hade bomben bara innehållit bensin. Finländarna utvecklade den genom att blanda i sprit och tjära, vilket klibbade fast på träffytan och gjorde att branden blev större.

Den spanska uppfinningen spreds snabbt genom det krigshärjade Europa. Under andra världskriget blev brandbomben populär, inte minst i Storbritannien. Landet lät tillverka omkring sex miljoner exemplar i början av 1940-talet för att kunna använda vid en eventuell tysk invasion av öarna.

Det som gjorde bomben så användbar var att en soldat med enkla medel kunde slå ut en stridsvagn, vilket även fungerade för att sänka fiendens moral. I takt med att pansarvagnarna har moderniserats har molotovcocktailen blivit mindre effektiv mot fordonen. Bomben har dock fortsatt att användas i proteströrelser världen över. Ett färskt exempel är i kriget i Ukraina, där befolkningen använt vapnet för att bemöta den ryska invasionen. Det har bland annat rapporterats om ett ukrainskt ölbryggeri som ställt om sin verksamhet och börjat fylla flaskor med bensin istället för öl, för att tillverka brandbomber.