Med så många språkbrukare finns det självklart stora dialektala och nationella skillnader. Här följer därför en genomgång av några av olikheterna både i Spanien och Latinamerika.

Spanska är officiellt språk i 21 länder. Det finns alltså stor anledning att lära sig språket. Men att ta en spanskakurs är en sak, och att hänga med i ett samtal bland ortsbefolkningen är något helt annat. Det är dessutom stor skillnad på spanskan som talas i Havanna, Buenos Aires, Cádiz och Bilbao.

Inom Spanien finns det stora dialektala skillnader både vad gäller uttal och ordförråd. I Murcia och Extremadura slänger sig befolkningen till exempel ofta med uttrycket “acho”, som är diminutiv av “muchacho” (grabb). Det är något av ett allroundord som kan användas för att till exempel kalla på någons uppmärksamhet (och betyder då ungefär “hörru”) eller för att uttrycka förvåning eller glädje. I Valencia används istället “nano”, vilket har en liknande betydelse.

I många regioner är det vanligt att blanda in ord från de lokala språken i spanskan. Så är till exempel fallet i Galicien där ord som “morriña” (som betyder ungefär hemlängtan) och “carallo” (en svordom som kan översättas till jävlar) är vanliga. I Baskien kan du hälsa med frasen “aúpa” för att smälta in.

Vissa hävdar att Madridborna inte har någon tydlig dialekt. Ett vanligt ord som dock förknippas med huvudstaden är “mazo”, som används för att referera till stort eller mycket. Ett annat vanligt uttryckssätt är att säga “ejque” istället för “es que” (“det är så att…”). Vill du låta som en äkta huvudstadsbo ska du låta det avslutande d:et i stadens namn vara stumt och istället säga “Madriz”.

Det brukar sägas att “standardspanskan” (om det nu går att definiera en sådan) talas i vissa områden av Kastilien och León. Valladolid omnämns ofta som den plats där spanskan är allra närmast den spanska akademins definition av språket. Det är alltså ett perfekt besöksmål för nybörjaren som vill undvika slang och dialektala uttryck.

Den kanske allra mest svårförståeliga spanskan talas i vissa delar av Andalusien och Murcia. Dialekterna i syd kan till och med vara komplicerade för en äkta spanjor från andra delar av landet. I de södra delarna uttalar befolkningen till exempel inte “s” i slutet av ett ord. “Vamos” blir “vamo” och “veces” blir “vece”.

Vi måste så klart också prata om det klassiska läspandet som många förknippar med spanskan och som för en nybörjare kan kännas konstlat att försöka få till. Det är faktiskt dock så att den stora majoriteten av alla spansktalande inte läspar. Generellt så används läspljudet i Spanien och inte i Latinamerika. Det finns dock vissa undantag, till exempel läspar spanjorer inte på Kanarieöarna och i vissa delar av Andalusien, Extremadura och Murcia.

När ska man då läspa? Jo, på bokstaven z, samt bokstaven c om den står framför ett i eller ett e. Det finns också ett fenomen som kallas “ceceo”, vilket innebär att även bokstaven s uttalas med ett läspande ljud. Till exempel blir “casa” istället “caza”. Detta förekommer i delar av Andalusien och speciellt i Málagaprovinsen.

Motsatsen till ”ceceo” är “seseo”. Det innebär att bokstäverna c och z uttalas som ett kraftfullt s. Gemene spanjor skulle till exempel läspa på både c och z i ordet körsbär “cereza”. En infödd sevillabo eller latinamerikan skulle istället uttala det “seresa”.

Avsaknaden av läspljud är inte det enda som särskiljer latinamerikansk spanska. På andra sidan Atlanten används inte verbformen för andra person plural (“vosotros”, alltså “ni”), istället används tredje person plural “ustedes”, vilket är ett formellt “Ni”.

Självklart finns det även stora skillnader inom Latinamerika. Den argentinska spanskan är relativt lätt att urskilja. Satsmelodin påminner om den italienska på grund av det stora antalet italienska immigranter i landet som har gjort avtryck både på vokabulär och intonation. Därtill använder de “vos” istället för “tú” (du). Ett annat särdrag är att dubbel ll och y uttalas med ett tj-ljud. De säger alltså “tjo” istället för “yo” (jag). Argentinsk spanska pratas både i Argentina och Uruguay.

En annan dialekt som är lätt att urskilja (men desto svårare att förstå) är den mexikanska. Den är influerad av inhemska språk, bland annat nahuatl, vilket ger den en särskild satsmelodi. Därtill är den fylld av slang, med ord som güey (som kan betyda alltifrån “hörru” till “dummer”), “chingón”(“riktigt bra”) och “chela” (“öl”).

Det kan även vara intressant att veta att spanskan som talas i Latinamerika har många likheter med den på Kanarieöarna. Det har att göra med att den spanska koloniseringen av de båda platserna ägde rum ungefär samtidigt. Den spanska som talades av kolonisatörerna var starkt influerad av den spanska som talades i de södra delarna av landet. Med tiden särskiljdes språket på fastlandet och kolonierna åt allt mer.

Då så “acho”. Förhoppningsvis tyckte du att den här artikeln var “chingón” så att du nu kan gå ut på stan och prata “mazo” spanska.