Författaren Salman Rushdie sitter med benen i kors i en mörk fåtölj. Han tittar rakt mot fotografen. Blicken dras mot Rushdies högra hand, tummen och pekfingret kniper om ett glasöga som är helt svart. Högerögat bakom det är borta. Rushdie förlorade det när han knivhöggs vid ett scenframträdande 2022. Att han ens överlevde de tio knivhuggen är ett mirakel, berättar han för kollegan Jonas Hassen Khemiri när de träffas för en intervju i New York (DN 20/4 2024). Det är en utmärkt text. Intervjun görs i samband med att Rushdies nya bok om knivöverfallet släpps. Men några veckor efter att jag har läst den långa texten är det inte det förlorade ögat eller Rushdies familjs lidande jag tänker på. Nej, det som har stannat kvar i huvudet är något som Hassen Khemiri säger i intervjun, apropå Salman Rushdies indiska bakgrund: ”... Men jag har märkt att människor i min närhet som har erfarenhet av exil, som har lämnat sitt hemland, frivilligt eller ofrivilligt, går omkring med en sorts avatar i landet som de lämnade. En version av sig själva som lever vidare, trots att de inte bor där längre.”

Många av er som läser denna blogg bor i Spanien. Är det något ni kan relatera till? Det kan jag.

Jag har haft tur. Jag har inte tvingats lämna mitt hemland. Jag lämnade det frivilligt när jag träffade en spansk man. Men lämnade Sverige gjorde jag ju. Jag lämnade mitt språk, min kultur, mitt jobb, vänner och familj. Jag lämnade skogsdoft och loppmarknader, insjöar och bibliotek, varma bostäder och vintersnö. Jag lämnade så mycket att bara halva jag kom med i flytten söderut. Det tog många år innan jag började bli mig själv igen, här i det nya landet. Något förändrad, men det var fortfarande jag.

Någon som aldrig har flyttat till ett annat land vet inte vad det innebär att lämna så mycket av en själv. Det kanske är bra. Eller inte. Om fler hade bott utomlands under en längre tid i sitt liv hade det nog lett till större förståelse för alla de människor som tvingas lämna sina hemländer, vem vet.

Jag tycker om mitt liv. Jag trivs på den plats där jag befinner mig. Trots det är jag ofta i Sverige i tankarna, i ett parallellt liv där jag aldrig har träffat sambon. Eller där han har ett annat yrke så att vi hade kunnat bo i Sverige ett tag, eller för alltid.

I mitt parallella liv bor jag i ett hus där man aldrig behöver frysa. Ett varmt hus som luktar gott istället för av fukt. Det varma, torra huset har inretts med gamla och nya möbler, och inte ens billiga bokhyllor förstörs av fukten eftersom det inte finns fukt inomhus. På vintrarna åker jag skidor och pulka med barnen. Vi går spökvandringar i mörka skogar på Halloween och regniga eftermiddagar åker vi till simskola. Det finns simskola för alla i Sveriges badhus. Det finns badhus.

Jag har en trygg, stadig inkomst varje månad eftersom jag har en tillsvidaretjänst som reporter på min lokaltidning. Eller varför inte som fotograf? I Sverige hade jag vidareutbildat mig till pressfotograf. Varenda dag sitter jag i fikarummet och skrattar med kollegorna, och på sommaren har jag semester. Eller på hösten. Visst får man välja när man vill ha sin semester? Eller? Ibland är det redaktionsdagar och jobbfester och kanske har jag min egen lokalredaktion och är expert på kommunpolitiken.

Jag vet att jag kommer att få pension när jag når den åldern.

På fritiden går jag kurser i trolleri och keramik och har egen drejskiva hemma, förmodligen ett mörkrum också där jag står med mina vätskor och ser fotografier förvandlas i det svaga ljuset.

Jag cyklar överallt och går på biblioteket varje vecka, åker på höstmarknader och konstrundor på våren. Firar midsommar, och förmodligen tycker barnen inte att det är särskilt kul att dansa runt en midsommarstång, men chokladhjul och jordgubbstårta går alltid hem.

Barnen kläs fina till högtidliga sommaravslutningar. När läsåret börjat på nytt i augusti slår luften om och man andas in höst i lungorna.

I mitt alternativa liv firar både jag och alla runt omkring mig jul. Jag köper gran på torget, har adventsljusstakar och gör pepparkakshus med barnen eftersom man kan göra det i ett varmt, torrt hus där pepparkakorna inte går sönder av fukt efter två dagar.

Ibland träffar jag min bror och hans finska fru, jag har till och med varit på besök hos deras finska släkt i mitt andra liv, och när jag blir faster i september kan jag få en relation med det lilla barnet eftersom det bor mindre än sex timmar bort med tåg.

I mitt alternativa liv i Sverige har jag regelbunden kontakt med diabetesvården och rätt till mammografi, men ingen husläkare som jag kan träffa så fort något är fel i kroppen. Vilken otrygghet för alla som bor i Sverige.

Jag har en mycket oklar bild över det sociala livet. Jag tror att det skulle vara djupare vänskapsförhållanden, med vänner jag träffar sällan. Det är så svårt att ses i Sverige. Livet levs bara på helgerna, därför är alla uppbokade långt framöver. Spontaniteten i att någon bjuder hem sig själv på middag och kommer över med en gryta finns inte. Att hela kompisgänget träffas och grillar och har knytkalas efter två dagars planering sker inte heller. Jag ser mitt alternativa, svenska liv som lite ensammare och tråkigare än mitt riktiga.

Barnen lär sig visserligen slöjd, god engelska och kritiskt tänkande i skolan, men deras skolmiljö och tonårstid är tuffare än den som nu väntar dem här i Spanien.

Jag är ofta i min alternativa verklighet i Sverige. När jag retar mig på något, när jag saknar något eller när tankarna bara flyger iväg.

Varenda land har fördelar och nackdelar. Jag har det gott där jag befinner mig. Men en del av hjärtat kommer alltid att vara kvar där jag växte upp.