–Börja i grottan där uppe, och fortsätt sedan åt höger.
Den unga tjejen i biljettkassan pekar lugnt innan hon går tillbaka till fikaborden. Det är inte många besökare här. Kanske för att det är tidig förmiddag, kanske för att detta är ett besöksmål som ligger utanför centrala Granada.

Om det inte är för varmt kan man promenera från centrum, annars är lokalbussen ett alternativ, den lilla röda 34:an som går till Sacromonte från Plaza Nueva.

Sacromonte känns som en plats långt borta från Granada, trots att det tar knappt 30 minuter att gå dit från Plaza Nueva. Det känns som att man befinner sig både på landsbygden och i en pittoresk liten by

Efter att ha gått upp för en ganska ansträngande backe och kommit fram till grottmuseet är utsikten mot Alhambra en fin belöning. Här någonstans måste flickan Lucía ha stått och betraktat de gamla murarna innanför vilka hon skulle dansa flamenco som ingen annan, vilket blev början på hennes berömmelse.

Lucía har inte funnits i verkligheten, men för den som har levt sig in i Månsystern, bok nummer fem i den populära romanserien De sju systrarna av Lucinda Riley, är det svårt att tänka sig att allt bara är påhitt.

Serien har fått stort internationellt genombrott: böckerna har sålts i mer än 30 miljoner exemplar och översatts till 37 språk. Kort handlar de om sju systrar som adopterades av en rik man från Schweiz när de var små. Flickorna kom från olika länder i välden, och när deras adoptivfar gick bort fick var och en av dem ett brev med ledtrådar till deras ursprung. Det ledde dem till olika platser i världen.

I Månsystern är det den unga Tiggy som läsaren får följa. En rad händelser leder henne till Sacromonte, där hon äntligen får veta sin ursprungsfamiljs historia. Den kretsar framför allt kring den egensinniga flamencodansaren Lucía, Tiggys farmor, som växte upp i svår fattigdom i just Sacromonte. Historien är fängslande, och den har gjort att läsare över hela världen har fått upp ögonen för platsen.

Intresset för utomhusmuseet Museo Cuevas del Sacromonte har ökat i och med Lucinda Rileys bok. Men inte så mycket som man skulle kunna tro.
–En del kommer för flamencon, andra för böckerna, eller för kopplingar till den romska världen, säger José som hjälper till i kassan och lånar ut informationskataloger till utländska besökare som inte kan läsa de spanska och engelska informationsskyltarna.

På museet finns tio grottor att besöka. De ger en bild av hur det var att leva här. Den första är en bostadsgrotta. Man bodde trångt med få rum. De tjocka väggarna bidrog till en jämn temperatur, både under vintern och sommaren. Det blev aldrig riktigt kallt, eller riktigt varmt i bostaden.

Vidare ser man bland annat en grotta för djuren, smedja, vävrum, keramikverkstad och festsal. Informationsskyltarna är många, här finns en vilja att levandegöra platsens historia. I Sacromonte var 80 procent av bostäderna antingen grottor eller grotthus där grottan fått en tillbyggnad.

Sacromonte och dess grottor har framför allt varit hem för spanska romer, både i romanen och i verkligheten, och många levde i svår fattigdom. Grottbostäderna utrymdes på 1960-talet efter långvariga regnoväder som gjorde det allt för farligt att bo kvar på grund av översvämningsrisken. De sista boende tvingades bort mot sin vilja av lokala myndigheter.

De grottor som brukas i dagsläget är främst festlokaler där det fortfarande dansas flamenco varje kväll, som man gjort i Sacromonte sedan flera hundra år.