När min första dotter föddes för snart tio år sedan, på Macarenasjukhuset i Sevilla, var det självklart för mig att hon skulle bli tvåspråkig. Jag läste böcker om tvåspråkighet. Fick låna en utmärkt bok av en pappa som kämpade med sin dotters svenska, och blev lite nedslagen. De där böckerna kan verka nedslående på någon som har stora förväntningar. I boken fanns ett test där man kunde fylla i vilka förutsättningar man hade. Släktingar som hälsade på och pratade svenska? Svenskspråkiga aktiviteter? Svenskspråkig skola eller modersmålsundervisning? Talar båda föräldrar svenska? Svenskspråkiga kompisar? Tillgång till svenska böcker? Längre vistelser i Sverige?

Efter att ha svarat nej på det mesta bläddrade jag fram några sidor för att se vilken nivå på svenska jag kunde förvänta mig att mitt barn skulle få. Jag har redan använt två varianter av ordet nedslående i den här texten, men det är berättigat. Jag kände mig mycket nedslagen.

Från att dottern föddes har jag pratat svenska med henne. Inte bara för tvåspråkighetens skull, utan för att det faller sig naturligt, liksom det gör att prata svenska med djuren och växterna i trädgården.

När hon började prata var det med många svenska ord blandade med spanska, men så snart hon började förskolan vände det och spanskan tog överhand. Att jag jobbade gjorde sitt till. Hon fick ännu mindre tillgång till svenska då. Jag var hennes enda källa till språket, och jag var inte där.

I alla sammanhang pratade jag svenska med henne, till och med i andras närvaro. Jag hade förklarat för svärföräldrarna innan varför jag skulle prata svenska med dottern tillsammans med dem. Det kan vara känsligt att utesluta någon ur ett samtal när man börjar tala ett språk som inte alla förstår.

Nästan allas dotterns böcker var på svenska, jag lärde henne sånger och köpte svenska barnfilmer under ett Sverigebesök. Men spanskan var hennes starka språk. När hon blev säkrare i talet pratade hon nästan enbart spanska med mig, liksom med alla andra.

Nästa dotter kom. Fem år är hon idag. Ingenting har jag gjort annorlunda, förutom att jag har sjungit mindre för henne. Spanskan är hennes språk. Fast de senaste månaderna har en förändring skett. Jag vet inte varför, men hon har kommit prata alltmer svenska med mig. Ibland kan hon säga en hel mening på svenska, och det gör mig lika glad varje gång. Äldsta dottern har svårare för det, hon har dessutom dyslexi, vilket spelar in.

För oss är det naturligt att vi pratar olika språk med varandra i familjen, men jag kan förstå att det verkar konstigt. Vid ett tillfälle hade vi videosamtal, barnen och jag, och då liksom både såg och hörde jag mig själv i den märkliga situationen. Jag pratar ett språk med mina barn, som svarar på ett annat. Det är ändå ganska märkligt.

Ett par svenska kompisar i Sevilla fick barn ungefär samtidigt som jag. För dem har det gått lättare med svenskan. Samtidigt som min äldsta dotter enbart kommunicerade på spanska, pratade den andras dotter obehindrat på svenska med henne. Liksom sonen till den tredje kompisen, jämngammal med mitt barn.

Jag får medge att jag kände en viss avundsjuka, men begrep att vi hade olika förutsättningar. Mina kompisars föräldrar levde, vilket betydde att barnens morföräldrar regelbundet kom och hälsade på i Spanien, samt att barnen hälsade på sina morföräldrar i Sverige. Hela somrar, jular och påsklov tillbringade de med morföräldrarna och andra svensktalande släktingar. Däremellan hördes de på telefon. Inte konstigt att barnen blev så duktiga på svenska.

Några sådana möjligheter har inte jag. Mina föräldrar lever inte. Vi har ingen som kommer och hälsar på i Spanien, inte heller någon som vi kan komma och bo hos på loven i Sverige. Det här vill jag särskilt nämna för alla som hurtigt ger rådet, till och med i en Facebookgrupp för föräldrar utomlands, att åka till Sverige så kommer svenskan automatiskt. Så enkelt är det inte.

De senaste somrarna har vi faktiskt kunnat åka till Sverige på somrarna eftersom jag jobbar där då, men det hjälper inte svenskan så mycket. Barnen är med sin pappa hela dagarna när jag jobbar, och han pratar ju spanska med dem. Vi har försökt hitta kompisar till barnen på lekplatserna, men när det väl finns barn på en lekplats leker de inte med varandra, eftersom varenda svensk unge har en förälder som går bredvid och leker och omöjliggör kontakt mellan barnen.

När vi först åkte till Sverige var min äldsta dotter helt tyst. Hon hade förstått att hon inte kunde kommunicera på spanska i Sverige, ingen förstod vad hon sa. Men det gick inte att tvinga fram det svenska språket.

I slutet av sommaren därpå lossnade något. Då skulle hon fylla åtta. Jag har ingen aning om hur det gick till, men plötsligt började hon svara på svenska när någon svensktalande pratade med henne. När det väl hade lossnat kunde hon ta initiativ och själv kommunicera med andra på svenska. En enkel bassvenska, absolut, här fattas ordförråd, men vad spelar det för roll? Hon kan kommunicera på svenska! Inte med mig dock, med mig talar hon enbart spanska.

Femåringen har nyligen blivit medveten om att inte alla förstår det spanska språket. Och lyckosamt finns det en elvaårig pojke i hennes skola som kan svenska, även om han nästan aldrig talar språket. Han och hans föräldrar bodde några år i Sverige. Det har min femåring tagit fasta på. Hon brukar säga att Pepe är hennes kompis och de pratar svenska med varandra.

Snart börjar barnens sommar i Sverige. Inte den roligaste tiden på året kanske, för dem, de saknar kompisar att leka med och blir ganska ensamma jämfört med hemma i Spanien. Liksom föregående somrar kommer jag själv att vara på jobbet hela dagarna, men kvällarna och helgerna har vi till att göra roliga saker tillsammans, och deras pappa brukar ta med dem till badhus, lekplatser, bibliotek och annat. Äldsta dottern fyller tio, och det ska bli spännande att se om svenskan utvecklas ytterligare.

Än mer spännande blir det att se om det händer något med femåringens språk, nu när hon är medveten om att inte alla förstår hennes spanska. Jag hoppas, så klart. Jag begriper att svenskan alltid kommer att vara det svagare språket. De bor i Spanien, deras släktingar är spanjorer, deras kompisar, de går i spansk skola, de bor i ett spanskt samhälle. Men förhoppningen är ändå att svenskan alltid kommer att finnas med dem.

Här skulle man kunna fundera vidare på varför det är så viktigt för mig, och många andra, att barnen kan svenska, men om det får jag skriva en annan gång.