Är det inte så, att det är när man flyttar utomlands som man får sin mentala nationalitet? Då man på riktigt börjar fundera på vad ens kultur är och innebär. Plötsligt blir högtidsdagarna från hemlandet lite viktigare än innan. Jul, påsk, midsommar… Nationaldagen… Nej, inte nationaldagen. Den har i alla fall jag aldrig haft någon relation till. Kanske har det med att göra att jag flyttade till Spanien innan nationaldagen egentligen firades. Många skämdes över att flagga, ville inte förknippas med främlingsfientlighet. Den tiden var ändå att föredra mot nu, när ett främlingsfientligt parti är ett av Sveriges största. Ja, ja, nationaldagen pratade vi om. Var den ens en röd dag i almanackan när jag flyttade utomlands? Jag minns inte att den uppmärksammades lika mycket som nu.

Att nationaldagen firas märker jag i allra högsta grad, eftersom jag är i Sverige och jobbar som lokaltidningsreporter. Jag var schemalagd på nationaldagen, skulle ut med en fotograf och bevaka firanden. Jag kollade evenemangskalendrarna i förväg, såg att det hände grejer på varenda ort. Välkomnande av nya svenskar, musik, marknader… I min egen hemstad skulle kommunalrådet hålla tal, folkdansgillet ha uppvisning, Röda Korset skulle sälja fika, idrottsmuseet skulle hålla öppet, och se där; konsert med Sara Zacharias, Ted Gärdestads dotter! Kul!

Men den konserten fick jag inte gå på. Det hanns inte med, vi hade annat som måste prioriteras.

Tydligen har mindre orter skapat helt nya nationaldagstraditioner som inte alls har med typiskt svenskfirande att göra. Till exempel har hembygdsföreningen på en ort i närheten numera en bilträff den sjätte juni varje år. Lilla Hjulafton kallas den, och den har arrangerats sedan nationaldagen blev röd dag i almanackan. Jag vet inte vad ni tycker, men för mig känns detta svenskare än något annat jag kan komma på. Åtminstone kan få saker väcka min inre skaraborgare lika lätt som en ordentlig bilträff eller raggarbils-cruising.

På grässlänten närmast hembygdsgården samt på en närliggande åker brukar 600 olika motorfordon parkera på Lilla Hjulafton. Det var färre i år på grund av en hagelstorm på morgonen.

En massa gamla amerikanare hade ställts upp, ett gäng svenska retrobilar, mopeder, traktorer, epor och annat spännande. Och det drar folk, ska ni veta! Jag som annars har ett bilintresse som är mindre än noll, det ligger faktiskt på minus på bilintresseskalan, går omkring bland de gamla bilarna och drömmer om en egen gammal Alfa Romeo, eller en sådan där charmig ljusblå taxibil från 1966 som står på grässlänten.

Jag kommer i samspråk med ägaren till taxin. Han säger att han aldrig i livet kommer att sälja sin bil, som är finare än alla amerikanare. Han drar sig för att kalla henne (bilen) för en familjemedlem, men det råder ingen tvekan om kärleken till fordonet. När det haglade tyckte han synd om henne. Förhoppningen är att elvaåriga barnbarnet tar över bilen när han blir större och får annat än fotboll i huvudet. Jag säger att jag kan vara hans barnbarn om fotbollskillen inte vill ha bilen.

Det är lång kö till ett korvstånd, alla vill ha varmkorv – svenskens nationalrätt. Jag vill också ha en, men saknar kontanter och har inte swisch, så det blir ingen korv. Det finns tombola, uppträdanden i form av en linedance-grupp från trakten och en försäljare av nysydda klänningar i femtiotalsstil. Jag njuter av känslan av att känna mig hemma.

Ett par småkillar går runt bland bilarna. Elvaåringen i jeansväst med bilmärken berättar att han ska få ärva sin pappas Edsel när han blir stor. Den nioårige kompisen har ingen bil att ärva, däremot säljer han godis för att spara pengar till en alldeles egen Challenger, som han ska köpa när han fyller 35. Då ska han köra omkring sin pappa i den.

Trots isblåst och regn är jag varm och glad i hjärtat efter bilträffen. Vilken härlig nationaldagstradition!

Men det slutar inte med detta. Fotografen och jag ska vidare till nästa ort, för ett annat nationaldagsfirande. Här har man som tradition att arrangera ett enormt barnkalas! Det är galet roligt. Minst tio olika hoppborgar, scenframträdanden, fiskdamm, utklädningshörna, man kan blåsa jättesåpbubblor, spela bandy, pricka fotboll… Det hörs en välbekant trudelutt och så kör glassbilen in på området och bjuder alla ungar på glass. Det finns gratis fika, och en liten bit bort står blåljuspersonalen. Polisen visar bil och motorcykel, räddningstjänsten visar brandbilar och låter alla som vill prova att spruta vatten med brandslangen. Det är ett jäkla tryck i den slangen. Jag vill hemskt gärna prova, men vågar inte. Det är ju en aktivitet för barnen. Inte ens som reporter törs jag stå i kö med ungarna för att sedan sätta mig på knä bredvid en stor brandman och spruta vatten på en skylt.

Samma sak med hopborgarna. Om jag ändå hade en liten unge att hoppa tillsammans med. För visst blir man sugen? En mamma med ett barn på axlarna förstår mig precis, hon vill själv hoppa, men får vänta tills barnet har blivit lite äldre, han är bara ett. Mamman funderar på att bjuda in till vuxenkalas med inhyrd hoppborg.

Vilket evenemang. Allting är konstadsfritt tack vare en hårt arbetande ideell förening som fått en mängd lokala företag att sponsra.

Det här är bara ett par nationaldagsfirande i min egen hemtrakt, men vad finns det inte i övriga Sverige? Den sjätte juni har blivit en dag att se fram emot.