En kväll när jag sjungit på V-Dala nation kom sexmästaren och utbrast:
–Du Bengt. Din kompis Cornelis spelar på Stockholms nation i kväll. Kan inte du fixa så han kommer hit till våran efterfest.
–Slå numret då så skall jag snacka med honom.
En stund senare hade jag Cornelis i luren och när jag föreslog att han skulle komma avbröt han mig med:
–Nej, för fan Bengt. Kom hit i stället. Jag kan lova här är det häftigare.

Sagt och gjort. Jag gick över till Stockholms Nation där det samlats massor med studenter även utanför kåken. På trappan stod det två studenter som vakter med vita armbindlar och dom skulle inte släppa in mig.
–Jag har stämt träff med Cornelis, sa jag och gick in.

Det rådde en fruktansvärd trängsel och jag kunde inte finna Cornelis någonstans så jag frågade bartendern som visste besked.
–Han sitter en trappa ner men där kommer du inte in.
Jag gick en trappa ner och där framför en dörr stod det återigen två studenter med armbindlar som vägrade släppa in mig.
–Ja, men är Cornelis där inne.
–Ja!
–Kan du då gå in och fråga om jag får komma in.

Han gjorde som jag bad honom och strax blev jag insläppt. Där på en väggfast bänk till vänster satt landets kronprins Carl Gustaf med en liten sötnos och på samma bänk bakom borden satt två adjutanter med varsin flicka. Framför dem, nedsjunken i en fåtölj satt Cornelis lindrigt nykter med gitarren i knät. Jag slog mig ner bredvid honom.
–Tjena Bengt. Dra en låt för kronprinsen!
–Kan jag väl, svarade jag.

Jag hade just tonsatt en dagsvers av Stig Dagerman som han kallat Republikanerna. Den skrev han efter det att Gustav V avlidit och republikanen Erlander talat om honom i radio och sagt: ”Han kunde skilja mellan väsentligt och oväsentligt och intog en samlande nationell ställning”.

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?
Vad höres på torget för skrin?
Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.

Varför bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.


Kronprinsen med sällskap skruvade på sig då Cornelis vände sig till prinsen med frågan: Hur ska man tilltala dig då?
Prinsen satt tyst men hans adjutant svarade beskäftigt:
–Hans majestät!
–Hans? Heter du hans, undrade Cornelis.

Här reste sig kronprinsen med sällskap och lämnade lokalen.

Cornelis vände sig till mig: Du jag ska lalla en gång till. Jag är jävligt trött. Du får hjälpa mig.

Inga problem. Vi äntrade scenen och sjöng varannan låt och någon låt drog vi väl tillsammans.

Ett par år senare skrev han en visa med titeln: ”Balladen om Hans Höghet på Alexandra”. Senare skyllde han på mig i det han påstod att det var jag som kallat kronprinsen Hans. Jag satte aldrig min fot på Alexandra och det gjorde nog inte Cornelis heller. Alexandra frekventerades av det tjusiga folket och dit räknade vi oss inte. Vi kände oss mer som sluskar.