Så blev jag anställd som lagerarbetare på det företag som har till uppgift att distribuera böcker från alla bokförlag till alla Sveriges bokhandlare. Det handlade om att sortera in böcker i respektive fack och sedan se till att de skickades till rätt adress. Det var ett föga upphetsande jobb men lönen var hyfsad. Strax före jul var det jäktigt för boken är en ganska vanlig julklapp. Det blev ett par stressiga veckor och i mellandagarna likaså. Förmannen var kolerisk, gapa och skrek, och skällde över Arvid som var en gammal trotjänare:
–Skall den fan komma försent nu också.

Då ringde telefonen, förmannen svarade och kom sedan ut, med skammens rodnad, till oss andra med budskapet att Arvid avlidit på juldagen. Arvid hade en tvillingbror och de två var gifta med två damer som också var tvillingar. Samtliga dessa fyra dog mellan jul och nyår.

På kontoret jobbade en liten rundnätt men väldigt söt Maria och snart blev vi ett par. Hon följde med mig hem ett par kvällar i veckan och sov över.

Så kom en av förmännen och sa:
–Från och med i morgon skall du åka med i lastbilen och lossa och lasta.

Från gatan ledde en stor kulvert rakt genom huset och till vår lastkaj och där kunde vår stora lastbil köras från en gata och ut på en andra. Det var en grå gammal Volvo vars flak var förlängt en dryg meter. Chauffören var en man i femtioårsåldern, en trotjänare vid namn Lennart. Han var lång och gänglig iförd en ljust gråbrun och knälång arbetsrock. Han var godmodigt stillsam och verkade leva ett rikt inre liv för han var aldrig riktigt nykter. Jo förresten, det hände en dag att han inte hann in på systemet innan vi for iväg. Då var han orolig, körde ryckigt och backade sönder en bit av lastkajen vid Norra station.

Vid denna tid hade man börjat tala om det olämpliga i att köra bil på fyllan så en dag sa basen till mig:
–Det är bättre att du kör så får Lelle hjälpa till att lossa och lasta.

Detta hade inte Lennart någonting emot och jag tyckte det var häftigt att plötsligt vara lastbilschaufför. Köra bil det kunde jag som gammal erfaren biltjuv och pedaler och spakar satt ju likadant som i en personbil. Jag tog det försiktigt i början och bredvid mig satt Lennart och smusslade med sin halvpanna.

På förmiddagen körde vi till Norra station med böcker som skulle med järnväg norrut i landet. På eftermiddagen körde vi runt med boklådor till samtliga bokhandlare på Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm.

När jag jobbat som chaufför en månad hade jag en dag ett ärende till kontoret och när jag klev in där ropade min tjej Maria:
–Grattis på födelsedagen.
–Va, fyller han år, ropade en annan.
En tredje dam kollade upp min födelsedag i en pärm och utbrast:
–Ja, du fyller ju arton år. Grattis!
–Fyller chauffören 18 år, men då kan han ju inte ha körkort, sa kamrern.

Jag var tydligen populär för nu fick jag veta att jag skulle få ta körlektioner på middagsrasterna på företagets bekostnad. Snett över, på andra sidan gatan låg Stockholms Körskola.

Läraren där körde mig ner till en stor parkeringsplats på Kungsholmsstrand där vi bytte plats. Här skulle jag lära mig lossa handbromsen, trampa ur, lägga in växeln och så vidare. Jag lyssnade inte utan körde en runda.
–Du har kört förut ser jag, då svänger vi in här!

Vi for runt på Kungsholmen en halvtimme tills jag dubbelparkerade utanför körskolan. Han skulle ju bara hämta en ny elev. Själv gick jag in i porten och klev in i lastbilen för nu var det dags för eftermiddagsturen. Jag körde ut på gatan precis lagom för att se läraren och en kvinnlig elev kliva in för nästa lektion. De stod som sagt dubbelparkerade så jag gav signal. Då tittade läraren upp och såg mig i lastbilen och gjorde en översiggiven gest. När vi möttes dagen därpå för nästa lektion sa han med ett leende:
–Ja, nu förstår jag varför du skall ta körkort.

Det var inte fel på jobbet eller lönen men jag var en orolig sökare som lätt ledsnade på rutiner. Efter ett par månader sökte jag mig till det som för mig verkade mer spännande då jag fick jobb som scenarbetare på nyöppnade Stockholms stadsteater vid Norra Bantorget.