Tänk att bara sätta sig i bilen och köra norrut! Förbi Madrid, genom Frankrike, Tyskland, Danmark… Jag hade drömt om det i så många år, särskilt åren då jag bara längtade tillbaka till Sverige, men även senare. Nu skulle det bli av. Jag tog två veckors ledigt från sommarvikariatet på lokaltidningen i Sverige, åkte hem till Spanien och hämtade barn och bil för att sedan köra tillbaka. På så sätt skulle vi inte bara få ett äventyr, utan dessutom ha bil under sommarvistelsen i Sverige.

På lördagskvällen kom jag hem. Planen var att resa tidig måndag morgon, köra järnet och vara i Skåne på fredagen för att fira midsommar. Det skulle bli första midsommarfirandet för döttrarna Disa och Runa, nio respektive fem år gamla. Sambon tyckte att det var väl optimistiskt, men jag är optimistiskt lagd.
–Om vi inte kommer fram till midsommarafton kommer vi väl fram dagen därpå, eller söndagen. Det kvittar, vi har inte bråttom, ljög jag eftersom det var självskrivet för mig att vi skulle fira midsommar på fredagen.

Hela söndagen ägnades åt att packa. Barnens, sambons och mina grejer för två månaders bortavaro. Tält, luftmadrasser, kuddar. Underhållning i bilen, diabetesgrejer, musik, köksredskap, gas, diskmedel. Bilbarnstol och kläder måste tvättas, det nya tältet provmonteras. Fast det hanns inte med, dagen tog slut.

Den nya takboxen skulle fyllas till max för att vi skulle kunna sitta ledigt och bekvämt i bilen.

Fast det fanns ingen takbox på biltaket. Inga takräcken heller. Detta skulle ha monterats på bilfirman på lördagen, men i sista stund ställdes tiden in eftersom bilfirman påstod att den fortfarande, efter två veckor, inte fått hem räckena. Återkom på tisdag, var budskapet.

Aldrig, sa jag, för på tisdagen skulle vi, enligt min färdplan, redan susa igenom Frankrike.

Utan takbox kändes vår annars ganska rymliga bil för liten. Tältet och campingstolarna upptog halva bagageutrymmet. Det blev till att trycka in resten. Vartenda litet lufthål täpptes igen av grejer. När bagageutrymmet var fullt fortsatte jag att bygga upp med väskor på bilgolvet under barnens fötter, i baksätet mellan dem så de knappt såg varandra, ytan mellan framsätena och, förstås, passagerarsätet som blev så överlastat att jag fick packa om för att kunna se backspegeln.

Tur att sambon inte skulle åka med utan flyga två veckor senare, för det fanns ingen plats för honom i bilen.

En dags förberedelser är för lite för en sådan långresa, tips till er från mig, men om man inte har mer tid för att man måste hinna fram till midsommarafton, får man göra det bästa av situationen.

Måndag morgon åkte sambon till jobbet mycket sorgsen och orolig, han har aldrig förut varit ifrån barnen så länge. Han kunde inte ens gå in i sovrummet och se ungarna som ännu sov. Vi skulle ha åkt samtidigt som sambon, men kom i väg två timmar senare på grund av sista minuten-packandet.

Planen var: Aguafría – Trelleborg, 310 mil på fyra och en halv dag. Korsa gränsen till Frankrike vid San Sebastián, dra igenom Frankrike och undvika Paris, ta färjan Tyskland – Trelleborg. Tälta. Efter midsommarfirande i Skåne: besöka släkting, campa på mina drömmars ö Öland, kanske hinna med Astrid Lindgrens värld, möta sambon på Landvetter flygplats och till sist flytta in i huset vi ska hyra strax utanför Trollhättan. Där och då skulle min två veckors ledighet vara slut och det skulle vara dags att börja jobba igen.

Vill ni veta hur det gick?

Här kommer den första dagen i reseberättelsen:

17/6 - Efter två timmars försening från resplanen började vi äntligen rulla! Jag jublade! Disa lånade min mobil och skrev till sin lärare ”Mamma betedde sig som en galning trots att vi bara åkt en centimeter.”

Tyvärr var första etappen inte längre än till bilverkstaden i Galaroza, nio kilometer bort. Lampan i höger framlykta hade slocknat och måste bytas. Efter verkstadsbesöket var alla hungriga men jag vägrade lunch innan vi kommit ut ur provinsen. Vi handlade kex, bullar och juice i snabbköpet och Disa kom på att hon skulle underhålla klasskompisarna, som hade en vecka kvar av terminen, med en liten tävling: Gissa var vi är. Hon skickade bild på infarten till Galaroza och alla ungar gissade genast rätt eftersom byn ligger fem kilometer fågelvägen från skolan. Allihop skickade dessutom rösthälsningar till barnen och jag blev rörd.

Jag hade förberett mig med två gps-appar. Google Maps samt Via Michelin. Den senare verkade pålitlig och noggrann. Fast den här första biten behövdes ingen gps, jag har åkt i riktning mot Badajoz flera gånger de senaste åren och har lärt mig var den luriga korsningen ligger. Trodde jag. Vi förlorade en och en halv timme på felkörningen. Försökte återfå det goda humöret med lunch på en vägkrog med påfåglar utanför. Runa lärde sig härma dem och fortsatte leka påfågel ända till dagen därpå.

Det blev en incident med nästan tom bensintank och nervös nioåring, men de sista decilitrarna i tanken räckte, vi kom till en bensinmack som sålde persikor och vattenmeloner utanför, personalen gav klubbor till barnen, vi köpte leksaksponny, en dagbokspenna och god olivolja så alla var glada efter stoppet.

Planen hade varit att nå San Sebastián till kvällen, eller åtminstone Burgos. När det var dags att slå upp tältet för natten var vi bara i jämnhöjd med Madrid. Jag hittade en urmysig liten camping i bergen nära Hervás, som nåddes tack vare gps:en, som inte var avstängd mer under resan.

Tjejen i receptionen påminde om Clara Lagos rollfigur i filmen Ocho apellidos vascos och jag kände mig långt hemifrån.

Jag hade köpt ett uppblåsbart tält för att kunna montera det själv, nu när jag reste ensam med barnen. Men trots tydlig instruktionsvideo gick det inte att montera eftersom pumpen inte passade i hålet. Luften bara pyste ut. Efter två timmar och mycket hjälp av Disa hade vi lyckats resa det så pass att det skulle gå att sova i. Vi gick till restaurangen och åt pommes frites och önskade att vi kunde stanna på den mysiga, lummiga campingen med pool, fotbollsspel och blommor i en vecka.

Vad som väntade oss morgonen därpå hade jag inte kunnat föreställa mig när jag kvällsläste för ungarna i ljuset av en trevlig ljusslinga runt tältduken, men det var något som kom att påverka resten av vårt biläventyr genom Europa.

Fortsättning följer…