Jag har skrivit om fenomenet och mina tankar om barnomsorgen sommartid tidigare, senast 2021. Ni kan läsa om mitt dåliga samvete här https://www.sydkusten.es Under många år var det så självklart för mig att boka in “campamento de verano” - som alltså är en slags tematisk fritidsaktivitet för barn på sommaren - under de veckor jag inte själv varit ledig.

Dels har det berott på att jag inte har några släktingar i närheten som skulle kunna hjälpa mig. Dels på att jag är så van vid att betala en hög månadsavgift för den privatskola min son Iván går på sedan 2016. För “campamentos de verano” är nämligen långt ifrån billiga. Det finns mer ekonomiska i kommunal regi men de är dock svåra att komma in på och man måste vara välinformerad och hänga på låset när de släpps. Installationerna är inte heller alltid de roligaste.

I takt med att Iván blivit äldre, har det mer än ett absolut behov av barnpassning, handlat om att han mår bättre av att ha någon organiserad aktivitet. Åtminstone några veckor av den delen av sommaren som jag måste arbeta. Samtidigt har jag tack vare att han numera är mer självständig, dragit ned på tiden för att lägga denna stora utgift på vår semesterkassa istället.

Ofta ligger priset på runt hundra euro i veckan, lite drygt. Men då är det bara förmiddag. Lägger man till lunch blir det ca 40 euro dyrare per vecka. Vill man sedan att eftermiddagen inkluderas, kostar det ytterligare. Det har inneburit att totalpriset för en månads heltidscamp landat på i runda slängar 800 euro. Det kan man göra ganska mycket annat för…

De första två åren sedan Iván börjat skolan (före det gick han på privat dagis just för att det inte stängde under sommaren) anmälde jag honom till skolans egen “campamento”. Han var bara tre, respektive fyra år dessa somrar. Vår skola har fina lokaler och en stor grön trädgård där de i alla fall något år, satte upp en stor tillfällig pool. Barnen underhölls med fysiska aktiviteter och kreativt pyssel. Men Iván var inte alls glad. Det var visserligen en trygg miljö, men de flesta av hans klasskompisar var inte där och han var fortfarande så liten och blev väldigt ledsen när jag lämnade honom.

Året därpå, när Iván var fem år, provade vi Holiday World - all inclusive-hotellet i Benalmádena som även har en idrottsanläggning samt ett badland vid havet. Det var olika sporter blandade med poolbad och vattenlekar och Iván älskade det. Det var mycket barn i väldigt blandade åldrar.

Nästa sommar var den märkliga pandemisommaren 2020. Lockdown pågick till 21 juni och vi hade haft hemskola sedan mitten av mars. Många av de vanliga “campamentos” öppnade aldrig den sommaren. Vår skola slog dock upp dörrarna lagom till sommarlovet och för första och enda gången längtade Iván verkligen dit, så det året var det naturligt att välja skolans erbjudande. Men glädjen bestod mest i att få återgå till en normalitet, aktiviteterna var lugna med fokus på pyssel.

Sommaren 2021 stod jag själv i en omställningsfas där jag gick från att under pandemin ha arbetat helt och hållet hemifrån, framför allt som reporter för Sydkusten, till att starta min nya mäklarfirma. Jag var visserligen ganska flexibel, men ville även visa mina nya business partners att jag prioriterade vår nystartade firma. Iván spenderade hela sex veckor på Club Náutico i Benalmádena.

Det var mycket som var bra med denna “campamento” - utomhus, vatten, möjlighet till långa dagar - men det är också den jag känt mig mest tveksam till. Dels var det väldigt många barn, totalt 80, och det fanns bara en enda toalett att dela på. De surfade, seglade och badade och jag tvivlade aldrig på säkerheten, men Iván var bara sju och det var ingen vuxen som brydde sig om att se till att han visste vilken aktivitet som gällde, om och till vad han skulle byta om.

Dessutom trodde jag att det skulle vara mer av att faktiskt lära sig att segla och surfa. Jag lärde mig själv att segla optimistjolle när jag var åtta år. Detta visade sig inte alls vara en seglarskola utan “undervisning” gavs bara till de barn som själva tog initiativ till att lära sig. De andra fick liksom bara hänga på. Jag skulle helt klart rekommendera deras “campamento” men till något äldre barn. En sjuåring är lite för liten.

Sommaren 2022 slog jag äntligen slag i saken och anmälde Iván för ett par veckor på den “campamento” som vi hade i vårt eget bostadsområde, Reserva del Higueróns sportklubb. Jag vet faktiskt inte varför jag hade gått över ån efter vatten i så många år före det, för det var så enkelt och smidigt att bara kunna promenera dit och hem på några minuter. Installationerna är väldigt fina och Iván stortrivdes.

Det enda negativa var att det återigen inte alls handlade om någon utlärning av de idrotter (bland annat padel och tennis) som var inkluderade. Det var mest lek och även om lek också är viktigt så tycker jag att om man spenderar fem, sex timmar på en sportklubb med fokus på padel och tennis, så kunde de väl få en riktig lektion per dag i alla fall.

Så kom vi till en riktig brytningspunkt. Sommaren 2023 fick Iván själv ta beslutet att inte delta i någon “campamento” alls. Han var stor nog att klara sig några timmar själv när jag hade visningar och möten. Dessutom tog jag min längsta semester någonsin och vi var borta hela augusti för att tågluffa fram och tillbaka till Sverige. Iván ville vila och sova länge och jag ville spara så mycket pengar som möjligt till vår resa.

Planen var faktiskt att vi skulle hoppa över “campamento” även denna sommar. Nu är han ju ytterligare ett år äldre och drygt fyra av sommarveckorna fylls med besök och resor för vår del. Resten av tiden ville Iván vara hemma. Men sju veckor är lång tid och även om han numera älskar att rita och vi normalt sett tillbringar 1-2 timmar i poolen varje kväll, så blir det ändå på tok för mycket skärmtid och för lite stimulans och fysisk aktivitet.

Min padelspelande kollega tipsade mig om Torremuelle Racket Center som ligger nära där vi bor. Jag lyckades övertala Iván att vara med en vecka. Till och med han insåg att det skulle bli lite väl lite rörelse annars. Och detta känns helt klart som den bästa “campamenton” hittills. Dels är det en liten grupp på bara åtta barn och tre ledare. Dels är omgivningarna lummiga och vackra, centret nybyggt och inte minst får de faktiskt på riktigt lära sig att spela både padel och tennis.

Varje dag badar de även i den enorma poolen samt gör ytterligare någon aktivitet. De har exempelvis spelat baseball, bakat tårta och idag skulle de prova på rugby. Iván har fått nya kompisar, bad själv om att få stanna en timme extra så han kunde äta lunch med gänget och dessutom skrivit upp sig på en vecka till. Det enda han gnäller över är att behöva gå upp klockan åtta på morgonen… Men det är en kortvarig klagosång.

Förutom alla ovanstående har vi under sport- och påsklov gjort några turer på Fun House de Inglés i Las Lagunas de Mijas och Planeta Explora - Ciencia Divertida som erbjuder underhållning på kalas men tidigare hade en egen lokal på Tivoli World för “campamentos” med vetenskapsinriktning och experiment.

Gemensamt för alla “campamentos” vi provat på är att oavsett storlek, antal barn och ledare, så har jag alltid upplevt att de vuxna varit fullständigt dedikerade barnen och att de får hundra procent uppmärksamhet från start till slut. Det är så långt ifrån “förvaring” man kan komma. Å andra sidan är det ju också det som gör att det både är dyrt och kan upplevas som lite för intensivt.

Det hade ju varit guld värt att ha tillgång till en fritidsverksamhet som den i Sverige där barnen kan ta det lite lugnt samtidigt som de har tillgång till pedagoger. En lagom blandning av egen lek, böcker, spel, kompisar och en och annan fotbollsmatch. Till rimliga priser som inte gör djupa hål i semesterkassan.