18 juni: Vaknade av regnsmatter på tältduken. Nej, nej, nej… Det borde inte vara möjligt. Regn i Spanien i mitten av juni?! Monterade ner tältet mellan två skurar och vek ihop det blött, samt meddelade barnen att vi skulle ta in på hotell på kvällen.

Vi körde norrut, två timmar efter plan på grund av problemet att få in tält och allt annat i bagageutrymmet (svor åt bilfirman som inte fixat takbox åt oss), och körde i störtregn från Hervás till Valladolid. Där tänkte jag köpa en elektrisk pump till det svårmonterade, uppblåsbara tältet samt fråga varför vår egen pump inte funkade.

Butikskillen förklarade tålmodigt att tältet endast går att blåsa upp med en sådan handpump som vi redan hade, och visade en mojäng som ska passa i tälthålet. Tänkte att den mojängen måste ha trillat av vår pump men fick ge mig. Köpte istället en ny nattlampa samt en gigantisk tvåmannasovsäck som absolut inte fick plats i bilen, som redan hade grejer upp till taket.

Åt äcklig lunchkorv på Ikea, visade ungarna en midsommarbild på väggen, funderade på hur vi skulle hinna fram i tid, tog bilder av oss i en fotoautomat på väg till toaletterna, började leta butik för att köpa resedagbok till nioåriga Disa, men insåg att vi tillbringat flera timmar i Valladolid. Måste fortsätta resan.

I bilen skulle vi leka lekar, lyssna på musik och lyssna på ljudböcker på förmiddagarna. På eftermiddagarna skulle barnen få spela spel på surfplattorna och jag lyssna på ljudböcker. Frid och fröjd och god stämning.

Så hade jag tänkt. Så harmoniskt blev det inte. Disa hade sparat ihop till en surfplatta året innan och hade laddat ner spel. Runa, fem år, skulle få använda vår gamla surfplatta som saknade startknapp och hade trasigt laddningsuttag. Nu ville den inte starta alls.
Jag tappade tålamodet, gjorde en arg u-sväng tillbaka till köpcentret, visste att vi skulle förlora ytterligare en timme samt spräcka reskassan, men jag måste köpa en ny surfplatta!

Det inköpet räddade resan. Men vi hann inte ut ur Spanien den här dagen heller.

Framåt läggdags hittade jag ett billigt hotell i bergen nära Pancorbo efter Burgos, efter en hisnande vacker väg där vi körde fel på grund av gps:en som inte pratade samt nioåriga kartläsaren som verkligen, verkligen inte kan läsa en karta.

Efter en kall bensinmacksmiddag, badkarsbad och försök att få nya surfplattan att fungera, somnade vi alldeles för sent.

Tre dagar kvar till midsommarafton. Nästa dag skulle vi äntligen köra in i Frankrike!

19 juni: Vi lämnade vårt enkla bergshotell en och en halv timme efter resplanen. Tog hjälp av två gps:er samt Disa som ibland försökte hjälpa till med kartläsandet. Ångrade att jag inte valt snabb betalväg, men vi upplevde oerhört vackra landskap på väg mot San Sebastián och gränsen till Frankrike.

Före gränsövergången stannande vi på en mack för kartläsning och toapaus. Bredvid bilparkeringen stod en hink med lödder och spretig borste för att tvätta bilrutorna. Svabbade av de smutsiga rutorna, fyllde hinken med rent vatten, kastade vattnet över framrutan för att skölja rent...

Tyvärr stod min yngsta dotter i en olycklig vinkel på andra sidan bilen. Men hon är ju så kort, hon syntes inte! Alla kläderna fick läggas på tork i bakrutan, hon fick en torr klänning samt lite godis som tröst. Därefter, på resdag tre, var vi redo att köra in i Frankrike.
–Kolla barn, vägen ska gå förbi havet, vi kan äta lunch vid stranden och bada!

”Saint-Jean-de-Luz” sa jag några gånger för mig själv, försökte låta fransk, dit skulle vi. Körde av vägen, provianterade i en mataffär, Runa fick en hel melon av kassörskan, fortsatte sedan med bilen mot stranden. Tyvärr i fel riktning. När vi äntligen kom fram till havet var jag osäker på om vi var i Frankrike eller tillbaka i Spanien. Men vackert var det. Visste att vi skulle lägga långt mer tid än tänkt på den här pausen men hade lovat barnen att få bada. Det blev lunch på en parkbänk och bad i underbart varmt och klart vatten, omgivna av unga surfare. Här ville vi definitivt stanna kvar. Men det gick inte, vi måste hinna i tid till midsommarfirandet i Sverige.

Även denna paus tog flera timmar mer än tänkt, vi hann inte så mycket längre denna tredje resdag. Bokade en billig lägenhet för att inte slösa tid på tältuppsättning. Blev en AirBnB-lägenhet i Sanguinet nära Bordeaux. Kom på för sent att det var en dålig idé att boka boende tre mil från motorvägen om man vill spara tid, och att välja lägenhet som man inte kommer in i på en timme. Men det var fint, även här ville vi stanna, nära strand, franska bagerier, marknader och en trevlig fransos som hette Jaques. Men vi måste hinna till midsommarfirandet i Sverige.

20 juni: Efter att ha pusslat in barn och packning i bilen ännu en gång, en och en halv timme efter resplan (att resa med barn är som att skjuta en enorm stenbumling framför sig), sa Runa:
–Jag vill se mina nyckelpigor.
–Nyckelpigor? Du menar väl silkeslarverna som blev fjärilar där hemma? Du har väl inga nyckelpigor?
–Jo, i luppen, envisades Runa och jag fick en hemsk tanke: tänk om det fanns levande djur i insektsluppen som vi tagit med oss? Jag grävde fram luppen under regnjackepåsen och skoväskan under barnstolen, och minsann, var det inte två nyckelpigor i burken? Arma kryp!
–Har de varit med ända sedan Aguafría, undrade jag.

Naturligtvis. Den ena var död, den andra medtagen, vilket inte är konstigt när djuret rest genom hela Spanien ända till Frankrike utan ljus, mat eller vatten. Den släpptes ner på en fransk buske med önskan om välgång.

Den här dagen körde vi. Vi körde och körde och körde. Ändå kom vi inte längre än till Chateauroux, 27 mil söder om Paris, eftersom vi inte åkte på motorvägarna. Varför inte det, undrar ni. Det undrade sambon också när vi pratade i telefon två dagar senare. ”Alla vet väl att man måste köra på betalvägarna genom Frankrike?” Nej, jag visste inte det. Jag visste inte att enda alternativet till dyra men snabba betalvägar är små landsvägar.

Det regnade utan uppehåll. På eftermiddagen var vi trötta på åkandet. Jag behövde fylla på tanken och hittade en obemannad liten mack i någon by. Googlade ”diesel” på franska för att inte tanka fel, var trots det orolig att ha tankat något annat.

Gick in i ett intilliggande snabbköp med barnen för att köpa middag. Disa fick färgpennor och resedagbok, Runa fick välja valfri liten leksak och valde en liten docka med katt. Alla nöjda. Någon timme senare tog vi in på ett urbilligt hotell. Varför det var billigt förstod man genast man kom fram och såg det. Alla hotellgäster stod utanför sina rum och hängde eftersom rummen var mindre än fängelseceller. Jag tänkte att om vi någon gång drabbas av bilinbrott så är det här, på denna hotellparkering, men jag sa inget, och ungarna, som inte är vana vid hotell, tyckte att det var okej. Kul med våningssäng.

Nästa dag var midsommarafton, resdag fem, och vi befann oss fortfarande bara halvvägs. Det här var dagen jag höll på att bli tokig. Fortsättning följer…