I mer än 30 års tid har jag rapporterat om de spanska nyheterna och sålunda har jag en ganska gedigen grund att stå på när det gäller att redogöra och förklara olika fenomen som kan uppfattas som typiska för Spanien, och som inte alla gånger är så lätta att förstå för oinsatta. Såväl politiska som ekonomiska och sociala företeelser går som regel att förmedla på ett översiktligt sätt och på Sydkusten får vi regelbundna lovord för vårt sätt att rapportera om Spanien, med alla eventuella brister som ingen är förskonad från.

Däremot måste jag tillstå att det finns en mängd händelser den senaste tiden på det juridiska planet som är svåra att förklara. Åtminstone på ett sakligt sätt som inte lämnar utrymme för konspirationsteorier. Jag har bloggat tidigare om de spanska politikernas försök att kontrollera justitieväsendet men numera verkar det även vara tvärtom, nämligen att rättsliga instanser tänjer extremt mycket på paragraferna med rent ideologiska syften.

Låt mig ta några exempel. Vi har de senaste månaderna sett hur Begoña Gómez, hustru till regeringschefen Pedro Sánchez, varit föremål för stora tidningsrubriker. Efter diverse anklagelser i högermedier om oegentligheter valde det högerradikala syndikatet ”Manos Limpias” att anmäla henne inför domstol, baserat på just utklipp från media. En tingsrättsdomare i Madrid som blivit ökänd vid det här laget, Juan Carlos Peinado, godtog ärendet trots att det ansågs stå på mycket lösa grunder. En av uppgifterna i anmälan var till och med ett falsarium som redan hade dementerats officiellt, då den Begoña Gómez som uppgavs ha fått statliga subventioner visade sig vara en helt annan kvinna som råkar dela namn med regeringschefens hustru.

De från början största brottsmisstankarna mot Gómez har snabbt fallit pladask. Det gällde hennes påstådda kontakter med flygbolaget Air Europa, som i samband med pandemin fick mångmiljonlån av staten, precis som flygbolagen i de flesta andra länder för den delen. Själva styrelsen för tingsrätten i Madrid beordrade utredningsdomaren att släppa den tråden, då den inte finner några som helst indicier om brott.

Den andra tråden som varit föremål för stora rubriker och anmälan mot Begoña Gómez gäller ett rekommendationsbrev som hon skrev åt en arbetskollega och e-handelsföretagare, Carlos Barrabés. Hennes brev var ett av ett 30-tal olika som han presenterade när han fick offentliga upphandlingar för omkring tio miljoner euro. Två olika rapporter från Guardia Civil beställda av domaren Peinado har inte funnit några som helst brottsmisstankar mot Gómez, vilket inte hindrat domaren att fortsätta gräva. Inför misstankarna att de medel som tilldelats Barrabés kom från EU ingrep EU-åklagarna och tog över den delen av utredningen. Peinado borde därmed ha släppt den, då en person inte får undergå två separata utredningar för samma misstänkta brott. Den spanske domaren har dock vägrat stå åt sidan och kallade nyligen Barrabés, som för övrigt är svårt sjuk, till förhör.

Inte nog med att Peinado fortsätter att gräva i ett ärende som nu lyder under EU-åklagarna, han förhörde dessutom Barrabés inte som misstänkt, utan som vittne. Med det var han tvungen att tala sanning med risk för åtal för falsk vittnesbörd om han inte gjorde det. En person som delges misstanke för brott kan däremot ljuga vid förhör, utan risk för ytterligare repressalier.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att i ett ärende som rör misstänkt förskingring av offentliga medel så delges inte mottagaren av pengarna misstanke om brott, utan denne kallas att vittna mot en av ett flertal personer som gav honom ett rekommendationsbrev. I det här fallet alltså regeringschefens hustru.

Men konstigheterna i det här målet slutar inte där. Gómez har fortfarande inte formellt delgivits misstanke om brott, utan är officiellt föremål för utredning. Vad misstankarna gäller har successivt skiftat, allt eftersom de ursprungliga anklagelserna inte visat sig hålla. Många kritiker menar att det domaren Peinado gör är det som kallas ”prospektiv utredning”, det vill säga att processen inte fokuserar på misstänkta brott utan på en specifik person och ser vad som eventuellt kan framkomma om hen. Detta är enligt flera juridiska källor jag läst direkt regelvidrigt.

Fler exempel som göder teorin om att Peinado är allt annat är opartisk i sammanhanget. Det finns en oskriven regel som säger att utredningsdomare under sin handläggning ska undvika att göra utspel som kan ha politiska konsekvenser. Peinado däremot har flera gånger haft initiativ som tydligt kunnat skada i det här fallet regeringschefen Pedro Sánchez och socialistpartiet. Det tydligaste exemplet var när han sent omsider utfärdade en kallelse om att förhöra Gómez. Denna förkunnades blott fyra dagar före EU-valet, trots att själva datumet för förhöret låg mer än en månad fram i tiden. Inget hindrade domaren från att vänta fem dagar med kallelsen, utom möjligtvis ett bakomliggande intresse.

Ingen får naturligtvis stå över lagen och ej heller ska någon favoriseras av rättsväsendet. Däremot finns det fall där offentliga personer kan missgynnas mer än andra av en utredning, och där det är motiverat med en särbehandling för att värna om vederbörandes grundläggande rättigheter. Av den anledningen beslutade styrelsen för tingsrätten i Madrid att acceptera att Begoña Gómez fick åka i bil direkt in garaget när hon kallades till förhör, såväl den 5 som 19 juli. Hon slapp därmed utstå spott och spe från högerradikaler som hade kallats att demonstrera utanför domstolen.

Denna känslighet för detta speciella ärende har dock inte visats av själva utredningsdomaren. Inför förhöret bad Gómez försvarsadvokat att det inte skulle spelas in med video, utan endast med ljud. Detta på grund av den uppenbara risken att bilderna skulle komma att användas av högerradikala medier och sociala nätverk som i månader bildat ett drev mot Pedro Sánchez och hans hustru. Peinado svarade inte på denna ansökan (som en annan domare exempelvis beviljade nyligen den tidigare ordföranden i spanska fotbollsförbundet Luis Rubiales) förrän det första förhöret väl startade och få var förvånade när han insisterade på att även filma utfrågningen. Det tog inte många dagar innan bilderna spreds i olika medier, trots att förhöret blev kortvarigt på grund av ett misstag av domstolen. Försvaret hade nämligen inte informerats i förväg om en utökad anmälan från en av de fem privata åtal som driver processen (statsåklagarna har från början avstått från att presentera några yrkanden).

Det är svårt att se något juridiskt argument för varför förhöret med Begoña Gómez ska filmas, när detta inte är obligatoriskt. Intrycket är att domaren försöker ge ärendet så stor medial uppmärksamhet som möjligt.

Men målet mot Gómez är bara ett av flera starkt ifrågasatta processer i dagsläget. I samband med regeringsförhandlingarna i höstas, där PSOE behandlade en möjlig amnestilag med de katalanska separatistpartierna, skedde ett flertal juridiska utspel som var uppseendeväckande. Den första av dem var att en utredningsdomare i den federal domstolen som anses stå nära Partido Popular, Manuel García Castellón, plötsligt valde att delge flera av separatistledarna misstanke om terroristbrott i en utredning som han handlagt sedan fyra år. Just som ett regeringsavtal var nära att nås, som säkrade Pedro Sánchez omval, inkluderade García Castellón i sin utredning mot bland annat den tidigare katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont brottsmisstankar som inte får undergå amnesti. Påståendet om terrorism verkade också extremt långsökt. Det baserade sig på att flera separatistledare skulle ligga bakom den underjordiska rörelsen Tsunami Democràtic, som 2019 organiserade en stor protestaktion vid Barcelonas flygplats El Prat där en fransman avled av en hjärtinfarkt. Ärendet togs även upp av Högsta domstolen.

Både García Castellón och Högsta domstolen tvingades nyligen helt lägga ner denna process, på grund av en teknikalitet. Utredningsdomaren befinns nämligen ha förlängt utredningen efter att tidsfristen gått ut, vilket ogiltigförklarar alla handläggningar sedan 2021. Bland dem de påstådda terroristbrotten.

Det är dock inte det enda fallet där domare ser ut att tillämpa kreativ juridik för att motarbeta amnestilagen. Såväl i Högsta domstolen som i provinsdomstolen i Barcelona finns det domare som utökat sina anklagelser mot separatistledarna för att även tillskriva dem förskingring för egen vinning. Detta är nämligen ett annat brott som inte får undergå amnesti. Argumentet om hur det haft ”egen vinning” går inte heller av för hackor. Domarna hävdar nämligen att självständighetsprocessen borde ha bekostats av separatisterna ur egen ficka, men eftersom det skedde med offentliga medel så skodde separatistledarna sig indirekt..!

Låter det fantasifullt? Då ska du veta att detta är det enda återstående argumentet domarna har för att trotsa amnestilagen, vilket hindrar bland annat den före detta katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont från att kunna återvända till Spanien.

Det blev en lång blogg denna vecka, men jag måste nämna ytterligare ett förbryllande mål. Det gäller de senaste utfallen i Författningsdomstolen, som tillrättavisar Högsta domstolen beträffande ett dussintal av de socialistiska tjänstemän och politiker som dömts i ERE-målet. Närmare hundra miljoner euro av statliga avgångsvederlag hamnade i felaktiga fickor under det socialistiska styret i Andalusien och det har befunnits vara den största korruptionsskandalen hittills i regionen, liksom en av de största i hela Spanien.

Författningsdomstolen finner nu däremot att de hösta politiska ledarna, bland dem två tidigare regionpresidenter, inte kan hållas som ansvariga enbart för att de antog den regionala budget som senare missbrukades. Med genomgående samma röstsiffror, sju mot fyra, har medlemmarna i Författningsdomstolen successivt beordrat provinsdomstolen i Sevilla att kraftigt sänka straffen för en majoritet av de dömda, av vilka flera hunnit sitta åtskilliga år i fängelse.

I någon bemärkelse måste detta vara en jättelik juridisk skandal. Antingen för att tidigare höga politiker och tjänstemän felaktigt dömts till hårda straff och fått sina karriärer och sitt rykte ruinerat, eller för att Författningsdomstolen utnyttjar sin numera progressiva majoritet (sju mot fyra) för att riva upp utfall mot socialistiska ledare.

Här måste jag tillstå att jag är oförmögen att avgöra vilket som är fallet.