I Spanien finns över 10.000 slott och fästningar, men många av dessa förfaller på grund av bristande underhåll. En statlig förordning från 1949 fastställde att alla slott i Spanien skulle skyddas, oavsett deras skick.Trots detta rapporterar tidningen El País att de flesta av dessa byggnader inte fått det underhåll som behövs, vilket lett till att många förfallit.

Miguel Sobrino, författare till boken ”Castillos y murallas”, beskriver tillståndet för dessa byggnader som katastrofalt. Han pekar på de skador som orsakades under frigörelsekriget från de franska styrkorna och andra konflikter under 1800-talet som särskilt förödande. Exempelvis förstördes slottet i Benavente, som jämförts i betydelse med Alhambra i Granada, för att förhindra att det föll i inkräktarnas händer. Under 1900-talet led många slott ytterligare skada då de såldes innan skyddslagar infördes.

Moderna restaureringar har ofta misslyckats med att bevara slottens ursprungliga struktur. Många gånger har de setts som landskapsmärken snarare än arkitektoniska verk, vilket lett till att deras interiörer förstörts. Sobrino jämför dessa slott med skalbaggar som verkar leva trots att de torkat ut invändigt.

På 1980-talet infördes modernare restaureringskriterier, då tidigare ingrepp ofta skadat mer än de hjälpt. Arkeologen Miguel Ángel Bru betonar att många av dessa restaureringar utfördes utan rätt förståelse för byggnadernas unika behov, vilket resulterade i ytterligare förfall. Bru påpekar att cement och betong, som användes vid dessa restaureringar, ofta har motsatt effekt och orsakar ytterligare skador på de gamla byggnaderna. Problemet förvärras av bristen på specifik utbildning för arkitekter när det gäller restaurering av militära monument. Bru och andra experter håller utbildningar för att öka medvetenheten om dessa byggnaders sårbarhet och unika behov.

Brist på finansiering är en annan stor utmaning. Offentliga medel är ofta otillräckliga och privat finansiering stimuleras inte tillräckligt. Ett exempel på detta är slottet i Garcimuñoz (Cuenca), där ett ambitiöst restaureringsprojekt har lämnat byggnaden i ett sådant skick att den lilla kommunen har svårt att underhålla den. Den arkitektoniska visionen, som inkluderade moderna inslag som glas och färgade metaller, gjorde det svårt för lokalbefolkningen att hantera byggnadens nya behov och underhåll.

En annan komplikation är ägandefrågan, som i fallet med sottet i Caracena (Soria) där ett fåtal ursprungliga ägare med tiden blivit ett stort antal, vilket försvårar alla restaureringsinsatser. Efter många års försök lyckades invånarna sälja slottet till en företag som nu arbetar med att restaurera det, vilket skapat hopp om att platsen kan bli en turistattraktion. Inocente García Andrés, en präst från närliggande Tarancueña, minns hur slottet gradvis föll sönder medan lokala invånare använde dess stenar till andra byggprojekt. Trots flera uppmaningar från myndigheter tog ingen ansvar för slottets underhåll tills det till slut såldes till ett restaureringsföretag.

Det är en paradox att medan delar av Spaniens slott och fästningar förfaller och förloras, gör nya utgrävningar och studier att fler upptäcks. Detta skapar en ständig balansgång mellan att bevara det som redan är känt och att skydda nyfunna historiska platser. Den spanska regeringen och olika kulturarvsorganisationer arbetar för att hitta lösningar, men utmaningarna är många och resurserna begränsade, konstaterar El País.