Jag älskar havet. Jag har i hela mitt liv bott nära havet. Jag lärde mig segla optimistjolle som åttaåring och har vattenvana sedan tidigt. När jag var 35 år tog jag dykcertifikat och de tre åren fram till jag fick barn, dök jag mycket. Jag har dock alltid känt en stark repsekt för havet. Öppet hav såväl fascinerar som skrämmer mig. Både seglingen och dykningen var alltid en slags hatkärlek där jag trotsade mina rädslor och njutningen alltid uppblandad med ett uns rädsla.

Sedan min son Iván föddes har både hav och poolbad varit en stor del av våra liv. Det är ju naturligt när man bor i ett land där det i princip är sommar halva året. Han lärde sig simma hundsim som väldigt liten och älskar höga vågor. Jag älskar att han älskar vatten och vill inget hellre än att han får hänge sig.

Men för mig har det varit och är fortfarande lika mycket av gastkramande skräck för hur snabbt underbar lek och svalkande silkeslent vatten, kan förvandlas till den absolut värsta mardrömmen. Inte en sekund har jag slappnat av. Min blick vilar på honom varje ögonblick. Han har alltid tillbringat mer tid under vattnet än över och paniken är aldrig långt bort när han plötsligt är försvunnen några blinkningar för länge.

Ingenting av detta syns utanpå mig. Jag vill inte verka paranoid och inte skrämma Iván. Inte förstöra hans njutning. Det är min roll att hålla honom vid liv och det ska han kunna ta för givet utan att behöva bära min dödsångest på sin axlar. Jag kan bli förvånad när andra föräldrar på besök föreslår att vi ska hyra solsängar på stranden. Har aldrig förstått poängen om man ändå ska stå i vattenbrynet och vaka över sitt barn.

Jag har ofta känt mig bara en anings överdrivet orolig, men läste precis i en artikel i tidningen El Español om 10/20-regeln. Den innebär att man ska titta på ett barn i vattnet var tionde sekund och alltid befinna sig på ett avstånd som kan avverkas på max 20 sekunder. Bra regel. Jag har följt den i hela Iváns liv utan att känna till den.

På stränderna här finns tydliga indikationer på hur försiktig man bör vara. Grön, gul och röd flagga. Med grön flagga kan man vara relativt avslappnad. Vid röd flagg är det förbjudet att bada. Enkelt. Vid gul flagg rekommenderas försiktighet och vatten högst upp till midjan. På Costa del Sol hissas relativt ofta gul flagg och jag tar det på största allvar. Jag förvånas dock över att det varje gång vi är på stranden och den gula flaggan är hissad, alltid tycks finnas en handfull personer som inte vill förstå eller inte bryr sig.

I spansk media går det ofta att läsa om olika drunkningstillbud och räddningsinsatser. Några slutar väl, andra inte. Det är såklart inte alltid - kanske är de till och med undantagsfall - som olyckorna beror på ren arrogans. Men min poäng är att folk dör i havet, ofta helt i onödan och ändå bryter människor ständigt mot de där enkla reglerna. När de gör det riskerar de inte bara sitt eget liv och anhörigas lidande utan även livet på de som tvingas ge sig ut för att försöka rädda dem.

För några veckor sedan befann vi oss på Playa La Viborilla i Benalmádena. Det är en liten strand omgiven av skarpa klippor. Det var gul flagg och vågorna var stora och bröts och brusade rejält bara någon meter från strandkanten. Min son fick frustrerat nöja sig med att bada i vattenbrynet. Samtidigt som där var föräldrar som klättrade ut på klipporna med sina betydligt mindre barn medan vågor slog upp flera meter höga och riskerade att skölja över dem.

En annan mamma hoppade i med två flickor sittandes på varsin badring. Som tur var hann jag bara tänka att “det där är ingen bra idé”, innan två badvakter dök upp - de var egentligen belägna på stranden bredvid - och sade till dem att de inte fick lov att bada med badringar. Ett ögonblicks ouppmärksamhet och de skulle ha blåst ut för långt och strömmarna var starka.

Några helger senare tog vi oss en söndagkväll ned till Playa de las Verdas bredvid Sunset Beach i Benalmádena. Den gula flaggan var återigen hissad och jag höll stenkoll på Iván som lyckligt kastade sig i vågorna närmast stranden. Efter en stund såg jag ett huvud vad som kändes väldigt långt ut. Jag är inte bra på avstånd men det måste ha varit mellan 100 och 200 meter från stranden. När jag väl sett personen kunde jag inte sluta titta.

Så jag fann mig hålla koll på både Iván och det där huvudet som tycktes guppa på mer eller mindre samma plats minut efter minut. Först tänkte jag att hen kanske simmat ut och vilade för att orka ta sig in igen. Hur det än var, var känslan inte bra. Tiden gick. Iván kom upp och när jag pekade på personen sade han till mig direkt att gå till badvakterna och säga till. Han hade givetvis rätt, jag vet inte varför jag tvekat.

När jag kom dit sade de att de också hade observerat personen sedan en stund tillbaka. Men så fort jag gick därifrån började det hända saker. Två livräddare förberedde sig med sina röda flytkuddar med långa rep och gick och ställde sig i vattenbrynet. De försökte få kontakt med personen där ute. Visslade och vinkade. Pratade i sina walkie talkies. Till slut gick de ut i vattnet och samtidigt som de började simma ut, tog personen där ute några långsamma simtag i rätt riktning. Alla på stranden följde nu händelserna.

Äntligen kom en vattenskoter! Som jag väntat. Personen, som visade sig vara en kille, de två livräddarna och vattenskotern möttes upp och jag andades ut. De förde in honom till stranden på skotern och vi stod för långt bort för att höra vad som sades. Men han var uppenbarligen inte skadad eller så illa däran att sjukvårdare var tvungna att tillkallas. Livräddarna gick tillbaka till tornet och trots Iváns tjat kände jag inte för att störa dem med vår nyfikenhet om vad vi precis bevittnat.

Bara en stund senare såg vi ytterligare ett huvud guppa på tok för långt ut. Jag svor tyst. Jag tittade upp mot vakttornet, men de hade precis stängt och gått hem för dagen. Det visade sig vara två huvuden och efter vad som kändes som en evighet kunde jag konstatera att de rörde sig in mot land och ytterligare en stund senare befann de sig på grundare vatten och jag vågade släppa dem med blicken.

Jag var så arg. Vad är det för fel på folk egentligen? Det är så respektlöst mot allt och alla att ta dessa risker.

Antalet döda i drunkningsolyckor i Spanien har ökat i år. Enligt en notis på lasexta.com från 26 juli drunknade bara i juni 61 personer, vilket är den högsta siffran sedan 2015. Under årets första halvår rör det sig om totalt 272 personer. Andalusien är den region som toppar listan med 43 döda.

Snälla, ta flaggorna på allvar.