Jag stod på scenen ett år före Lill-Babs och några år efter hennes bortgång. Reste med flyg, båt, turnébuss samt i hyrda och egna bilar genom Skandinavien och Finland. Kunde ligga i snöröken efter en långsam tradare miltals i den norrländska natten, med en isvall mellan körfälten som gjorde omkörning omöjlig och om jag kom över och kunde köra om var det nästan omöjligt att komma tillbaka i rätt körfält.

Jag körde på två älgar, körde ihjäl tre rådjur, en grävling, ett antal harar, ett par hundar, några katter, en mås och en människa. Människan? Det var vid infarten till Halmstad. En åldrig man på moped med en hjälm som hängde lös. Han körde längst ut på vägrenen när jag närmade mig i mittfilen på en motortrafikled. Plötsligt, utan ett tecken, svängde han vänster och skar igenom två filer. Vid krocken for han och mopeden upp över min bil och hjälmen rullade sin egen väg. Han låg framstupa medvetslös med blod rinnande ur båda öronen. Varningstriangel, ambulans och polis.

Det var mycket folk, för det var alldeles i närheten av det tivoli där jag skulle framträda. En ung flicka var chockad och stod bara och gallskrek. När ambulansen for bort blev jag uppmanad att sitta in i polisbilen, där jag blev utfrågad. Polisen talade med flera personer som varit vittnen. Det hela slutade med att polisen sa:
–Ja, det är för jävligt. När dom inte orkar gå längre så skall dom upp på en moped!

En stund senare stod jag på scenen och roade publiken. Det är inte så lätt att var rolig alla gånger. En månad senare ringde mig en man och sa att den man jag kört på var hans morbror och att han avlidit. Nog om.

Som sagt: Det är inte alltid så lätt. Det finns i Sverige ett antal företag som driver ambulerande tivoli. För att detta skall få fortgå kräver kommunerna att en del av vinsten skall gå till någon lokal idrottsförening. Vidare fanns ett krav på att man skulle ha levande musik. I artistkontrakten stod det alltid att arrangören skulle tillhandahålla en ljudanläggning, men här fuskades det ofta. Ett vanligt samtalsämne bland artister var att berätta om den värsta spelningen man varit med om och då tror jag följande historia är svårslagen.

Min kollega Rune Andersson och jag skulle framträda på ett tivoli i Borås och valde att ta tåget denna gång. Väl i Borås ville vi ha någonting att äta och det var vi den tid då pizzeriorna börjat sprida sig även på landsorten. Vi fann ett litet brunt trähus på vilket det stor Pizzeria. En god liten gumma tog emot oss och vi beställde. Det var inte svårt för hon hade bara en sort. Hon hade ingen öl så vi fick nöja oss med varsin läskeblask. Vår pizzor kom in ganska snabbt och det var en brödskiva typ tekaka på vilken hon berett över ketchup, lagt på några korvskivor under lite smält ost. Vi klagade inte utan åt lite, betalade och tog taxi till tivolit.

Överallt såg vi våra affischer där Rune och jag flinade
Här var massor av folk och vi fann vagnen vid entrén som utgjorde kontor. En glad tivolichef stod omgiven av hinkar fulla med enkronor till lotterier och automater.
–Tjena grabbar, välkommen!
–Var skall vi spela nånstans? Var e scenen?
–Om ni går den här gatan rakt ner så står det ett lastbilsflak där. Det är scenen! Det finns förstärkare där. Ni kan börja när ni vill.

Vi gick och fann ”scenen” och med hjälp av en liten stege tog vi oss upp. Där stod mycket riktigt två mikrofonstativ med varsin sångmick, men inga mikrofoner till gitarrerna. På golvet i ett av hörnen stod en ynkligt liten förstärkare som mest liknade fodralet till en reseskrivmaskin och på den fanns en on/off-knapp och ett par rattar. Jag startade den och högtalarna började tjuta. Alltså rundgång, jag var tvungen att sänka volymen. Rune sa hallå hallå i en av mikrofonerna men hörde det knappt själv.

Femton meter framför oss hörde vi dånande positivmusik från en karusell. Tjugo meter till höger om oss roterade ett pariserhjul med skrikande passagerare. Snart hade några småpojkar upptäckt oss och jagade varandra på flaket.

Nu var Rune förbannad och skrek. Det här gå ju inte. Ett jävla oljud, ingen förstärkare. Vi skiter i det här.
–Nej för fan Rune. Vi låtsas sjunga i tjugo minuter så hämtar vi gaget och åker hem.

Rune stod med gitarr framför en av mickarna. Jag ställde mig intill för att höra vad han sjöng. Han sjöng Mors lilla Olle. Jag ställde mig vid min mikrofon och sjöng BÄ bä vita lamm. Fyra meter framför scenen stod ett par i 30-årsldern. Det var hela vår publik. De ruskade på sina huvuden för att visa att de inte hörde någonting.

Ungarna for upp och ner för stegen och bakom oss på flaket. Dom var väl de enda som hade roligt. Oljudet från karusellen och pariserhjulet, samt en oduglig ljudanläggning och dessa skrikande ungar, men det var inte det värsta. Nu brakade det verkliga helvetet lös.

Änden på vårt lastbilsflak stod tryckt mot ett högt plank som omgärdade Ryavallens idrottsplan. Därifrån kom ett stegrande dån av motorer och strax i kurvan låg fyra speedwaycyklar som sprutade kolstybb över oss så det small i gitarrerna. Vi var tvungna att vända ryggen till och huka oss ner. Det unga paret, vår enda publik, hade försvunnit. Då lämnade vi scenen och gick upp på kontoret där den glade tivolichefen kom emot oss.
–Bra jobbat grabbar, välkommen igen!

När han sagt detta tryckte han ner varsin tjock sedelbunt i våra bröstfickor. Vi tog taxi till stationen och hann ganska lagom med nattåget hem till Stockholm.