Efter en tid så förvånades vi över att spanjorerna inte var lika vänliga mot sina djur. Ibland har vi fått förklaringen att någon gammal påve förklarat att enligt bibeln saknar djuren själ så dem får man behandla hur som helst. Nu har en ny påve desavouerat sin gamle kollega och förklarat att djuren visst har själar så då kan vi kanske hoppas att denna antropocentrism avtar så att djuren blir mer humant behandlade framdeles. Nu tänker jag inte diskutera den vidriga tjurfäktningen, ty där är alla vettiga människor ense.

När jag besökte min första feria och befann mig mitt i vimlet, kom en utsvulten liten mager hund som sökte föda och strax intill kom en hästförspänd vagn med festklädda människor. Han som satt vid tömmarna fick upp en piska och rappade till den lilla hunden så den skrek och linkade iväg in mellan husen. De övriga passagerarna skrattade. Han med piskan kände sig väl macho. Jag köpte en korv och letade upp hunden som jag till sist lyckades finna. Han åt upp hela korven medan jag klappade om honom. Mer kunde jag inte göra för den hunden, men jag minns det än i dag.

När jag for omkring i Andalusien såg jag på förstubron vid en del hus en ynkligt liten fågelbur förfärdigad av bambustickor i vilken det satt en liten fågel av arten Steglitz som inte ens kunde vända sig. Vad hade husfolket för nöje av den?

På en bergstopp i närheten av El Caminito del Rey fann jag en restaurang där jag tog mig en öl. Krögaren hade en stor svart korp som satt fångad med en kedja runt sitt ena ben. Varje gång krögaren passerade försökte han imponera på gästerna genom att skrämma fågeln, som flaxade vilt och skrek i sin fångenskap. Då var även han macho.

På ferians tivoli i Fuengirola hade man som en attraktion en massa runda akvarier. Där fick besökare betala för att slänga bollar i öppningen så att fiskarna blev skrämda och skvätte ut en kaskad av vatten. Det väckte stor munterhet. En pojke i tolvårsåldern bar en liten pipande hundvalp i dess ena bakben och viftade med den för att få den såld till någon som förbarmade sig.

Jag har sett massor av hundar som är utestängda på balkonger i många timmar medan matte och husse är på jobbet. Det är alls ingenting ovanligt. Hunden är ett flockdjur som sökt sig till människan under neolitikum för över 10.000 år sedan. Den räknar den mänskliga familjen som sin flock och mår verkligen dåligt då den lämnas ensam.

I vårt grannskap finns det en halvvuxen schäfer som gråter dygnet runt där den är ensam och instängd på en liten yta. Den släpps aldrig in i huset. Min fru har försökt prata med ägaren, som är en i övrigt sympatisk spanjor. Jag stoppar en papperssudd i vart öra för att kunna sova. Skulle vi polisanmäla så skulle väl enda resultatet bli att vi blev ovänner med grannen och polisen skulle saklöst strunta i det hela.

Jag har hört berättas att när höstjakten är över så lämnar jägarna sina hundar vind för våg, men man har även funnit före detta jakthundar hängda i ett snöre i något träd. När vi för 13 år sedan köpte en valp av rasen Grand Danoise valde vi en svart valp. Uppfödaren som bodde i Benalmádena sa sig vara väldigt noga med att kontrollera vem han sålde valpar till. Stora hundraser används fortfarande illegalt till arrangerade hundslagsmål och då är vita hundar mest eftertraktade, för där syns blodet bättre.

Nu har man förbjudit det som Alice Babs sjöng om på 50-talet nämligen: ”Valpen där i fönstret”. Så kallade uppfödare höll sig med tikar i burar som ständigt födde gulliga små valpar som sedan såldes i bland annat vårt köpcenter Carrefour i Fuengirola.

För några år sedan satt jag på restaurang La Chispa här i Fuengirola. Vid bordet intill satt tre damer i övre medelåldern under livligt samspråk och jag kunde inte undvika att höra vad som sades. De trodde tydligen på detta med inkarnation och ett liv efter detta. En av damerna sa:
–I mitt nästa liv vill jag bli en fågel!
–Nej jag vill bli en citronfjäril fick hon till svar.
Så tittade de uppfordrande på den tredje damen i sällskapet som till slut sa:
–Jag struntar i vilket, bara jag inte blir hund i Spanien.