Det är inte så konstigt om jag intresserade mig för Finlandsbåtar, jag hade tänkt skriva om just färjor. Men nu var Finlandsbåtarna det mest intressanta eftersom vi förhoppningsvis ska på barndop i Finland i jul, och då tänker jag att det blir båt över.

Utan att något har bestämts om dopet far jag i väg i tankarna och funderar på hytt, middagar, frukostar… Men istället för att berätta om en imaginär båtresa kan jag ju berätta om sådana som har hänt.

Att åka färja är alltid ett äventyr. Jag minns när jag var liten och åkte till badhotellet i Fredrikshamn med släkten, lukten och ljuden från alla plingande spelautomater. Eller när jag bodde på Åland under ett läsår och tog den där billiga färjan tillbaka till skolan efter skolloven. Jag spelade kort med mina kursvänner, åt kexchoklad från taxfreen och var helt igenom lycklig över att få åka tillbaka till folkhögskolan och till husmor, som väntade på oss i hamnen med sin stora bil.

Under pandemin tog familjen och jag bilen till Mallorca för första och enda gången. Bil och färja. Det var så lite folk på ön, det var fantastiska dagar. Men nervöst på hemvägen. Lilla ungen hade blivit sjuk och hade feber. Man fick inte resa om man uppvisade symptom. Feber var definitivt ett symptom. Vi var mycket nervösa när personalen kom och tog tempen på alla som skulle köra ombord. Jag vet inte varför, men vi fick faktiskt åka med.

Så var det den gången för två år sedan när vi tågluffade hem från Sverige till Spanien alla fyra. Vi startade resan med färja Göteborg – Kiel. Ingen var glad åt att jag väckt upp alla två timmar för tidigt av rädsla för att vi skulle missa landstigningen. Efter en lång väntan på ankomsten började problemen. Det var fel på porten ut, så alla fotgängare behövde lämna färjan gåendes från bildäck. En man som arbetade på båten skulle följa oss ner. Men barnvagnen med yngsta dottern fick inte plats i hissen, så dottern och jag blev kvar medan alla andra försvann ner.

Jag trodde att färjemannen hade glömt oss när han slutligen kom upp igen. Det hade visst varit något problem med hissen. Det var det nu också. Vi åkte ner till bildäck, men hissdörren gick inte upp. Mannen ropade till sina kollegor utanför, ingen kunde hjälpa honom att öppna. Han pratade i walkie talkien - ingen hjälp. Till slut fick vi åka upp ett par våningar och ta trapporna ner. Färjemannen hjälpte mig att bära vagnen i den trånga trappan. När dottern och jag äntligen kunde ansluta till de andra var sambon skärrad, eftersom vi dröjt så länge att bilporten just börjat öppnas.

Sist vi tog båten var för några veckor sedan. Vi skulle bila hem till Spanien från Sverige och valde färja till Polen.

Vi kom i tillräckligt god tid för att hinna proviantera i närmsta livsmedelsbutik i Trelleborg, men när handlingen var klar hade vi inte mycket tid kvar. Vi var ensamma vid incheckningsautomaten i hamnen och åkte själva genom ett virrvarr av reflexkoner som lyste upp i mörkret. Hamnen var mycket, mycket större än vi hade väntat oss. Vad lätt det hade varit att köra upp på fel färja!

Vi körde och körde och sökte skyltar, och stämningen i bilen var… spänd… när vi ensamma, som enda personbil, körde omkring i mörkret och letade efter båten. Till slut hittade vi den, en liten färja med långa lastbilsköer längst bort i hamnen.

Vi fick två trista hytter som inte gick att öppna. I restaurangen fanns en servicedisk och hjälp att få. Kön gick långsamt, det fanns gott om tid att bli hungrig av synen av alla som satt och åt väldoftande mat. Vi hade med oss smörgåsar som vi skulle äta i hytten som inte gick att låsa upp.

Nåväl, färja är alltid spännande, trots trista hytter. Den här gången väckte jag inte familjen utan lät båtens högtalarsystem göra det. Mannen i servicedisken hade förklarat hur länge vi kunde stanna i hytterna, så vi tog det lugnt. När vi til slut gick ut för att ansluta oss till de andra resenärerna och gå ner till vår bil var det tjockt av folk i trappan ner och på däck.

Dörrarna till bildäck hade inte öppnats än. Jag såg genom ett fönster att vi var mycket nära hamnen och det oroade mig att vi inte kunde komma ner, men efter en stund meddelades det i högtalarna att dörrarna till bildäck strax skulle öppnas. Dessutom: för att det skulle bli en lugn nedstigning behövde alla som hade sitt fordon på däck ett vänta i kafeterian och gå ner en kvart senare. Skönt! Vi kunde sitta ner en stund medan övriga bökade och trängdes. Femåringen blev visad till lekrummet, men var för en gångs skull inte på humör för att leka eftersom hon hade väckts fyra timmar för tidigt.
–Hur vet du att vi har bilen på däck ett? Kollade du på någon skylt, undrade sambon.
–Nej men jag minns ändå. Vi fick ju gå alla de där trapporna för att komma upp hit, svarade jag.

Jag var helt säker på var bilen stod. Men inte längre. Plötsligt kände jag mig lite osäker. Kunde jag ha fel? Stod bilen på däck ett? Varför var vi nästan ensamma i kafeterian?
–Vi kan nog gå ner nu, sa jag, trots att det knappt gått tio minuter.

Vi bökade ner med alla väskor, barn och grejer till däck ett, bara för att upptäcka att dörren inte gick att öppna. Åh, det här kändes inte bra Sambon gick upp en våning, till däck två, och öppnade.
–Bilen står här! Kom! Skynda er!
Åh nej!

Ni vet den där mardrömssituationen att inte vara i sin bil i tid när färjan öppnas, att se sin egen bil som ett stort hinder för alla som vill köra ut? Den besannades. Färjepersonalen vinkade ut lastbilar, bussar och personbilar som fick göra en gir eftersom det stod en vit, spanskregistrerad Volvo i vägen. En ung kille ledde oss till bilen. Vi kunde inte komma fram fort nog.
–Ursäkta så hemskt mycket, vi trodde att vi hade bilen på däck ett, förklarade jag, men han gick lugnt vidare, var väl van vid att sådant hände.

Vi skämdes djupt när vi kastade in grejer och barn och körde ut från båten, ut till nya äventyr.