Sent en kväll körde bandet med sin stora turnébuss söderut, då chauffören till sin fasa upptäckte att dieselmätaren stod på nära noll. Får man soppastopp på en dieselmotor så räcker det inte med att bara tanka. Det kan vara mycket svårt att få igång motorn igen. Nu gällde det att snabbt hitta en mack.

När de nådde samhället Jönåker gick vägen ner för en ganska brant backe och in under en järnvägsviadukt. Mitt i backen, på höger sida fann de ett gult tvåvåningshus med mack diversehandel och på stora röda bokstäver kunde man läsa att företaget hette KALLE I BACKEN.

När vår popgrupp anlände mitt i natten låg naturligtvis Kalle och sov. Men nu var det kris så chauffören bultade på dörren tills Kalle öppnade. Chauffören bönade och bad att få tanka och Kalle i morgonrock sparkade på sig tofflorna och gick ut. Då såg han till sin fasa att de övriga i bussen var långhåriga popmusiker och Kalle avskydde sådana.
–Jasså är det såna där långhåriga slynglar, röt han och vände på klacken och gick in igen och låste om sig.

Det var bara för bandet att åka vidare och hoppas på en ny mack. Hur det gick vet jag inte. Vad jag däremot vet är att de tog för vana att signalera ilsket varje gång de sedan passerade Kalle i backen. Detta berättade de för sina artistkollegor som även de hängde på signalhornet varje gång de passerade Kalle i backen.

Som sagt, det var mycket trafik med turnerande gäng som passerade vid alla tider på dygnet och särskilt roligt var det att väcka upp Kalle mitt i natten. Det blev en tradition som hölls vid liv under många år. Hos Kalle i backen skulle man hänga på signalhornet. Även sedan Kalle gått ur tiden fortsatte vi tuta. för gamla traditioner skall man bevara.

Många år senare, när företaget bytt ägare flera gånger, kunde de nya ägarna intyga att det tutades dygnet runt men dessa vande sig och såg det mer som en glad hälsning från artisterna. Den gamla Riks-ettan hade nu bytts ut mot nya E4:an, vars sträckning går norr om Jönåker, men det hände att jag och många kollegor valde en liten omväg för att få signalera.

Git Magnusson var den kvinna som tillsammans med Sid Jansson agerade programledare på anrika vispråmen Storken. Senare hade hon samma roll på Visklubben Mosebacke. Hon var alltså något av en centralgestalt bland landets ledande trubadurer.

Ewert Ljusberg, Lasse Göransson och Sid Jansson for på turné i hela landet och varje gång de tog rast vid en servering skrev de massor med vykort till vänner och kollegor där de berättade om dagens begivenheter. Så en dag sa Sid:
–Vi måste skicka ett kort till Git Magnusson också!
–Ja men för fan hon har ju flyttat till Vaxholm och vi har inte hennes nya adress, sa Lasse.
–Inga problem, svarade Ewert. Vi skickar det till systembolaget så får hon det säkert.
Så adresserade man vykortet. Git Magnusson. Systembolaget, Vaxholm.

Två dagar senare klev Gitt in för att för första gången handla på Vaxholms systembolag. Döm om hennes häpnad när själva föreståndaren kommer emot henne och ger henne ett vykort med repliken:
–Det är post till er!

När Sid, Lasse och Ewert fick reda på att deras vykort nått Git så blev de så glada och tacksamma att de tog med Systembolagsföreståndaren varje gång de skrev vykort och det var ofta. Vi andra som hört om detta tog också för vana att skriva vykort med adress:

Föreståndaren
Systembolaget
Vaxholm

Ja, detta spred sig bland landets alla turnerande artister och musiker som en god tradition. Är man på turné skall man skriva vykort till denne föreståndare. Artister och musiker visade sig återigen vara mycket traditionsbundna så nästan alla skrev till Systembolaget i Vaxholm. Efter några år fick en veckotidning nys om saken och gjorde ett litet reportage. Där på en bild stod föreståndaren med en kartong fylld med vykort från så gott som alla artister och musiker du kan räkna upp från den tiden.