”Tomaten måste vara den onödigaste, mest motbjudande grönsak som finns.” Det tänkte jag tills jag var 22 år och två månader. Då flög jag till Bolivia för att bo och volontärarbeta där under ett år. Någonstans uppe i luften, i slutet av den långa flygningen, kom en bricka med flygplansmat och lite sallad med tomat i. Det var inget speciellt med den tomaten mer än att det var den första smak på länge som känts bekant. Från den dagen har jag tyckt om tomater.

Ett par år senare flyttade jag till Spanien och tomat blev ett naturligt inslag i vardagsmaten. Sambons spanska husmanskost innehöll alltid tomat, och svärföräldrarna brukade alltid ställa fram ett fat med tomatskivor med salt innan huvudrätten bars in. Ibland fick tomaten sällskap av tonfisk, hackad lök, gurka, olivolja och annat gott, men grunden var alltid färsk, god tomat.

När vi flyttade ut från stan och hyrde ett hus med en liten patio ville jag odla egna tomater. Tänk att plocka och äta egenodlade grönsaker! Jag hade förträngt den där händelsen i mellanstadiet i skolan då vi alla i klassen fick tomatfrön och paprikafrön att sätta i små plastmuggar, och mina plantor var de enda som slutade växa efter fyra centimeter. Nu var jag vuxen, hur svårt kunde det vara?

Första årets sådda tomatplantor hann knappt titta upp innan de vissnade. Året därpå gick jag till järnaffären och köpte småplantor. Massor av småplantor! Inte bara olika sorters tomatplantor utan hem följde också paprika, chili, gurka och vattenmelon.

Alla mina plantor växte i sina nya krukor. Jag vattnade och vattnade varje kväll. Sol och vatten – tomatplantorna växte. Men sedan hände något. Kanske blev det för mycket sol och värme. Visste ni att det kan bli för varmt för tomater? Mina plantor blev allt högre och rangligare, tappade blad och blev mycket glesa. Några gula blommor kom, men nästan inga tomater.

Efter flera år med den varma pation och envisa försök att odla i krukor flyttade vi till vår nuvarande bostad, med trädgård. En vän och trädgårdsexpert hjälpte till att röja taggiga björnbärssnår och att gräva upp ett trädgårdsland, där jag med hennes hjälp satte två rader med tomatplantor. De trivdes i den näringsrika jorden. Björnbären kom visserligen tillbaka, men jag höll dem undan så mycket jag kunde för att inte sticka mig när jag tog hand om tomatplantorna, som växte sig höga och fina. Jag satte långa bambupinnar som stöd och såg en massa små gröna tomater bli allt större. Men när de började mogna hände något. Vad var det nu för fel? Tomaterna började spricka och få stora svarta hål! Jag vet inte varför, men vi kunde nästan bara äta körsbärstomaterna som förblev intakta.

Efter den sommaren har vi varit i Sverige under den varmaste årstiden och inte odlat mer tomat, det har inte varit någon idé när vi inte varit hemma och vattnat. Ändå har jag önskat att jag haft en tomatodling att komma hem till, för oj, som jag längtar efter goda tomater när jag är i Sverige!

Den 30 augusti kom vi hem till huset i Spanien. Dagen därpå pratade vi tomater med vår vän Lincoln. Han hade kommit med sin dotter, en av tioåringens bästa vänner, och stannat kvar på en bit mat. När alla sommarens nyheter och händelser var avklarade kom vi in på familjens akuta tomatbrist och planen att åka och köpa på ekoodlingen dagen därpå. Lincoln meddelade försynt att han och hans fru också sålde grönsaker i år.

Jag mindes hur mycket tid hans fru ägnat åt de egna odlingarna under våren, när de börjat använda marken till huset som de hyr, men jag visste inte hur det hade gått. Hon hade ju fött barn och allt. Men jo, grönsaker fanns och blev över.
–Vi säljer grönsakskorgar för tio euro styck, ska jag ta med en imorgon, undrade Lincoln.

Hemskt gärna! De sålde grönsakskorgarna på olika platser och till vänner och bekanta för att få in en välbehövlig slant. Nästa förmiddag hade Lincoln med sig en stor, svart plastlåda med aubergine, pumpa, gurka, lök och en massa tomater i olika storlekar.

Det blev sallad och tomate frito omgående.
Därefter besökte vi honom och hans fru för att träffa deras nyfödde. Lincoln hade sagt att odlingen gått bra, men hur bra hade vi inte förstått. Låt oss säga så här: jag har inte sett så mycket tomater som i deras kök ens på stormarknader!

I köket stod en stor skottkärra med tomater. I plastlådor och kassar fanns tomater, och varenda hylla i kylskåpet var full av detsamma. Bara på översta hyllan hade det getts plats åt annan mat.

Familjen hade mer tomater än de kunde göra sig av med, och när vi gick fick vi med oss en plastkasse med fem kilo tomater samt en enorm squash på över tre kilo som vi lovade försöka rädda innan den blev för gammal.

Nu är det vi som har mer tomater än vi hinner äta upp. Och squash.