Fuengirola är lagom stort. Har ett perfekt utbud av det mesta. En åtta kilometer lättillgänglig strandpromenad. Blåflaggade stränder. Tåget från flygplatsen. Det är en bekväm och trevlig destination. Dessutom en enkel plats att som svensk slå sig ned på. Här finns Svenska skolan. Svenska kyrkan. Svenska föreningar. Svenska tandläkare, hantverkare, svenska restauranger och svenskbutiker. Det finns ju på andra håll också, men i Fuengirola är det så koncentrerat att det ibland framstår som ett Minisverige.

Det är en till ytan liten kommun. En av provinsens mest folktäta. Och väldigt internationell. Så till den grad att det är lätt att låta sig luras att den inte har någon egen (spansk) personlighet. Som svensk tycks man bara höra svenska på gatan. Jag gissar att det är samma för britterna och för finnarna. För en del är detta något positivt och tryggt, medan andra fnyser på näsan och menar att de söker något mer genuint.

Ord som ”turistisk” och ”internationell” klingar inte positivt i alla turisters öron nu för tiden, även om jag tror att det i första hand är positiva begrepp för spanjorerna själva. I alla fall Fuengirolaborna. Och vad tror vi egentligen? Att vi ska få bekvämlighet, modernitet och samtidigt känslan av att ha upptäckt något nytt, en plats dit ingen annan hittat? Orörd av årtionden av utländska influenser. Som ju i själva verket är årtusenden.

Mina första besök i Fuengirola gjordes egentligen bara för att jag som då bodde i Málaga, tog tåget till Fuengirola och sedan bytte till bussen till Marbella där Sydkustens kontor låg. En radie på max några hundra meter runt tåg- och busstationen var länge min hela bild av Fuengirola. Som reporter på Sydkusten gjorde jag även ibland besök på de typiskt svenska platserna som skolan, svenskbutiken och kyrkan.

Mina tidiga minnen av staden var därför att det var trångt, rörigt, mycket trafik och avgaser och total avsaknad av charm. Jag förstod verkligen inte varför så många svenskar valde att bosätta sig där. Fördomsfullt utgick jag ifrån att det enda som lockade dem var att där fanns så många andra svenskar. Under alla dessa år, tror jag knappt att jag besökte Fuengirola på min fritid.

Så i början av 2012 flyttade jag från Málaga till Higueron och började lära känna stadsdelen Los Boliches. Det var nämligen det närmaste centrum vi hade och jag besökte saluhallen, de små frukt- och grönsakshandlarna och gick på charken på Supercor för att köpa ”jamón”. När Iván kom till världen och blev några år gammal gick han på musik i Los Boliches varje fredag och jag passade på att gå på café.

Nu för tiden har jag mitt eget kontor mitt i smeten, ett stenkast från tåget och bussarna. Men jag vet sedan många år tillbaka att Fuengirola är så oändligt mycket mer än kvarteret runt busstationen och tåget, svenskarna och allt svenskt. Som ju absolut inte är något negativt. Bara det att det inte är det enda man vill ha.

Men att jobba som mäklare lär en argumenten. För ovanstående är ganska typiska åsikter, inte bara om Fuengirola. Det skulle kunna vara nästan vilken kustkommun som helst. Det handlar om i vilka kretsar och i vilka kvarter du rör dig. Det finns visserligen en massa ”svenskställen”. Men majoriteten av restaurangerna är inte svenska. De är spanska.

Sitter du på en uteservering kommer du med stor sannolikhet höra någon tala engelska eller svenska. Men om du lyssnar kommer du också höra att de flesta talar spanska. Om inte, har du kanske hamnat fel. Men börja med att ställa in rätt frekvens.

Bland mina favoriter i Fuengirola kommer nog stadsdelen Los Boliches och strandpromenaden på delad första plats. Jag tycker promenaden är fantastisk. Den är inte exotisk eller dramatisk men så oerhört bekväm och härlig. Vilken lyx det är att kunna cykla och promenera utan hinder, kilometer efter kilometer hela året om. Den bästa delen är Carvajal, eller varför inte andra änden, den runt Castillo Sohail. Området i mitten, runt hamnen, är tyvärr inte den mest attraktiva delen. Men man måste lära sig att se helheten. Inte haka upp sig på kitschiga nattklubbar eller brittiska ölhak.

Los Boliches är underbart. Det är så spanskt och gammaldags härligt. Det spelar ingen roll hur många turister man snubblar över. Det är lika genuint ändå. Sedan gillar jag gamla stan. Finns det ens undrar kanske någon och ja, visst gör det! Kvarteren runt Plaza de la Constitución och det så kallade Posttorget, eller Plaza Chinorros. Turistiskt ja men även fullt av spanjorer, gågator, uteserveringar och mysig miljö. Sedan har vi Pueblo López och Puebla Lucía, inte så tillgängligt för oss som inte bor där, men oändligt vackra vitkalkade små byar mitt i stadens sus och dus.

Sist men inte minst måste jag nämna det fulvackra. Avenida de Mijas och Camino de Coin - viktigt här att vi talar om Fuengirolasidan då de ju även fortsätter uppåt i Mijas och där har en helt annan karaktär. Om du någon gång frågat dig vad som är det riktigt äkta ”fuengiroleño” ska du söka dig hit.

Det är visserligen stökigt och en mardröm om du skulle vilja parkera så lämna bilen någon annanstans, men det är samtidigt äkta ”barrios”. Kvarter med fula halvhöga höghus, men också ganska lummigt och fullt med helt vanliga spanjorer. Hål-i väggen-inrättningar som skräddare, leksaksaffärer, lampaffärer, frisörer, kycklinggrillar och guldhandlare.

Jag glömmer hela tiden bort hur underbara dessa avenyer är och hur glad jag blir när jag går här. Det är riktigt spanskt och otillrättalagt, mitt i turistiska, internationella Funkan! Stadens själ den hittar man dock någonstans mitt i mellan. Ingen Fuengirolabo skulle få för sig att tänka att stadens själ lever utan besökarna utifrån. De är ett. Fuengirola är inte invaderat, inte undranträngt. Det råder en självklar samexistens.

Här kan du läsa om "Mitt Benalmádena" https://www.sydkusten.es och ”Mitt Marbella” https://www.sydkusten.es