Jag har även varit till sjöss redan, tre månader på ett litet fartyg som hette SS Ara. Nu har jag jobbat som grovarbetare på ett bygge i Vällingby, medan jag bor hos min mamma som just fått en trerumslägenhet på samma ort.

En kväll åker jag motorcykel och far runt på stan tills jag kör omkull i Stadsgården och vrickar en fot. Motorcykeln lämnar jag där den ligger. Med stor möda lyckas jag ta mig till Slussens tunnelbanestation och åker hem till Vällingby. Min vänstra fot är svullen och blå och går alls inte att stödja på. Jag ljuger i mamma att jag ramlat när jag sprang utför en trappa.

Jag går aldrig till läkaren utan låter mamma linda på en elastisk binda och sedan får jag tag på ett par kryckor av den sort som går upp under armhålorna. Jag haltar över till bygget och i stället för att sjukskriva mig säger jag upp mig. Första dagen som jag kan gå utan kryckor tar jag mig ner till sjömansförmedlingen där jag blir anvisad ett jobb som motorgutt på en alldeles nybyggd norsk tanker. Fartyget heter MT Mistra av Tönsberg och är på 18.000 ton.

Det är en himmelsvid skillnad på detta fartyg och SS Ara som var en gammal svart och smutsig kolstamp. MT Mistra är sex gånger så stort, nytt och rent. Jag blir presenterad för maskinchefen, som är en smärt och reslig karl som ser lugn och godmodig ut. Denna gång får jag dela hytt med en jämnårig göteborgare som jobbar som mässkalle och heter Bertil, men lystrar till Berra. Han är först lite svår att få grepp om. Fåmäld och dolsk, men efter ett par supar spelar han över och berättar enfaldiga och skabrösa vitsar om Kålle och Ada och innan han ens kommit till poängen skrattar han själv högt och tillgjort. Efter ytterligare ett par supar blir han manhaftig med yviga gester.

Vi två är de enda ombord som inte pratar norska. Språket blir för mig inte något större problem. Jag är inte helt ovan vid norska då jag gått på luffen en vecka i Oslo, då jag rymde från Baptisternas ynglingahem.

Så fort vi hunnit några sjömil till havs skriver jag följande brev till min mor och bror

Östersjön den 13/7 55

Kära moder och broder!

Som ni säkert redan förstått är det Bengt som skriver. Jag befinner mig nu på Östersjön mitt emellan Sverige och Finland på en norsk 18.000 tons tankbåt där jag har tecknat kontrakt på 2 år. Den är bara två och en halv månad gammal så allting är hypermodernt. Jag trivs ypperligt bra för befälet är precis som kompisar det är ingen rangskillnad. I stället för att mönstra som jungman har jag mönstrat som motorelev där det finns stora utsikter att avancera och få full betalning redan efter 10 månader.

Som jag ovan nämnt så skall vi nu först till Gotland och sedan till Port Said och Persiska viken sydost om Medelhavet. Jag hoppas att det kommer att gå väl för er där hemma och att ni inte skall spilla alltför många tårar för min skull. Jag skriver strax igen.

Hälsningar Benke.

Maskingutten Bengt Sändh
MT Mistra
Rederi AS Ingvar Hvistendahl.
Storgatan 24
Tönsberg
Norge

På kvällen knyter vi fast Gotland vid vår babordssida och kliver iland i den hektiska hamnstaden Slite, med alla sina skumma hamnkvarter och krogar. Skämt åsido. Medan pumparna lossar fyratusen ton olja till kalkbruket står min hyttkompis Berra och jag, samt åtta norska besättningsmän, på kajen och undrar om här finns någon krog. Det visar sig finnas en och den heter Slite Bar och Restaurang.

Vi har ätit ombord så alla beställer: ”Två vita, en brun La paloma och notan”. Två vackra och glada servitriser serverar oss. Allt är så städat och lugnt som det bara kan vara på en svensk krog. Vi dricker vår lagstadgade ranson och när den är slut chansar en norsk matros på att beställa ytterligare en konjak och till vår förvåning möter detta inga hinder. Vi andra följer hans exempel och snart visar det sig att vi får ta in så mycket sprit vi vill. Förunderligt!

Vid midnatt vill man stänga och en servitris följer oss till dörren för att låsa. En av norrmännen frågar henne:
–Har ni inte samma restriktioner som på svenska fastlandet?
–Jo, visst har vi det. Men i morse var vår källarmästare ute och fiskade och då föll han i sjön och drunknade. Därför har vi fri utskänkning i dag…
–Sån jävla tur vi hade som kom just i kväll, säger Berra.

(Trettio år senare slog jag mig i slang med en gubbe när jag var i Slite och han sa: Jo, det stämmer vi hade en krögare här som dränkte sig)

Vi stöttar varandra medan vi sjungande äntrar fartyget och går till kojs. Hitta brudar i Slite klockan halv ett på natten är knappast att tänka på.

Jag blir snabbt kompis med alla ombord utom en matros. Han heter Ole. Han kallar mig och Bertil för svenskjävlar. Han är en rabiat svenskhatare. Han hatar oss för att vi svek Norge under det krig som slutade när jag var sju år. De andra norrmännen tycker han är lite fånig när han trakasserar oss med glåpord, minspel och åthävor.

Vår nästa destination är Persiska viken. Vi far alltså genom Kielkanalen och när vi sakta glider genom denna farled står tyskar i baddräkt på stränderna och tigger cigaretter. Mina kompisar kastar cigarettpaket i vattnet. Tyskarna simmar ut och hämtar dem och simmar i land med paketen i munnen. Då gör jag likadant och jag ser att även sverigehataren Ole kastar i några paket. Det finner jag högst egendomligt. Han hatar oss svenskar för att vi svek Norge under kriget men kastar cigarettpaket till tyskarna som ockuperade hans land.

Vi fortsätter över Nordsjön och genom Engelska kanalen och ut på Biscaya. Storm på Biscaya är ett vanligt begrepp och det är inget undantag nu. Trots att vi går på lätten, med bara lite barlast, slår vågorna upp över fören och det gungar riktigt rejält. Till min glädje noterar jag att jag inte är det minsta sjösjuk. Jag var sjösjuk i två dygn på mitt första fartyg och det får räcka.

Med sjösjuka är det som så att en del drabbas bara av den åkomman en eller ett par gånger och aldrig mer. För andra kan det hända många gånger och tredje styrman på mitt förra fartyg mådde dåligt varenda gång det gungade rejält. Inte så att han behövde vomera, men han mådde inte bra.

Fortsättning nästa vecka.