Selling Sunset, Owning Manhattan, Selling OC, Buying Beverly Hills, The Parisian Agency - det saknas knappast mäklarserier på streaminplattformarna. De flesta innehåller en dos lyx, en dos fastigheter, en dos starka personligheter och följaktligen en stor dos med konflikter och intriger mäklarna emellan. Det är som sagt inte direkt så att man som mäklare kan identifiera sig, men det är underhållning och jag tänker att man kanske ändå lär sig något av dessa hajars extrema självförtroende och med den självklarhet de tar sig an miljonobjekten.

I min värld är det dock kunderna som är huvudpersonerna och de flesta mäklare jag möter, försöker att inte ta så mycket plats. Det är inte vår scen att stå på.

Jag hade lagt en bevakning på ”Mäklarna i Marbella” och visste att jag var tvungen att se den. Samtidigt var jag livrädd för att det skulle kännas pinsamt och obekvämt i och med att det plötsligt kom - åtminstone geografiskt - så nära min egen värld och med risk för att jag faktiskt skulle känna någon av de medverkande. Det finns så många myter och fördomar om mäklare här och främst var jag kanske rädd att serien skulle spä på dem.

Men det var inte så farligt. Serien håller måttet som den typ av underhållning den är. Jag storknade lite i första avsnittet när Damla raljerar om hur man som mäklare i Marbella kan jobba var som helst, på stranden, på strandklubbar, i Sverige. Man kan helt enkelt leva det goda livet och affärerna liksom bara trillar in. Men jag hade inte behövt himla med ögonen. Hon får äta upp det i resten av säsongen. Chefen Eric lyfter hennes attityd på ett möte. Medan andra är på kontoret 12–14 timmar per dag, gör hon inget annat än att festa med polare och glida runt.

Jag vet inte om det var sant. Hon hänger kvar i säsongens sex avsnitt och kanske är hon ambitiös. Inför kamerorna stänger hon i alla fall ett hyreskontrakt värt 50.000 euro per månad. Man får ta allt med en nypa salt och tänka att produktionsteamets uppgift är att skapa osämja. Jag var mest glad över att den där myten om det glassiga icke ansträngande livet som mäklare, togs död på snabbt. Glassigt är det såklart. Det är Netflix. Och det är Marbella!

Det är en väldigt massa Open Houses. Höga klackar, korta kjolar. Champagnen flödar. Porschar bränner förbi. Och flera mångmiljonvillor diskuteras och visas. Men det går även att läsa mellan raderna att de inte alltid är lättsålda. Att även en tiomiljonersvilla i Marbella kan bli liggande och stjärnmäklarna oroar sig för att förlora uppdraget. Mest är det dock väldigt mycket självförtroende, lite machokultur men inte så det övertygar. Kvinnorna är lika starka, lika professionella. Ibland mer.

Den enda med mäklarlicens har fått denna i Florida. Han är visserligen ganska alternativ, mjuk och inte så bräschig. Men han stör sig på att hans talang inte tas till vara och på att han inte får några listings. Hur mysig han än verkar, tänkte jag att listings får man sig inte till skänks, dem får man jaga. Men det var möjligen inte hans värld. Han kände inte rätt vibbar i Marbella. Och det kan jag förstå. Jag har själv jobbat som mäklare i Marbella under en kort period och det är inte för alla. Det var inte för mig.

Som kompensation för motsättningar och tjafs, anställs Roger Widén som säljchef för att få bukt med bråk och härskartekniker. En snäll, ödmjuk person som sålde mer än hela Homerun tillsammans, året före. Bara ett bevis på att det finns många sätt att bli en framgångsrik mäklare på. Oavsett det är Marbella eller någon annanstans. Eller egentligen finns det kanske bara ett sätt, om man ska hålla i längden.

Så kände jag någon i serien? Ja, Roger och jag gick Fastighetsbyråns introduktionskurs för nyanställda samtidigt 2012. Vi bilade upp till Alicante från Málaga tillsammans med en annan tjej. Våra vardagar nu ser något olika ut. Men vem vill se en dokusåpa om sin egen vardag? Den får jag tillräckligt av i mitt eget liv. Jag ser med spänning fram emot fler säsonger av ”Mäklarna i Marbella”!