Mannen klättrar vigt upp i palmen och skär av en stor klase med dadlar. Staketet är två meter högt men han slänger över hela dadelklasen som jag fångar innan jag kastar över mina cigarettpaket. Jag går ombord med en gren full av kvistar som var och en har en hel drös med dadlar. Det är säkert tusen små frukter varav endast ett fåtal är mogna. När jag kommer till hytten tar jag ut mina fåtaliga plagg ur garderoben och trycker ihop dem till en boll som jag lägger på hyllan och sedan hänger jag upp dadelstocken i en repstump.

De väldiga pumparna har gjort sitt och fartyget ligger betydligt djupare i vattenlinjen. Vår nästa destination är Venedig. När vi kommit en bit ut i Persiska viken är det kväll och där ser jag ett annat stort fartyg som ligger för ankar. Vi förtöjer vid detta fartyg för här skall vi bunkra bränsle till de egna maskinerna.

Det står en stank kring detta fartyg. Allt är sunkigt, rostigt, omålat och smutsigt. Namnet är British Prestige och det tillhör koncernen British Petroleum Det som vi kallar BP. På tankdäck vimlar det av halvnakna mörkhyade män. Några av dem ägnar sig åt att fiska sin föda med långa spön. De flesta är utmärglade och allt vittnar om fattigdom och nöd.
–Dom där är gratis arbetskraft. Dom äter och skiter i samma fat, säger en av matroserna.

På kobryggan, två meter över deras huvuden, visar sig ibland de engelska fartygsbefälen som promenerar i vita byxor vit kavaj och vit uniformsmössa på huvudet.

Vi är tillbaka i Medelhavet. Dadlarna mognar i allt större takt i mitt klädskåp. Jag börjar ledsna på dem men nu öppnas dörren titt som tätt och män ur besättningen tittar in och går iväg med en näve dadlar. Hela besättningen äter dadlar. Det värsta är att det rinner som en tunn, klibbig sirap från dadelstocken och ner på golvet där jag bara har ett par stövlar.

Ankomsten till Venedig är magnifik. Vi går med tre knops fart genom lagunen och in i Canal Grande eller Storgatan som de gamla matroserna kallar den. Alla som har frivakt, maskinister, ekonomi- och däckspersonal är samlade midskepps vid styrbords reling. Även erfarna sjömän, som varit här tidigare, njuter av anblicken. En sagovärld.

Det är skymning och utsikten är helt overklig. Som i en dröm. Dogens palats, kyrkokupoler och tornspiror. Allt i olika färgnyanser och fasadbelyst. Allt detta vilar på över en miljon ekpålar. Inte en gata, bara kanaler och trappbroar. Här hade jag aldrig blivit biltjuv, snarare gondoltjuv. Jag kan se mig själv komma stakande i en stulen gondol med en polisgondol i kölvattnet. Efter Canal Grande fortsätter vi i samma fart genom lagunen till fastlandet där vi förtöjer i oljehamnen.

Att ta oss in till staden vid denna sena tidpunkt är ganska meningslöst, men en maskinist som heter Arild tycker att han och jag skall gå iland och uppsöka en bar som han känner till. Han är en gladlynt typ som alltid flinar för sig själv och har ett stort rodnande ärr i pannan. Han är måttligt nykter men jag hänger på.

Arild är på ett strålande humör men rör sig lite ostadigt. Efter några hundra meter finner vi den lilla baren och kliver in. I dörren möter vi ett gäng besökare som är på väg ut. Vid bardisken sitter en sömnig bartender och bläddrar i en tidning och vid ett bord sitter ett par ungdomar omslingrade. Arild beställer en vodka lime och jag gör som han. Jag tänder en cigarett och han ber att få låna min tändsticksask som han sedan, i ren distraktion, stoppar ner i sin vänstra kavajficka.

Vi slår oss ner vid ett bord mitt i lokalen. Bartendern fortsätter med sin tidning medan ungdomarna småhånglar. Vi får in ytterligare varsin grogg och Arild börjar bli sömnig. Han hänger med huvudet och är knappast talbar. Ungdomarna smyger ut och vi är ensamma. Min vän halvsover, då jag vill tända min andra cigarett men saknar tändstickor. Då minns jag att Arild lagt dem i sin vänstra kavajficka. Jag reser mig och sticker ner handen i hans ficka, men just då kommer svenskhataren Ole in:
–Va fan gör du, svenskjävel! Varför rotar du i hans fickor?

Jag försöker förklara men Ole är inte mottaglig. Han verkar minst sagt hotfull och jag förbereder mig på handgemäng men Arild tittar upp och tar mig i försvar. Ole har dock fått vatten på sin svenskhatarkvarn. Redan nästa dag har han spridit ut ett rykte om att han överraskat mig när jag försökt muddra Arilds fickor, men när Arild och jag förklarar saken försvinner alla misstankar. All right, jag är en biltjuv som gör inbrott i kiosker men att stjäla från kompisar är mig helt främmande. Jag snackar med Arild som känner Ole sedan länge.
–Skit i det, Ole är lite knepig och förresten är han inte norrman, han är svensk.
–E han, nähä, säger jag förvånad.
–Jo, för fan, han är svensk. Men han skämdes så in i helvete när Sverige svek Norge under ockupationen så han stack till Norge och var med i motståndsrörelsen. Han tog bort ett l i sitt namn så det blev Ole istället för Olle och sen dess hatar han både Sverige och svenskar.

I land jobbar vi sju till fem som på de flesta verkstäder. Efter jobbet drar jag och Berra in till stan. Vi är två snorvalpar som plötsligt fått obegränsad tillgång till sprit och cigaretter. Vi finner en restaurang och är helt överväldigade över hur många olika flaskor det finns på hyllorna i baren.

Så sitter vi vid ett bord och äter en pasta med skinka och parmesan. Berra blir alltmer högljudd och jag märker att andra gäster börjar bli irriterade. En hovmästare kommer med notan och vill köra ut oss. Vi förstår inte ett ord av det han säger men Berra protesterar. Jag betalar och leder ut honom med milt våld. Väl ute är det mig han är förbannad på. Han vill in på krogen igen, men jag ställer mig i vägen. Han får upp en kniv.
–Du e ju för fan inte klok, skriker jag och träffar honom med en knuten näve mitt i ansiktet samtidigt som hans kniv träffar min mage. Han far baklänges, tappar kniven och blir liggande. Jag sparkar ner kniven i en kanal och går därifrån.

Jag har sett Berra för sista gången. På min vita tröja har jag ett litet hål och en fem centimeters blodfläck och ett litet sår alldeles ovanför naveln, på sin höjd en centimeter djupt.

I min vänstra ficka har jag en rejäl bunt med sedlar av olika valörer i valutan lire som jag inte förstår mig på. Pengarna har jag fått ombord med motiveringen att jag skall köpa en gitarr. Förmodligen är det så gott som allt jag har att fordra i hyra.

Senare, samma kväll, när jag är ombord igen, träffar jag en gammal matros som heter Svein och som ondgör sig över att fartyget skall gå chartrat mellan Persiska viken och Australien i flera år. Det vill han inte veta av och då håller jag med honom.

Eftersom jag är omyndig får jag inte mönstra av i sydeuropeisk hamn och dit räknas Venedig. En annan passus säger att jag inte får mönstra av förrän efter sex månader och så länge har jag inte varit ombord. Svein tänker bli akterseglad och rymma och det tycker jag är märkligt. Han borde ju kunna mönstra av. Vad vet jag? Hur som helst beslutar vi att bli akterseglade. Jag hämtar min sjösäck med ett fåtal ägodelar och vid tiotiden på natten lämnar vi fartyget och tar oss in till staden.

Jag tvivlar på att min sedelbunt skall räcka till en tågbiljett hem till Sverige men Svein förklarar:
–Du behöver bara lifta till Genua. Där finns ett konsulat. Dom fixar så du kommer hem.

Väl inne i staden igen hamnar vi naturligtvis på en krog och den lindrigt nyktra matrosen får för sig att han skall sälja saker som han har i sin sjösäck. Han går runt bland borden och erbjuder sina ägodelar till olika gäster. Affärerna gå tydligen trögt men nu har han siktat in sig på en annan krog vid samma torg där det finns betydligt fler gäster.
–Sitt kvar du. Jag kommer tillbaka.

Han sneddar över torget och in på den andra krogen. Jag tar en grogg till och väntar. Efter en halvtimme ser jag en polisbil stanna utanför den krog där han befinner sig. Två poliser springer in. Jag går dit för att se vad som händer. Väl framme ser jag Svein komma ut med en polis vid var arm. Han ropar på mig och strax sitter vi båda i polisbilen. Jag undrar om vi är arresterade med de hjälpsamma poliserna skjutsar oss tillbaka till fartyget och ser till att vi går ombord. Sedan far de sin väg. Väl uppe på däck tar Svein tag i mig och säger med myndig stämma.
–Nu följer du med upp till styrman!

Först förstår jag ingenting men sedan fattar jag att han vill rädda sitt eget skinn genom att påskina att jag försökt att rymma men att han fångat in mig. Jag vägrar att gå med honom och för andra gången denna kväll hamnar jag i slagsmål. Vi är båda berusade. Han drar och sliter i mig och hur det går till vet jag inte riktigt men han faller baklänges och daskar bakhuvudet i durken med en ljudlig smäll. Från att ha varit bråkig är han nu märkvärdigt stilla och tystlåten. I slagsmålet har jag tappat min ena sandal som tydligen fallit överbord.

Jag springer ner i min hytt och finner att Berra inte kommit ombord. Jag tar på mig mina gummistövlar som jag har i garderoben. De är alldeles kladdiga av intorkad dadelsaft. Jag tar mig i land och halvspringer några hundra meter efter kajkanten. När jag känner mig säkrare drar jag byxbenen utanpå stövelskaften innan jag för tredje gången denna kväll tar mig in till staden.

Fortsättning följer.