Det ledande oppositionspartiet Partido Popular hade begärt en exklusiv debatt i parlamentet om migrationen och de många utmaningar den utgör i dagsläget för främst Kanarieöarna. Jag kan inte ens föreställa mig vad kanarierna måste ha känt och tyckt när deras situation äntligen skulle behandlas i detalj och det istället bjöds på politisk pajkastning beträffande en terroristorganisation som lade ner sin väpnade kamp för 13 år sedan.

Bakgrunden till den senaste konfrontationen i parlamentet mellan oppositionen och regeringen var den reform som antagits i första instans och som innebär att ETA-fångar inte längre ska särbehandlas, utan kunna avräkna sig fängelsetid som de tjänat i andra länder, konkret i Frankrike. Detta är en EU-norm som Spanien antog med reservationer 2014, då den dåvarande PP-regeringen införde en klausul för att undvika att dömda ETA-medlemmar gynnades.

Denna klausul rivs upp i den nya reformen och anpassningen till EU-reglerna. Det röstades igenom i parlamentet med stöd av samtliga ledamöter, men i efterhand har Partido Popular och Vox gått i taket och uppger båda att de förts bakom ljuset av regeringspartierna. Deras röster var visserligen inte avgörande för utfallet, men det lämnar inte oppositionen i någon vidare dager om sanningen är att de inte läser på ordentligt de lagreformer som de röstar om i parlamentet.

Debatterna i det spanska riksparlamentet Congreso de los Diputados är sedan länge ett sorgligt skådespel, men den förra veckan tog priset hittills. Särskilt graverande var som sagt att det enda temat på dagordningen var den allvarliga migrationskrisen, som helt ignorerades av Partido Popular. Istället gjorde de ett flertal utspel vars syfte, enligt många, var att skyla över oppositionspartiets senaste klavertramp.

Ett av PP:s teatraliska utspel var att 30 minuter in i debatten avbryta regeringschefen Pedro Sánchez genom att låta sin senatsledamot Marimar Blanco kliva in i plenisalen. Samtliga PP-ledamöter ignorerade att Sánchez hade ordet och bjöd systern till den av ETA mördade PP-ledamoten Miguel Ángel Blanco en stående applåd. Efteråt fällde PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo en kommentar till Sánchez som var tydligt förberedd: ”Ni hade inte ens mage att se henne i ögonen!”

Ett annat förberett utspel som retat såväl PSOE som anhöriga till terrorismens offer var när PP:s språkrör i parlamentet Miguel Tellado höll upp ett anslag med foton på de tolv socialistiska ledamöter som mördats av ETA genom åren. Tellado hävdade att de socialistiska ledamöterna borde skämmas för sina påstådda eftergifter gentemot ETA, men utspelet var så pinsamt att PP-ledaren själv avstod från att applådera infallet.

Den omdiskuterade reformen är komplex och regeringen förefaller inte ha förklarat på ett tillfredsställande sätt vad den verkligen innebär. Anledningen är förmodligen den infekterade politiska debatten som gör att varje initiativ som bidrar till att normalisera situationen med ETA-fångarna målas upp som en eftergift gentemot den radikala baskiska vänstern och en ny seger för en terroristorganisationen som inte längre existerar.

Det är lätt att sakna sympatier för ETA:s bödlar, men en annan sak är att i politiskt syfte tillskriva dem påstådda segrar. Att häva graverande särbehandling som enbart gällt ETA-fångar är inte en eftergift, utan en demokratisk sanering av fängelsepolitiken. Trots tidigare ramaskri från högerpartierna tjänar de återstående ETA-fångarna, som i dagsläget är drygt 100, numera återstoden av sina straff i anstalter nära sina hem och anhöriga. Principen under årtionden att hålla dem i fängelser långt från Baskien var inte bara en ytterst tveksam diskriminering, utan dessutom snarare ett straff mot fångarnas anhöriga än internerna själva. Detta då det var de anhöriga som tvingades göra långa och kostsamma resor för att kunna besöka internerna.

Vad Partido Popular och Vox nu senast gått i taket för är att EU-bestämmelser ska tillämpas fullt ut även i Spanien. Dessa fastställer att fångars straff ska slås samman om den dömde tjänat tid i flera olika EU-länder. Det berör ett 40-tal ETA-fångar, bland annat några av terroristorganisationens mest beryktade ledare, som greps och tjänade tid i Frankrike innan de utlämnades till Spanien.

Regeringen vidhåller att det inte handlar om några strafflättnader, vilket förvisso rent tekniskt är korrekt. I praktiken kommer dock ett flertal ETA-medlemmar, tack vare EU-anpassningen, att kunna lämna fängelset flera år tidigare när de inte längre diskrimineras. Det väcker förståelig irritation hos många. Missnöjet med den nuvarande regeringen är dock missriktat. När det flesta av ETA-fångarna dömdes var den maximala reella fängelsetiden enligt den spanska brottsbalken 30 år. Den höjdes senare till 40 år, oavsett om den dömde ackumulerade hundratals eller till och med tusentals års fängelse totalt.

Trots att ETA förlorade sin kamp och inte längre existerar har den baskiska terroristorganisationen lämnat djupa sår och fortfarande är det många som skulle vilja slänga bort nyckeln och låta ETA-fångarna ruttna i fängelset. Verkligheten är dock att de flesta redan avtjänat sina straff enligt spansk lag och sluppit ut - och de kvarvarande kommer att göra detsamma under de kommande åren.

Det bästa man kan göra av situationen är att acceptera verkligheten och framför allt sluta tillskriva ETA några som helst framgångar. Sanningen är nämligen att demokratin besegrade terrorn. ETA:s offer, som inkluderar såväl PP- som PSOE-representanter, förtjänar inte att politikerna håller konflikten vid liv av rent egenintresse.