Man kan tycka vad man vill om att dagens barn och ungdomar (och vuxna med för den delen), lever lite grand som slavar under sina olika digitala apparater. Vi står alla handfallna när något inträffar med dem och det är som om vår värld som vi känner den skakas om lite. Vi tar för givet att tekniken ska fungera och blir mycket upprörda när så inte är fallet.

I min sons skola (en internationell privatskola) har det varit krav på att de ska ha någon form av padda med sig sedan flera år. Iván fyller 11 år i år och jag minns inte vilket år han började ha med sin iPad till skolan, men det borde vara ungefär för fem år sedan. Varje inledning av läsåret har barn och föräldrar fått skriva under en ansvarsdeklaration om att paddan under skoltid endast får användas till det som lärarna indikerar. Det är strikt förbjudet att chatta och spela.

Framför allt har de använts i projektarbeten då en stor del av skolarbetet hittills har gått ut på att göra research och samla information. De har även gjort olika ”slides” och presentationer samt utgår ifrån en internetbaserad plattform med både elev- och föräldrainloggning och där alltifrån läxor till betyg läggs upp.

Vad jag vill ha sagt med detta är att skolan är helt beroende av att barnen har med sig sina paddor samt att de har tillgång till dem utanför skolan. Vi har dock själva fått inhandla dem.

Strax före sommarlovet fick vi information om att ett nytt system skulle införas från och med hösten. Dels hade ledningen beslutat att alla skulle vara tvungna att gå över till Apple (något som sedan drogs tillbaka, även Android skulle godkännas, dock efter att en del föräldrar införskaffat en iPad enkom på grund av skolans instruktioner). Dels skulle en så kallad MDM (Mobile Device Management) installeras på barnens alla paddor och bärbara datorer för att göra ”miljön säkrare”.

I september informerades vi skriftligen samt verbalt på läsårets inledande föräldramöte om hur det hela skulle gå till. Ett visst datum var alla barnen tvungna att ta med sig sina ”devices” helt tomma för att installationen skulle kunna göras. Det var bara att göra en säkerhetskopia (för att efter installationen kunna ladda ned allt innehåll igen - utanför skoltid skulle inga funktioner beröras alls) och tömma paddan helt.

Under mötet var det en del föräldrar som ifrågasatte och protesterade mot åtgärden. De menade att det var ett intrång i privat egendom och att om skolan ville ha möjlighet att styra, borde de förse barnen med datorer/paddor som endast skulle användas i skolan.

Protesterna viftades bort med att det inte var rätt forum för diskussion. Och med lugnande ord om att det ju enbart var i skolan apparaterna skulle falla under den installerade styrningen.

Jag som vet att allt som skolan förser våra barn med i slutändan ändå måste betalas av oss - ingenting är gratis i en privatskola - tänkte att jag föredrog en och samma ”device” och jag skakade stilla och mycket naivt på huvudet åt protesterna. Jag kunde inte förmå mig att bli upprörd. Tyckte utan att fundera så långt, att det var väl bara bra om ”miljön blev säkrare”. Men jag funderade aldrig riktigt på vad det innebar i praktiken och rimligheten i om det skulle fungera så som sades.

Jag tömde enligt instruktionerna Iváns padda sent en söndag. Planeringen som gjorts var inte fantastisk och installationen gjordes stötvis. Det skulle dröja till fredagen innan vi fick tillbaka den. Och då utan något MDM. Det visade sig nämligen att paddorna inte alls fungerade utanför skoltid. De var helt och hållet styrda och i händerna på skolan. Vi skulle bli tvungna att be om lov för varje app som skulle laddas ned. Föräldrachatten gick varm med hundratals meddelanden varje eftermiddag och kväll.

Det framgick av de första att få tillbaka paddorna med MDM att de inte kunde användas alls utanför skolan. En efter en begärde då att systemet skulle avinstalleras. Och vi var allt fler som drog i bromsen och sade nej tack, detta är inte vad ni sålt in till oss. Under tiden infördes ett förbud för de barn som inte hade MDM, mot att använda paddorna i skolan. Vilket satte käppar i hjulen för flera av barnen som då inte kunde göra de uppgifter de ålagts av sina lärare.

Mycket rörigt var det.

Efter drygt en vecka gick till slut skolledningen ut och meddelade att installationen avbrutits, att de fått felaktig information från leverantören om hur systemet skulle fungera och att de skulle återkomma med en annan lösning. Så mycket tid och pengar som gått åt till ingen nytta och inte minst stressat upp alla elever i onödan. Eller möjligen var det föräldrarna som led mest. Inget stressar ju som teknikstrul.

Som sagt, att vara utan sin padda kanske bara är nyttigt, men det är inte skolans beslut att avgöra hur barnen nyttjar sina paddor utanför skoltid. De har ingen aning om vad och av vem den används där. Till att börja med är Iváns padda faktiskt min och jag kanske vill kunna använda den när han inte gör det. Men framför allt är en stor del av fritidslivet kopplat till paddan på olika sätt. Iván tittar på YouTube, spelar med kompisarna, snackar med kompisarna, spelar piano, lär sig franska på Duolingo, och så vidare. Om detta är rätt eller inte är en helt annan debatt.

Det får vi ta en annan gång. Liksom den spännande upplösningen gällande skolledningens nästa drag. Lärdomen av denna smärre katastrof kan ju vara att det är bättre att inte bara tänka efter före utan även att provköra, ett nytt system som ska införas bland hundratals användare. Att planlöst testa sig fram är inte okej bara för att det handlar om barn.