Fyra poliser som lyssnat förstrött till förhöret ruskar irriterat och övergivet på sina huvuden. Förhörsledaren reser sig och går in på kontoret. Efter en stund kommer han tillbaka och har nu en gammal Europakarta som han lägger framför mig. Han vill att jag skall peka ut varifrån jag kommer. Jag sätter en smutsig pekfinger mellan Närke och Småland och ser att Sverige heter Svecia på italienska. Alltså inte så olikt Svitzzera vilket är Schweiz.

Nu händer någonting minst sagt förbryllande. Alla i lokalen skiner upp, skrattar och pratar forcerat med varandra. Vad var det som var så jävla roligt, tänker jag. Plötsligt kommer en rödbrusig snut emot mig, flinar upp sig, gör tummen upp och skriker
–GUNNAR NORDAHL!!!
–Jaa, svarar jag och nickar.
–IL PROFESSORE! – GUNNAR GREN! skriker en annan.
–LIEDHOLM! Vrålar en tredje.
Jag kan bara nicka jakande och nu råder det feststämning i lokalen och från den stunden är jag hela stationens kelgris.

Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Gunnar Green kallades gemensamt för GreNoLi och var tre omåttligt populära svenska fotbollsproffs som spelat och alltjämt spelar i Milanos fotbollslag AC Milan vid tiden för mitt besök.

Jag slipper gå tillbaka till cellen. Får istället sitta i den stora soffan bakom bordet i vaktrummet i tre dagar. Endast nätterna tillbringar jag i cellen med dörren olåst. Jag slipper även den torftiga fångmaten. Olika poliser tar med mig till en barservering på andra sidan torget och bjuder på mat. Vem som betalar den vet inte jag. Här bjuds jag också på café espresso som jag aldrig ens hört talas om. Löjligt liten kopp med någonting som mer liknar tjära och som inte på minsta vis påminner om mammas kokkaffe.
–InGrid BerGam ropar en polis med tummen i vädret och menar därmed Ingrid Bergman. Han uttalar namnen med hårda G och nu har samtalen utökats med en kvinna.

Vid middagstid andra dagen kommer två gendarmer, tar tag i mig i varsin arm och tar med mig in i den vänstra korridoren. Vad skall det bli nu, undrar jag, när jag förs in i en stor mörk sal. De sitter på var sida om mig när det börjar flimra i en liten apparat högt uppe på motstående vägg. Jag hör musik och ser en vacker kvinna som sjunger. Folk dansar i regn och åska. En sexig flicka, endast iförd bikini och en lätt klänning dansar omgiven av drivande trasiga molntappar i halv storm till melodin Stormy weather. Jag ser television för första gången och det innan man i Sverige lanserat detta medium.

I tre dagar skriker alla poliser som kommer, namnen på de tre svenska fotbollsspelarna och gör tummen upp mot mig. Jag svarar på samma sätt. Efter att vi gjort detta några hundra gånger kommer någon på den ljusa idén att kontakta det svenska konsulatet. Jag får besök av en svensk kvinna. Om hon är konsul eller någon tjänsteman på konsulatet vet jag inte. Hon är blond, vacker och i sina bästa år. Kan mycket väl vara InGrid BerGams syster. Eller åtminstone halvsyster. Hon beundras oblygt av allt fler tillströmmande och kvardröjande poliser. Men det tycks hon inte ens märka eller så bryr hon sig inte.

Kvinnan är allvarlig och tycker det är för bedrövligt att jag, som är så ung, skall sitta inspärrad på en italiensk polisstation. Hon skall ordna ett lämpligare boende under den tid det tar att ordna min hemresa, för vilken man måste utfärda ett tillfälligt pass och tågbiljetter. Hon tar med sig min sjömansbok och ger mig i stället en bunt svenska veckotidningar.

Följande dag är hon tillbaka och blir åter begapad. De italienska poliserna är helt fascinerade och det är väl ingen tillfällighet att en medelålders man, som verkar vara deras chef, skjutsar oss i en privatbil till mitt nya boende. Vi åker ett par kilometer genom en myllrande stad och stannar framför en ofantlig tegelbyggnad med en fem meter hög och välvd port som har en mindre dörr.

Polischefen bultar på med en portkläpp och en barsk man iförd någon slags religiös kostymering öppnar. Han kanske är abbot eller munk. Vad vet jag. Mitt ressällskap lämnar mig och abboten tar ifrån mig bunten med svenska veckotidningar, då sådan lektyr är totalförbjuden inom klostret. Jag är alltså inlåst på ett katolskt kloster som samtidigt är barnhem och skola för pojkar.

Utan några som helst välkomstceremonier går vi över en stor gård och tre trappor upp i motstående byggnad och vidare in i en långsmal sovsal med femton enkla sängar i rad. Jag förvånas över att det är så högt till tak. Så blir jag lämnad ensam och allt är ödsligt och folktomt, då de andra pojkarna befinner sig i skolan.

Fortsättning följer.