Så går jag ut på en gård, stor som en halv fotbollsplan, till hela sin yta täckt med grovt grus. Här finns inte så mycket som en soffa, stol eller bord. Det är minst 35 grader varmt på skuggsidan. Ett par timmar senare kryllar gården av pojkar vars ålder verkar vara sju till femton år. Jag förvånas återigen och denna gång över att så många barn ger ifrån sig så lite ljud. Alla är tystlåtna och allvarliga.

De är naturligtvis nyfikna på mig och det är trist att inte kunna svara annat än ”non capito”. När jag sitter vid ett bord i dagrummet blir jag tilltalad av en grabb. Så kommer jag på idén att sätta högra armbågen i bordet och pekar att han skall göra likadant. Jag tar hans hand och vaggar den fram och åter och till slut förstår han att han skall bryta min arm åt andra hållet. Vi bryter arm. Han är ett par år yngre än jag så han har ingen chans, men han finner det roande. Snart kommer det fler ynglingar som vill bryta arm och detta är tydligen en tävling man inte tidigare känt till. En stund senare bryter man arm vid alla bord. Jag har lärt dem någonting nytt.

När det är läggdags kommer en allvarlig och svartklädd man ur personalen och kommenderar och alla ställer sig på rad i korridoren. Jag ställer mig sist i ledet. Mannen ger ett kommando och alla stampar med sin högra fot i golvet och säger någonting unisont. På nästa kommando går vi alla på ett led in i sovsalen och ställer oss bredvid varsin säng. På det tredje kommandot lägger sig alla och drar täcket över sig. Så ligger vi femton pojkar på rad och är dödstysta tills vi somnar.

Nästa förmiddag trängs vi i tvättrummet innan vi går till en matsal för en frugal frukost och strax därpå går alla till skolan och jag strövar ensam omkring. Nu har jag det stora tvättrummet för mig själv, där jag passar på att duscha. Jag tvättar kalsonger, tröja, strumpor och byxor i kallt vatten med såpa. Jag fyller även mina stövlar med såpvatten ett par gånger och ställer dem sedan uppochner att torka. Så vrider jag omsorgsfullt ur mina kläder och hänger dem till tork.

En timme senare, när jag ledsnat på att sitta naken på sängkanten kränger jag på mig mina fuktiga plagg och går runt i solskenet på den stora grusplanen. När jag strövat runt i hettan en stund ropar en nunna från ett öppet fönster på kortsidans nedre botten. Där ligger tydligen köksavdelningen. Jag går dit och hon räcker mig ett glas med rödvin. Jag ser henne aldrig då det verkar viktigt för henne att inte visa sitt ansikte. Jag anar att hon är väldigt vacker. Jag är förvånad över att få dricka denna alkoholhaltiga dryck på ett kloster. Jag får dricka hur mycket vin som helst och får glaset påfyllt minst fem gånger denna dag. Nunnan ser jag aldrig, bara hennes arm.

Sålunda förflyter tre långtråkiga dygn och sanningen att säga så hade jag betydligt roligare på polisstationen. På tredje dagens afton kommer kvinnan från konsulatet. Nu skrattar hon och säger:
–Du är förmodligen den enda svenska pojke som bott på ett katolskt kloster. Hon ger mig tillbaka min sjömansbok och räcker mig ett A4-ark med stämplar och underskrifter som utgör det tillfälliga pass vilket gäller i en vecka för hemresan till Sverige. På baksidan har hon, för hand, antecknat vid vilka stationer jag skall byta tåg och vilka tåg jag skall byta till. När vi kommer ut på gatan möter jag en leende man som jag känner igen från polisstationen, men nu är han civil.
–Du får följa med honom så ses vi senare på centralstationen, säger hon och ser illfundig ut.

Jag följer honom och redan efter några kvarter går vi in i ett gammalt hus där vi går upp till tredje våningen. Vi går in i en lägenhet och strax förstår jag att det är hans hem och familj. En fryntlig och glad liten gumma ger mig en flyktig kram. En söt och blyg tonårsflicka tittar nyfiket och tar mig i hand. Ett par småpojkar hälsar artigt. Jag visas in i ett trångt rum där ett stort bord står dukat med massor av mat. Rummet är överbelamrat med ”vackra” prydnadsföremål. Vi äter och jag lider mer än någonsin över att inte kunna tala med dem. Vet inte ens hur man säger tack, men alla ler och är glada.

Mannen kör mig till centralstationen, där kvinnan från konsulatet möter upp. Det råder totalt kaos och trängsel. Folk står i en lång kö. Jag får strax veta vad detta beror på. Milano har fått sin första rulltrappa och nu tycks alla stans invånare vilja ta sig en provtur. Vi undviker nymodigheten och tar trapporna. Konsulatdamen frågar om jag har några pengar och jag visar henne min sedelbunt.

Hon verkar förvånad när hon säger:
–Då har du till mat under resan och till biljetten från Malmö till Stockholm. Vi på konsulatet får bara betala resan till Malmö som är närmaste svenska station. Hon hjälper mig att växla lire till tyska mark, som jag kommer att behöva då större delen av resan går över tyskt territorium. En stund senare sitter jag på ett tåg på väg upp mot Como i Schweiz. Ser inte mycket av detta land som jag passerar nattetid.

Fortsättning följer.