Plötsligt en dag kommer två poliser ombord och arresterar mig och jag förstår ingenting. Jag sitter en natt i en cell. Nästa dag vill man hålla förhör men vi har inget gemensamt språk. Jag kan bara visa mitt tillfälliga pass och min sjömansbok. Först misstänker man att jag är från USA, då jag har snaggat hår. När man förstår att jag är svensk och har åkt fel så följer man mig till tåget och ser nogsamt till att jag kommer med tillbaka in i Västtyskland. Jag hade alltså förirrat mig in i Östtyskland, som ligger under sovjetisk hegemoni.

Min enda sysselsättning ombord är att titta ut genom kupéfönstret, men det är ofta intressant. Jag är ensam i min kupé men i norra Tyskland får jag damsällskap. En stilig kvinna i trettioårsåldern. Hon nickar mot mig och slänger nonchalant upp en liten väska på bagagehyllan. Hon ger mig ett svagt leende och intar fönsterplatsen så att hon sitter i färdriktningen.

Kvinnan bär högklackade skor och är välskräddad. Hon är danska, vi är ensamma i kupén och äntligen har jag någon som jag kan tala med, även om det är en del jag inte förstår. Hon frågar var jag kommer ifrån och efter en stund har jag berättat alla mina äventyr från det jag blev akterseglad. Hon verkar få ömhetshormoner ända upp i örsnibbarna och ömkar mig och känner någon slags medlidande som jag inte alls är i behov av. Hon klappar mig på kinden och säger någonting obegripligt. Vi pratar om de mest skilda ting och jag får reda på att hon arbetar i eller innehar en modebutik.

En timme senare ligger jag på hennes sida med huvudet i hennes knä och där ligger jag bra. Det är kväll när vi far genom Danmark och jag slumrar till. Vet inte hur länge jag sovit men när jag vaknar anfäktas jag av erotiska idéer och börjar smeka hennes lår med min fria högerhand. Hon låtsas först inte märka någonting men när jag för in handen under hennes kjol slår hon till den och föser undan min arm medan hon skrattande förmanar mig.
–Nå nå nå!

Hon tog i alla fall inte illa upp, noterar jag. En stund senare är min hand ute på nya strövtåg i samma riktning och nu är det fritt fram. Jag smeker försiktigt insidan av hennes lår och trevar mig allt längre upp. Ingen reaktion. När mina fingertoppar passerat nylongränsen tittar jag upp och ser att hon blundar. Sover eller låtsas. Trevar mig sakta allt längre upp och för in handen under hennes trosor och noterar att hon sover väldigt djupt. När jag stryker med handflatan över venusberget andas hon häftigare. Känner mig säkrare och blir djärvare. Snart har jag två fingrar inne i henne och masserar clitoris med tummen. Hon lutar huvudet starkt bakåt och andas allt häftigare. Jag fortsätter oförtrutet i ett par minuter. Så spritter hon till, kvider och rätar ut kroppen med ett ryck så jag nästan far i golvet. Hon trycker sakta bort min arm och vänder sig mot fönstret.

Jag har en sprängande erektion i vilken jag känner pulsslagen. Ser ingen möjlighet att göra någonting åt saken. Att hon nu vill ha samlag ser jag som en omöjlighet i en kupé med glasrutor utan gardiner. Hon är helt betagen av det danska slättlandskapet som ligger i totalt höstmörker med enstaka gårdslyktor i fjärran.

Vi har ingenting att prata om och jag har sett hennes ansikte för sista gången. En halv timme senare tar hon på sig kappa och hatt och tar ner sin väska. Hon är framme. Jag kikar ut när hon går över perrongen där hon möts av en medelålders gentleman som är välskräddad i stetsonhatt och kamelhårsulster. Han öppnar sin famn mot henne men hon tar bara tag i hans vänstra arm och de två försvinner ur blickfältet.

I Malmö växlar jag in de tyska sedlar jag har kvar och då visar det sig att kvinnan från konsulatet får rätt. Det räcker till en tredjeklassbiljett från Malmö till Stockholm och jag får några mynt över. Väl framme i Stockholm tar jag tunnelbanan ut till Vällingby, där min mamma bor. Om hon nu bor kvar.

Jag går från centrum till mammas adress, men där är det ingen som öppnar och jag har ingen egen nyckel. Hon är väl på jobbet och jag vet inte var hon arbetar. Sist vi sågs arbetade hon som hovmästare på nybyggda restaurang Vällingehus. Jag är utsvulten. De flesta Normakaféer och Ringbarer och andra självserveringar brukar ha äppelkaka med vaniljsås och det är väl ungefär vad mina mynt räcker till. Det är rostat ströbröd blandat med äppelmos med en vaniljsås över som aldrig varit i närheten av en vaniljstång.

Under restaurang Vällingehus finns en stor självservering. Där tar jag en äppelkaka och går fram till kassan. Den söta kassörskan ger mig ett soligt leende och säger.
–Du skall inte bara äta efterrätt. Du måste ha riktig mat först.
–Det har jag inte råd med.
–Vänta här!
Hon går ut i köket och kommer tillbaka med en tallrik med massor av köttbullar och potatismos som hon räcker mig.
–Men?
–Ja, ät det där nu så får du äppelkakan till efterrätt.

Jag förstår ingenting men gör som hon säger och när det är tomt på tallriken kommer hon med äppelkakan och när även den assietten är tom kommer mamma ut från köket. Hon skrattar och kramar om mig. På denna hypermoderna servering har man glasrutor så man kan se ut ifrån köket, men inte i andra riktningen. Nu får jag veta att mamma är föreståndarinna för baren och att hon sett mig genom fönstren.
–Vänta här. Jag skall bara byta om.

En stund senare går vi tillsammans till hennes lägenhet där jag duschar och slänger mina kläder i en hög på badrumsgolvet. Jag kryper ner i en dubbelsäng i ett av sovrummen och somnar direkt. När jag vaknar vid middagstid nästa dag är mina reskläder och stövlar i soprummet. Mamma har köpt mig ett par sandaler, bruna manchesterbyxor, en gul tröja, och en kort jacka. Alla plagg passar mig perfekt.

På ryggen har jag en stor sårskorpa som varas. Ett sår efter ett ångrör som inte vill läkas eftersom det aldrig blivit tvättat och bandagerat. Ett sista minne från fartygets maskinrum. Mamma tvättar rent och sätter på en kompress av gasbinda som hon fäster med plåster. På köksbordet ligger en lapp där hon föreslår att jag skall gå upp på barserveringen så bjuder hon på frukost.

Hemma igen. Min karriär som sjöman är slut. De första dagarna driver jag omkring och lever på mamma. Åker till knuttestället FMCK på Liljeholmen och träffar mina gamla kompisar. Umgås mest med en knutte vid namn Janne Carlson, som ännu inte fått tilltalsnamnet ”Loffe”. Berättar för dem om sjömanslivet, om Venedig och Milano, om polisstationen och klostret och min sejour i Östtyskland.

Slut på följetongen.