Att det inte fanns någon ugn i vår första lägenhet förvånade mig kanske, men det kändes inte så viktigt. Nykär, nyinflyttad till Sevilla, i en minimal lägenhet som var så liten att man fick ta sig in i duschen sidledes. Köket kunde knappt räknas som kök, så att det inte fanns någon ugn var inte anmärkningsvärt. Vi handlade fisk, kött, frukt och grönsaker på marknaden och sambon lagade alla mammans recept på spansk husmanskost till mig.

Nästa lägenhet hade inte heller ugn. Men jag åkte till Sverige ibland, åt bullar och annat gott där. Dock skaffade jag mig en elvisp och förvånade svärmor med en skål grädde. Gång på gång frågade hon om jag verkligen hade vispat den själv.

Tredje lägenheten. Ingen av mina föräldrar levde längre, de hade gått bort med ett och ett halvt års mellanrum och jag kunde inte längre åka till Sverige som innan. Hade ingenstans att ta vägen. Jag längtade efter svensk mat och svenska bakverk eftersom det nu blev så otillgängligt. Vi köpte en bordsugn, då inte heller denna lägenhet hade ugn. Jag började tycka att det var anmärkningsvärt att de spanska köken inte hade ugn. Bakade inte spanjorerna? Nej, skulle det visa sig. Det är sällsynt.

Bakning var tidigare något jag hade tagit för givet och inte reflekterat över. Min mormor bakade de godaste bullar och brödkakor jag smakat, farmor bakade drömmar, mammas drömtårta och majs vårbitar var bland det bästa som fanns. På jobbet hade man tagit med hembakt till rasten. Till skolan också. Fika. Bakverk. Bagerier. Hembakt hos kompisar och släktingar. Jag lärde, gjorde själv rulltårta och muffins ibland, ischoklad och kyssar till jul. Vem bakade i Spanien?

Jag tänkte inviga min nyinköpta lilla svarta bordsugn med en sats kanelbullar. Mjöl, smör, mjölk, socker, salt, kanel, kardemumma… Kardemumma? Det fanns ingen kardemumma att köpa. Inte ens i kryddbutikerna. Jag frågade i en liten butik i närheten, de sa att de kunde beställa hem en påse till mig. Några dagar senare hämtade jag ut en stor påse med… Kardemummakapslar.

Jag betalade och undrade vad jag skulle göra med kapslarna. Var fanns pulvret som jag behövde? Jag öppnade en kapsel med hjälp av en kniv. Där inne fanns små korn. Jag satt i timmar och öppnade kapslar och skrapade ut kardemummafrön. Till slut mortlade jag dem och var redo att baka mina bullar. Något pärlsocker på dem blev det dock inte, det var ett omöjligt uppdrag.

Så där fortsatte det. Jag jagade i veckor efter kryddor till en mjuk pepparkaka, och blev till min besvikelse medveten om bordsugnens begränsningar. Det gick inte att baka sockerkaka i den.

I lägenhet nummer fyra fanns det faktiskt en ugn i det nyrenoverade köket, så den lilla svarta ställdes undan till nästa bostad. Varken bostad nummer fem eller nummer sex hade ugn, och den lilla svarta ugnen har varit med mig nu i 15 år.

Bakintresset har växt i samma takt som frustrationen över den otillräckliga bordsugnen. Sockerkaka går inte, värmen är så felfördelad. Men många andra bakverk går, bara man kommer ihåg att vända på plåten vid rätt tillfälle för att det på andra sidan ska gräddas. Gräddningen blir dock alltid ojämn.

Vi hade en kontrovers igår då jag gjorde majs vårdbitar till en grillpicknick. Vid ett moment ska kakan in några extra minuter för att chokladglasyren ska börja koka lätt. Min ugn låter bara en rund cirkel av chokladglasyren koka, resten lämnar den orörd och jag svor åt dess otillräcklighet samt åt säljaren som inte bestämt sig för om hon tänker sälja huset vi bor i åt oss eller inte. Säg ja bara, så ska jag prioritera att köpa en riktig ugn!

Ja, det drömmer jag om. Ett ordentligt kök, med köksskåp och hyllor och plats för mina bakingredienser. Kompisarna förvånas ibland över min samling. ”Har du det där när du bakar”, undrar de när de ser decilitermått, litermått, bunkar, springformar, elvisp och slickepott, och frågar ibland vad jag har sakerna till.

Så mycket bakning det har blivit de senaste åren! ”Det är din passion”, sa sambon en gång när jag beskrev upptäckten av silviakakan och hur viktigt det är att dra bort kastrullen precis när glasyren börjar bubbla, och tipsade honom (som inte bakar) att strö lite salt i det uppvispade ägget att pensla bullarna med.

Ja, det kanske är så. Jag ägnar gärna timmar åt att göra en hallonkaka med toscatäcke, spröda drömmar, solskensbullar med smält smör och socker. Eller en halv dag för en sats kanelbullar, eller att göra små, små pepparkakshus från grunden, från pepparkaksdegen någon dag före, till att stansa ut små väggar och tak, till att limma ihop dem med smält socker och dekorera försiktigt med kristyr och godis.

Hela processen med att temperera en riktigt god, belgisk choklad och tillverka mjuka praliner med tunn, krispig yta som ger en sådan känsla att sätta tänderna i. Se hur kakao, potatismjöl och bakpulver blandas med silverskeden, skapa maränger med äggvita, socker och elvisp. En äppelsmulpaj med flingsalt och hemmagjord vaniljvisp. Prova mig fram till det perfekta receptet på snickerskaka så den blir som på det där hembageriet där jag alltid handlar när de har sådana kakor i disken, eller försöka efterlikna favoritbakverket chokladbiskvi, med ljuvligt god vispad chokladsmörkräm och mjukseg mandelbotten. Det är så roligt!

Det enda jag inte gillar att baka är chokladbollar, som mina barn alltid ber mig om att göra.

Jag vill gärna föra vidare intresset till ungarna. Problemet är att jag helst bakar själv. Ensam i köket, i huset, inget och ingen som stör. Våg och linjaler, en uppslagen receptbok, kanske mammas gamla Sju sorters kakor från 1970-talet med understrykningar och en sparad lapp från pappa till henne, eller min nya husgud Camilla Hamids gula bok med de bästa kanelbullstipsen.

Ett tag bakade jag och sålde på den alternativa marknaden här i bergen. Det var galet roligt. Jag började flera dagar i förväg och natten innan var jag alltid uppe och färdigställde bakverk. Monterade sedan marknadsbord med rödrutig duk, skrev små griffeltavelskyltar och packade upp papperspåsar, tänger och uppläggningsfat. Ibland hann jag inte ens packa upp allt innan jag hade en kö framför bordet, jag var väntad. Både försäljare och kunder på den alternativa marknaden undvek raffinerat socker och vitt mjöl, men sina principer till trots brukade de handla ändå och jag sålde slut på allt jag hade med mig.

Numera bakar jag mest till kompisträffar - om vi får besök hemma, eller ska ses för knytkalas hos någon eller på någon picknickplats. Jag har så roligt när jag får stå och mäta ingredienser, smälta smör, smula jäst och låta doften av smält choklad sprida sig i köket!

Jag köper inte kardemummakapslar längre, utan beställer svenska varor på nätet. Och då och då har jag, tack vare jobbet, vägarna förbi Fuengirola. Då går jag alltid och köper på mig det jag behöver av vaniljsocker, kryddpåsar, potatismjöl, sirap och pärlsocker i någon av de nordiska matbutikerna

Men en av de viktigaste ingredienserna går inte att köpa. Att laga mat eller baka med kärlek är ett slitet uttryck, men sant. Att baka och tänka på de man tycker om som kommer att smaka, det är sannerligen en av de viktigaste ingredienserna för att bakverket ska bli något extra!