I söndags ställde vi om klockan och det var som att hösten punktligt och ordentligt därmed kom som på beställning. Temperaturen sjönk flera grader över en natt och vi fick en vecka med rejält höstoväder. Efter flera år då regnet låtit vänta på sig ända till våren, infinner sig en känsla av att saker och ting plötsligt är lite mer som de ska. Mina axlar sjönk och en förhoppning om en vinter då depåerna får lov att fyllas på, började spira.

De spanska regnen är liksom sommarsolen, obarmhärtiga. Det är sällan som det regnar lite lagom. Det vräker ned och vattenmassorna lämnar efter sig brutna trädgrenar, jordskred, välta murar och översvämmade gator och vattendrag. Men också en natur som på bara några timmar tycks grönska friskt i allt det gråa efter månader av gulbränna.

Ombyte förnöjer.

Det är så mycket lättare att uppskatta solen, värmen och det starka ljuset, om man någon gång ibland får vila ifrån det. Det är fascinerande hur många svenskar i Spanien som blir provocerade av att man kan njuta av regn. De tar det personligt. Det är som om min önskan om regn, har tvingat deras sol att gå i moln. Svenskar i Sverige blir kanske inte direkt provocerade, men de är helt oförstående inför den där starka längtan. De ser på mig med skeptisk blick och undrar vad som är fel.

När jag var i Stockholm på mässa i mitten av oktober, bad mina vänner genast om ursäkt för att det var grått och blött. Mina ögon tindrade och jag försökte förklara att det ju var precis det jag ville ha. Att jag hade blivit besviken om det hade varit på något annat vis. Jag drog lyckligt djupa andetag och svepte in mig i min teddybjörn till höstjacka.

Jag vet inte om det särskilt gäller oss nordbor, men fint väder håller oss igång. Och det kan ju låta positivt och härligt, men vad händer om man alltid bara kör på i 190? Då dundrar man rakt in i en vägg. Personligen behöver jag under perioder gå in i en annan växel. Och då kan vädret verkligen hjälpa till. Det mest minnesvärda exemplet var de otroliga regnovädren våren 2020, då vi satt instängda på grund av Covid-19 och det bara regnade och regnade. Det var så skönt. Allt var i harmoni.

Spanjorerna längtar alltid efter regn. Eller ska jag skriva andaluserna kanske. Men när det väl kommer skulle de aldrig gå ut och låta sina torra ansikten fuktas. Istället ställs allting in så fort det faller några droppar vatten. Barnens raster utomhus, lek och idrott. Det fascinerar mig också. Och kan störa mig nästan lika mycket som svenskarnas regnhat. Särskilt när det gäller min sons aktiviteter.

Sedan när blev vatten farligt? Ingen har väl dött av att gå ut och leka i lite regn? Men när jag tänker på det så kanske det snarare handlar om den där vilan som de vill åt. Pausen. Äntligen får de en ursäkt att bara gå hem, krypa upp i soffan med en filt och strunta i alla måsten. Det är så sällan tillfället bjuds att man inte ska vara knusslig med just hur mycket regn det faktiskt faller.

Precis som svenskar blir sura när man hyllar regnet (förutom de långtidsbofasta Spaniensvenskarna som särskilt vill markera och skilja sig från de tillfälliga turisterna som inte förstår bättre), måste de alltid gnälla lite över vintertiden. Varje år samma visa. Förvåning och frustration. Jag älskar vintertid. Precis som jag älskar sommartid på sommaren. Förutom själva omställningsnatten på våren, då vi får en timmes mindre sömn. Men det får en ta.

Ombyte förnöjer.

Jag vill inte ha samma alltid. Jag vill ha lugn, mörker och mys på vinterhalvåret och aktivitet, ljus och mindre sömn på sommarhalvåret. Jag behöver vilan som vintern ger. Det lugnare tempot, de lägre kraven. Varför kämpa emot? Varför inte omfamna det istället och suga ut det bästa av varje period på året?

Till saken hör att jag även i sommar-vintertidsdebatten har ett spanskt perspektiv och vi har ju redan från början fel tid. Innan vi ställde om klockan till vintertid gick solen upp klockan 8.40 och det är absurt till och med i ett land där dagen inte börjar på riktigt förrän klockan 10. Vi har ju tillräckligt med ljus, låt oss fördela det väl.

Även vintertiden får mina axlar att sjunka. Plötsligt hinner jag komma i säng i tid. Jag får automatiskt fler timmars sömn. Allt känns lite mer lagom. Lite långsammare. Jag går in i vilomode. Och det är så behagligt. Jag behöver semester från sommaren.

Fotnot: Den här texten skrevs i tisdags, före den otroliga katastrofen i Valenciaområdet och med stor ödeläggelse även på andra platser i landet, däribland Álora i Málagaprovinsen. Eftersom texten delvis är en hyllning till regn och oväder vill jag särskilt poängtera att jag syftar på vanligt regn. Inget extremväder är mysigt eller spännande. Jag lider med alla drabbade och har svårt att ens ta in det som har hänt. Que descansen en paz.