Jag hade haft ont i halsen och andra förkylningssymtom en längre tid, men det hindrade mig lyckligtvis inte från att kunna hålla mina planerade föredrag i mitten av oktober, dels i Nerja, dels i Almuñécar, för nära 200 personer på varje plats. När jag kom hem på kvällen efter det sista föredraget blev rösten dock snabbt allt sämre och på morgonen dagen därpå kunde jag inte prata alls. Som tur var hade min bror Richard och jag redan spelat in podden för den veckan, men jag hade inbokat ett jubileumstal i kyrkan i Fuengirola två dagar senare, som nu var i farozonen.
När rösten inte hade återkommit dagen före evenemanget lyckades jag tillsammans med min bror omvandla mitt nedskrivna tal i ord, tack vare den AI-teknik som vi experimenterat med sedan en tid på SK-podden. Tillsammans med ett bildspel, som jag också hade tagit fram i förväg, lyckades jag leverera vid jubileumsfesten i kyrkan och mitt ”icke-tal” blev en riktig snackis. Jag spelade även in det och videon kan ses längst ned på denna sida.
Det var inte bara talet i kyrkan som blev en utmaning under de totalt fyra dagar som jag inte kunde yppa ett ord, och som mest hjälpligt viska. På lördagen, före evenemanget i kyrkan, behövde jag köra min dotter Sara till hennes basketträning i Marbella. Det blev tuffare än planerat. Sara befinner sig autismspektrumet, vilket yttrar sig i att hon ibland kan vara bångstyrig och även våldsam. Detta var tyvärr en sådan dag när hon inte var på humör att gå på basket, trots att stortrivs väl där.
Jag ska bespara läsaren alla vedermödor som inträffade på väg till baskethallen, men väl framme låg Sara raklång i baksätet, inlindad i säkerhetsbältet och utan någon som helst lust att gå ut ur bilen. Vi var 15 minuter sena och utanför hallen fanns ingen bekant från basketgänget, endast några ungdomar i fotbollsdräkter och en kvinna som såg ut att vara mor till någon av dem.
Minns här alltså att jag inte kunde prata. Jag gick fram till kvinnan, gjorde tecken där jag pekade på min hals för att förklara att jag tappat rösten och frågade svagt viskande om någon av dem möjligtvis kunde hämta en av basketledarna inne i hallen. När kvinnan uppfattat att jag hade en dotter med funktionsnedsättning i bilen, som jag behövde hjälp med att få ut, erbjöd hon sig personligen att hjälpa mig.
På väg tillbaka till bilen förstod jag att hon troligtvis tolkat det som att min dotter var rörelsehindrad. Ganska snart gick situationen upp för henne och hon förklarade att hon också har en anhörig med autism som kan vara bångstyrig ibland. Tillsammans med två ledare från basketen som dök upp, och som någon av fotbollskillarna måste hämtat, fick vi slutligen ut Sara och in i baskethallen. Jag visade de tre damerna min tacksamhet med gester.
Medan träningen pågick passade jag på att handla i grönsaksbutiken. Även där var jag tvungen att tillgripa handgester och expediten började då tala med mig på engelska, i förvisningen om att jag var en av många utlänningar som inte behärskar spanska. Jag undvek att förklara i detalj, då jag hade tillräckligt svårt att göra mig förstådd.
Det återstod fortfarande en stund innan basketträningen var över, så jag satte mig vid en uteservering. Här fick jag idén att skriva min beställning på mobilen: ”Ett glas färsk apelsinjuice, tack”, skrev jag på spanska och visade servitrisen. Hon läste, nickade och log tillbaka.
Notan beställdes med en enkel gest och när servitrisen angav priset, 2,50 euro, inträffade annan lustig situation. Hon ackompanjerade den orala summan med att skriva siffran på bordet med ena fingret. Uppenbarligen så förmodade hon att jag inte bara var stum, utan även döv. Jag nickade och avstod även här från att försöka klargöra situationen.
När jag anlände till Svenska kyrkan på kvällen hade jag med mig en maskinskriven lapp, där jag förklarade situationen. Själva ceremonin gick utmärkt, men det var desto svårare att försöka mingla när jag som mest kunde väsa fram några nyckelord. Först tänkte jag att det kanske skulle uppskattas av några som fick tillfälle att prata desto mer, men bristen på respons från min sida visade sig vara en riktig konversationsdödare.
Känslan av att plötsligt vara funktionsnedsatt väckte ett barndomsminne från när jag bodde i Sverige. Jag måste ha varit 14-15 år när jag under en fotbollsmatch med kamrater fick en kraftig spark och stukade högerfoten. Vristen svullnade upp rejält och vid besöket på akuten fick jag stödförband, kryckor och order att inte stödja på foten på en vecka.
Under min konvalescens behövde jag en dag ta mig in till Stockholm med Roslagsbanan. Jag vet inte hur vagnarna är idag, men på 1980-talet var de definitivt inte handikappanpassade. Det var mödosamt att ta sig upp för trapporna till tåget, men det underlättades av att andra passagerare spontant höll upp dörrarna för mig. Som alla tonåringar trodde jag mig vara osårbar, så att plötsligt vara funktionsnedsatt och i behov av hjälp etsade sig fast hos mig.
Den känslan återvände härom dagen, när jag inte kunde kommunicera normalt med min omgivning. Det förstärktes av att en del faktiskt behandlade mig som om jag hade en regelrätt funktionsnedsättning. Den ovana och starka känslan är viktig att uppleva i ibland, för att kunna sätta sig in i situationer som är främmande för en men vanliga för andra människor. Dessutom bidrar dessa episoder till att man uppskattar desto mer de färdigheter som man normalt har och som man tar för givet.
Handikappraktik är något vi alla borde uppleva med jämna mellanrum. Det ger perspektiv på tillvaron och utvecklar utan tvekan vår förmåga till empati med dem som har olika former av begränsningar.
Se icke-talet i Svenska kyrkan:
Kommentarer
Endast prenumeranter på SK Premium+ kan kommentera artiklar.