Barnen har sedan i våras frågat hur långt det är kvar till Halloween, och till slut var dagen äntligen här. Tioåringen, som sovit så lite av ren spänning, åt en snabb frukost för att sedan göra sig iordning till skolan. Jag hjälpte henne. Målade ögonlocken mörka, läpparna svarta, satte i en stor svart rosett i hennes hår. Tillsammans med de svarta kläderna och den svarta manteln blev det effektfullt. Vad hon var utklädd till var lite oklart. Mördare sa hon själv, men hon såg mer ut som en elegant Döden, med en lie av plast i handen.

Femåringen var en liten häxa med alldeles för stor häxhatt – min – som hela tiden föll ned framför hennes ögon. De var så fina!

I skolan uppmärksammades den mexikanska traditionen Día de los muertos och hade tagit med ett fotografi av sin mormor och morfar till det uppbyggda altaret av fotografier, symboler och godsaker. De gick också en runda i byn och fick kastanjer, äpplen och annat gott i sina korgar, enligt en urgammal tradition här i bergen.

Istället för att äta medhavda smörgåsar på rasten stekte de korv som såg ut som avhuggna fingrar, och varken de eller deras pappa var hungriga när de kom hem. Deras pappa hade, som lärare i en annan skola, gjort läskiga smörgåsar tillsammans med eleverna.

Dagen före Halloween hade jag varit i Sevilla och köpt med efterrätt från ett konditori. Där såldes munkringar med knallröd glasyr, ögon och spindlar, pop cakes i form av ögonkulor med gaffel instucken i det vita, och cup cakes, där glasyren på muffinsen såg ut som hjärnor och annat obehagligt. Sambon blev så äcklad att han vägrade smaka på annat än en muffins med lila glasyr och häxhatt, men det var det enda som femåringen ville ha, så den gick förstås till henne.

Lunchen var snabbt avklarad. Det vi väntade på var att åka på Halloweenfest hos barnens sysslingar som bor utanför Sevilla. De fyra systrarna är mina barns favoritsläktingar. Inget är roligare än att få komma hem till dem!

Familjen bor i ett inhägnat område där många dekorerar sina hus oerhört fantasifullt, och sedan går barnen varv efter varv och får godis hos alla med dekorerade hus. Det hade beställts scenframträdande också, men det ställdes in på grund av risken för regn.

Sambon var som vanligt en otäck typ med lång skinnrock, elegant hatt och vit mask, han brukar se ut så när han framför tonsatta sagor för eleverna i skolan, men jag själv tänkte faktiskt anstränga mig det här året. Släktingarna skulle själva klä ut sig till familjen Addams.

Min idé var bra. Jag skulle vara en skrämmande rey mago – den grönklädde av de tre vise männen. Ett par år tidigare hade jag hittat finfina reyes magos-dräkter i en second handaffär, nu skulle kläderna invigas!

Jag provade en stor skjorta i grön sammet, med guld på bröstpartiet samt ärmarna, och en tung, vacker mantel. Det tillsammans med ett stort, vitlockigt skägg och en peruk i samma stil, samt lite blodstänk, skulle få vem som helst att rygga tillbaka av förfäran! Kanske passade det med en blodig plastkniv genom huvudet också?

Jag trodde att sambon hade ett stort lösskägg, men det hade han tydligen inte, så jag meddelade familjen att vi behövde göra ett stopp på vägen. Bazaren i Aracena måste ha skägg.

Snabbt sprang jag in själv, vi var sena. Blicken for över hyllorna. Blodiga dockor, låtsassår, ansiktsmasker, hattar, men inget vitt krulligt skägg någonstans. Konstigt, de hade ju ändå börjat ta hem julsaker, tomteskägg måste de väl ändå ha? Men jag såg inga lösskägg alls. Snopen valde jag en svart mustasch i stället. Jag struntade i låtsasblodet. Tyckte att det kunde kvitta om jag inte hade ett vitt skägg att bloda ner.

Det var redan mörkt när vi en och en halv timme senare kom fram. Vi fixade oss i ordning på trottoaren och jag hade besvär med att få bort skyddspapperet från lösmustaschen. Bad sambon om hjälp.
–Vad är det här? Skulle du inte vara en rey mago?
–Jo men de hade ju inga skägg.
–Var har du kronan då?
–Kronan?

Javisst ja! Reyes magos bär ju kungakronor! Hur kunde jag glömma det? Och hur skulle någon begripa vad jag föreställde, utan vare sig skägg eller guldkrona?

Sambon fick till slut loss skyddspapperet och jag tog emot den klibbiga mustaschen och fäste den på överläppen. På underläppen också, faktiskt. Mustaschen var så stor att underläppen fastnade i den undre klisterkanten på den, och jag hade svårt att prata begripligt när läpparna satt ihop.

Sambon bara skrattade.
–Du ser ut som Robin Hood!

Det kändes lite fånigt att gå runt i den konstiga utstyrseln och tigga godis med femåringen, som inte ville gå ensam. Ännu fånigare kändes det när jag en timme senare hade sett mig i spegeln för första gången, hemma hos släktingfamiljen. Mustaschen måste bort, och det genast! Men det var ett starkt klister. Mustaschen satt så hårt fast att hela överläppen smärtsamt drogs ut till en orimlig längd innan det sista av klistret gav sig med en snärt.
–Aj!!

Klistret gick inte att tvätta bort, men jag gick hellre runt klibbig i ansiktet än med den där dumma mustaschen. Jag gjorde om mig till trollkarl istället med hjälp av sambons eleganta hatt. Insåg, efter en ny titt i spegeln, att jag nu hade fullt dugliga scenkläder till den dag då jag tar upp konkurrensen med sysslingarnas professionella trollkarlsmorfar och själv börjar uppträda som trollkarl.

Vilken Halloweenfest det blev! När ungarna härjat färdigt ute, och även den borttappade fyraåriga sysslingtvillingen kommit hem med en godispåse så tung att hon knappt orkade bära den, började det droppa in kompisar till familjen. Vi beställde kinamat till alla, och nya kompisar till familjen dök upp med en massa pizzakartonger.

Medan vi vuxna dröjde kvar på altanen med mat och dryck, slocknade de minsta barnen ett efter ett. Tre låg i soffan, en liten pojke låg på en framdragen madrass, och där placerade jag också min femåring när hon somnade i sin pappas famn framemot halv tolv. De större lekte och lekte.

Vi var de första som bröt upp. Klockan hade passerat ett och vi skulle åka hem till barnens farfar för att sova. Tioåringen hade absolut ingen lust att lämna festen, men hjälpte mig ända att väcka sin lillasyster och sin pappa. Och jag tröstade henne med att vi hade bjudit in oss själva till släktingarnas nyårsfest, så vi skulle träffa dem igen om ett par månader.