Ännu ett moment i den evighetslånga husköparaffären skulle avverkas. Banken ville ha något nytt papper av mig som egenföretagare, och det skulle hämtas hos Hacienda – Skatteverket. Skatteverket i Aracena ligger vid mitt favorittorg i staden. Äldre vita byggnadslängor omger en behaglig plats med lummiga träd och en stor fontän i mitten. Tonåringar brukar också finnas på torget eftersom högstadieskolan ligger här. Kan man tänka sig vackrare plats för en skola?

Skatteverket var det.

En liten skylt utanför dörren. En stentrappa upp, en tung port, in i värmen… Där tog det stopp. Jag kom inte längre. Det fanns en säkerhetskontroll av samma modell som på flygplatserna och de stora tågstationerna. Väskan skulle igenom en apparat, och jag skulle gå igenom en annan. Skatteverket behövde försäkra sig om att jag inte bar vapen och bomber i fickorna. Problemet var att det inte fanns någon på plats som kunde göra kontrollen.

En bit bort, till höger om mig, satt en kvinna och jobbade vid en slags informationsdisk.
–God dag! Får jag komma in, ropade jag frågande till henne.

Jag behövde höja rösten för att höras över avståndet.
–Har du bokat tid?
–Nej.
–Vad gäller det?

Jag ropade en förklaring om pappret som banken begärde inför ett husköp.
–Då behöver du ingen tid.

Det visste jag redan.
–Får jag komma in, upprepade jag.
–Nej, du måste kontrolleras av vakten först.
–När kommer vakten?
–Han kommer nu, han har bara gått ut lite.

”Ahora” hade kvinnan sagt. I vissa sammanhang går det inte att översätta till nu, det kan betyda om en stund (en mycket lång stund) och används för att den otålige ska lugna ner sig. Det här kunde alltså ta tid. Undrar var vakten var. Gått ut för en rökpaus? Kaffe? Toa? Åkt i väg för att veckohandla? Det skulle ingen berätta för mig. Det var bara att vänta.

Mellan dörren och säkerhetskontrollen fanns en yta på drygt en kvadratmeter att stå på. Jag stod där och tittade ut över lokalen. Det var en bra tid att komma på, förstod jag. Oerhört lugnt. Tyst. Jag var den enda besökaren och vid skrivborden, där inga besökare fanns, jobbade personalen med annat. Jag fick inte komma in och gå fram till ett av de där skrivborden, eftersom vakten var borta.

Tiden gick.

Jag försökte stirra på skrivbordsmänniskorna för att de skulle begripa hur löjligt det här var, men det fungerade inte.

Jag blev på samma gång full i skratt och frustrerad, och kände den gamla irritationen mullra inombords. Den där som alltid ger sig till känna vid absurda situationer i Spanien, som beror på någon med makt. Det spelar ingen roll hur löjlig regeln är, man måste följa den ändå. Jag mindes situationer med personer som demonstrerat sin makt. En sjuksköterska som vägrade ge mig insulin och försatte mig i fara. En arbetsgivare som fick mig att jobba gratis. Myndighetspersoner som gett fel information istället för att erkänna att de inte vet. Alla besök på socialkontoret för att få föräldrapenning, eftersom varje person som tar emot kommer på något nytt som saknas, en dagsaktuell stämpel från vårdcentralen eller liknande. Polisstationer, läkarmottagningar, register av olika slag. Man kan aldrig argumentera mot någon med makt i Spanien. Man kan inte argumentera mot någon som åker runt i en öde stad och besprutar gatorna mot coronavirus medan invånarna sitter instängda. Man kan inte argumentera mot en polis som skäller för att man låtit sin femåring svalka sig i vattnet en het försommardag under pandemin eftersom man endast får befinna sig på den torra sanden, och i rörelse. Att stranden är i princip folktom spelar ingen roll.

I Spanien måste man lära sig att hålla inne med mycket och krypa inför maktpersoner. Det gör mig galen!

Hur länge hade jag stått och väntat nu på en vakt som inte kom? Tio minuter?

Dörren öppnades igen. En ny besökare.
–Är det kö, frågade han mig.
–Nej, men jag får inte komma in för att vakten inte är här och kan kontrollera. Du kan ju försöka.

Mannen ropade frågande till kvinnan vid disken. Inte heller han fick komma in. Nu var vi två som trängdes på kvadratmetern framför scannerbågen. Vi tittade på varandra. Delade frustrationen.

Till slut kom vakten. Jag la min väska på bandet till scannermaskinen. Vakten tryckte på knappen. Inget hände. Han tryckte på många knappar, många gånger. Det hjälpte inte, maskinen var död. Även skannerbågen var ur funktion.
–Du får passera ändå. Du hade ingen bokad tid? Vad gällde det, sa du? Ja, då får du gå bort till apparaten där till vänster, trycka på dagens datum, knappen i mitten som…

Jag förstod inte. Jag skulle knappa in något ärende som inte var mitt. Vakten följde med mig och tryckte själv fram min nummerlapp.
–Här är ditt nummer. Det kommer snart att visas på skärmen där, sa han hjälpsamt och gick tillbaka till skannermaskinen, där min olyckskamrat fortfarande väntade utan att ha fått passera.

Genast trycktes mitt nummer upp, det fanns ju inga andra väntande och hade inte funnits det de senare 20 minuterna.

Pappret var snart utskrivet. Jag bad om en stämpel också, för säkerhets skull.