Min sons klass Whatsappgrupp har gått varm i veckan. Först med rykten om stängd skola, sedan bekräftelsen på det, diskussioner om skoluppgifter, videos och memes för att visa effekterna av ovädret på olika håll i provinsen och för att kasta lite humor på den ju egentligen sorgliga utvecklingen av vädret. Visst behöver vi regn, men förstörelsen som dessa extrema oväder lämnar efter sig och faran den utsätter människor för, är ju inte direkt vad vi hade önskat oss.

Dagen före bunkrade folk upp med mat så till den grad att butikshyllorna ekade tomma. Precis som inför införande av lockdown i mars 2020, kändes det lite som att allas nerver låg utanpå kroppen. När jag gick ut med hunden sent på tisdagkvällen var himlen fortfarande klar, men vi visste att ovädret var på väg in och skolan hade meddelat att den skulle hålla stängt på onsdagen.

Efter katastrofen i Valencia två veckor tidigare, kunde vi inte vara nog försiktiga. Regionalpresidenten Juanma Moreno har i efterhand berömt Málagabornas exemplariska beteende som enligt honom räddat liv. Och jag måste säga att jag själv är lika imponerad av myndigheternas agerande. Ingen ville ta några risker.

Förebyggande evakueringar i riskområden, tunga maskiner som körts ut redan i förväg på platser där man förväntade sig problem, vattenbrunnar som öppnats för att underlätta flödet av stora mängder vatten. Kontinuerlig och detaljerad information via olika kanaler till medborgarna. Jag följde både sociala och traditionella medier där kommuner, räddningstjänst, regionalmyndigheten och nyhetskanaler uppdaterade i realtid om det aktuella läget. För första gången någonsin skickades även ut massmeddelanden till alla telefoner i området och vi var nog många som hoppade högt när mobilen började tjuta och innan vi förstod varför.

Där jag bor, i Torrequebrada i Benalmádena, hade vi tur och det kom inte särskilt mycket regn. Några skurar fick vi men främst var det ett ganska stilla strilande och inga översvämningar. Det hade varit lätt att inbilla sig att varningarna var en stor överdrift. Att hålla sig informerad är verkligen avgörande för att få förståelsen för hur lokalt betingat ovädret är och hur olika det slår både beroende på regnmängden per timme och på i vilken mån vattnet har möjlighet att rinna undan. Värst blev det i områden med dålig vattenavrinning eller områden i närheten av översvämmade floder.

Med Valencia i åtanke var det så mycket bättre att förekomma än att förekommas. Det tror jag inte en enda spanjor ifrågasatte.

Däremot tror jag en del utlänningar gjort det. Jag har en mäklarvän som tvingades åka iväg på visning precis samtidigt som den röda varningen trädde i kraft. Hennes brittiska kund insisterade på att se lägenheten hon bokat en månad i förväg. Jag är britt, jag är van vid regn, sade hon. Själv ställde jag in en visning i samma veva som skulle ha hållits tillsammans med en finsk mäklare. Det märktes att hon blev irriterad och menade att kunden nog kunde se förbi regnet och få en uppfattning om bostaden ändå.

Men det handlar ju inte om vattnet som faller uppifrån. Vi är inte rädda för att bli blöta. Det handlar om de risker som regnet medför på marken. De enorma krafter det sätter igång och ibland på väldigt kort tid. Jag pratade med en annan kollega, en advokat i Málaga, på onsdagen, vars man hade fått stänga sitt apotek men inte längre kunde ta sig hem. De som inte fattar får lov att skaka på huvudet och tycka att vi är fjantiga, men vi som vet vi vet. Väldigt få saker är värda att riskera livet för. Eller att riskera att inte kunna ta sig hem igen till sina barn, som ju var hemma från skolan.

Ändå kände jag flera gånger den där känslan av overklighet. Precis som under lockdown 2020. Känslan av en extrem situation. Av rädsla och av en vardag som ställts på ända, men utan några synliga tecken på själva katastrofen i sig. Inte utanför min dörr. Men många andra drabbades ju. Tack och lov höll sig de flesta hemma och konsekvenserna blev inte vad de hade kunnat bli med tusentals fler ute på vägarna.

Ännu konstigare var väl känslan i torsdags, när vi i Benalmádena vaknade upp till sol och marken redan var torr. Men skolorna var fortfarande stängda. Men jag misstänker att de flesta skolor hade en del att städa upp inför barnens återkomst. Och ingen visste sent på onsdagen exakt hur illa det skulle bli på natten. Så skönt när hälsan får gå före principerna.

En annan påminnelse om 2020 var mängden uppgifter Iváns skola omedelbart skickade ut för både onsdagen och därefter torsdagen. Iván var så lycklig över att få vara ”ledig”, men det var definitivt en sanning med modifikation. Det var minst lika många uppgifter som lektioner en vanlig skoldag; spanska, matte, engelska, projektarbete, design och vetenskap. I engelska skulle han läsa nästan 50 sidor i den kapitelbok de håller på med. Vid 19.30 var han klar med allt.

I torsdags hade de en kort session med sin lärare innan de satte igång att arbeta. Jag hörde på håll hur glada de lät. I´m in my pyjamas! Me too! This is like Covid! Hi Javier, good camera! Etc, etc. Det var fint. Samtidigt som jag undrade lite hur mycket livet kommer förändras framöver med klimatförändringarna. Vad vi upplevt i veckan kan vi komma att behöva vänja oss vid. Det är skrämmande men jag känner även stolthet över människornas anpassningsförmåga, sammanhållning, organisation och styrka att gå vidare från varje käftsmäll.

Förra veckan hade jag visning av en gård vi har till salu i Álora. Den andra mäklaren berättade om hur hennes hus hade svämmats över (av den förra DANA´n). På bottenvåningen hade vattnet nått upp till en meter. Alla möbler och kläder i garderoberna var förstörda, gick inte att rädda. Men de av hennes kommentarer som fastnade i mig, var hennes tacksamhet över kommunens agerande, hur snabbt de erbjudit hjälp, hur många volontärer som åkte ut när hon var redo att ta tag i arbetet med att försöka rensa och städa ut lera och bråte. Samt att i skuggan av Valencia var de drabbade i Álora mest av allt tacksamma över att vara vid liv. Allt är relativt.