Vi har inte ringar på tårna, tänkte jag. Men vad heter den då? Vad heter de tre tårna mellan stor- och lilltå? Jag visste inte och inte min fru heller. Har vi sex kroppsdelar som saknar namn? Jag ringde till ortopeden på Uppsala akademiska sjukhus och frågade en läkare och fick svaret:
–Vi har inga namn på dem. Vi talar om tå nummer två tre och fyra.

Detta är ju inte klokt. Är vårt svenska språk så fattigt? Är det likadant i andra länder? Jag började med att ringa kulturattachén på finska ambassaden och fick veta att dessa tår saknade namn även där. Jag ringde sju ambassader med samma resultat. Inget land hade namn på alla tår. Då måste Sverige bli ett föredöme. Vi skall bli det första land med namn på alla tår.

Vid denna tid var Expressen den tidning som hade den största upplagan och där, på sidorna ”Bekantas bekanta” jobbade redaktör Stig Nahlbom som jag var god vän med. Vi beslutade att vi skulle starta en ”tånamnstävling” där läsarna fick skicka in namnförslag. Han satte ut min adress. Ett par dagar senare kom vår lantbrevbärare Stig, som var mycket nyfiken när han lämnade mig en bunt med trettiofyra brev.
Ack ja, dessa damer, sa jag.

Brevbäraren blev alltmer imponerad, för den närmaste tiden ökade mängden brev för varje dag tills jag fick decimetertjocka buntar med brev från hela landet och mestadels från damer. De började ofta så här:
”Vad är det för dumheter? Det är klart att tårna har namn. När jag var liten och satt i farmors knä så nöp hon mig i tårna och läste följande ramsa: Storgubben, Tåtilla, Tillerosa, Kroknosa och lille Essen”.

Alla känner väl till fingerramsan: Tummetott, Slickepott, Långeman, Gullebrand och lilla Vickevire. Nu fick jag veta att det fanns motsvarande ramsor för tårna. Det dråsade in tåramsor från hela landet och snart hade jag en sopsäck fylld med brev. Namnen varierade från landskap till landskap, mellan by och by och mellan olika släkter. Vi skrev om detta i Expressen och en dag fick jag ett telefonsamtal från en professor i etnologi (folklivsforskare) i Göteborg. Han var euforisk när han sa: Jag har hållit föredrag om detta flera gånger i radio och efterlyst tåramsor, men du har fått in fler på en månad än jag under flera decennier.

Vi talade i över en timme och jag fick lära mig mycket. Dessa ramsor är mycket gamla. Namnet storgubben för stortån var självaste Gud fader. Magafrua Majefrua var omskrivningar för jungfru Maria. Namnet Essen eller Lillesko-Essen för lilltån hade anor från förkristen tid då Essen var ett fabeldjur, en häst, med vilket man skrämde barnen till lydnad.

Jag funderade mycket och kände historiens vingslag. Här hade far- och mormödrar suttit med barnbarn i knäet och läst samma ramsor sedan vikingatid. Jag lovade professorn att han skulle få studera brevskörden innan den skickades till Dialekt och fornminnesarkivet i Uppsala. Där torde den finnas nu.

Ramsorna var väl ingen större tillgång när det gällde att namnge tårna i vårt svenska språk. Jag studerade nogsamt de nakna fötterna på 42 svenskar och fann att tån bredvid Stortån oftast var några millimeter längre. Den gav jag namnet Långtån. Tån i mitten skulle heta Mittån och tån vid sidan om lilltån var lite krokigare än de andra och i ramsorna hette den ofta Kroknosa. Den gav jag namnet Kroktån. Mitt förslag var alltså Stortå, Långtå, Mittå, Kroktå och Lilltå.

Fyra gånger publicerades en tecknad fot i Expressen med dessa namn utsatta under rubriken: ”Så här heter våra tår”.

Nu tyckte jag det var dags att ringa Svenska Akademin för att få in dessa namn i SAOL. Jag fick tala med ledamoten Sten Lindroth och veta att Akademin får inte föra in ord hur som helst. Den får bara registrera ord som är i allmänt bruk. Men, sa han, kan du med Expressens hjälp få svenska folket att använda dessa namn så kommer de in i SAOL.

Ja, käre läsare, detta är snart femtio år sedan och ännu har jag inte med Expressens hjälp lyckats få dessa tånamn i allmänt bruk. Men nu, med hjälp av Sydkusten, så vore det väl tusan...