Tågresegruppen på Facebook är guld värd om man ska resa med tåg. Det finns alltid någon som vet, oavsett vilket land det gäller och oavsett vad man frågar. Häromveckan undrade en kvinna hur hon skulle ta sig mellan Málaga och Tarifa. Går det inga tåg?

Frågeställaren fick många svar i tråden, och flera föreslog att hon skulle välja samåkningstjänsten Blablacar.

Blablacar är en onlinetjänst som man hittar både på webben och genom en app, där privatpersoner kan annonsera resor de ska företa med sin privatbil och så kan andra, som tänkt åka samma sträcka, betala en peng och åka med. Den här tjänsten startade i Frankrike 2006 och är idag ett alternativ till andra sätt att resa.

Jag hade inte tänkt skriva i tågresetråden om det inte vore för en man som med utropstecken menade att han förutsätter att spanska myndigheter har samma syn på svarttaxiförare som svenska, och skickade en länk till en artikel om laglig taxiverksamhet kontra Uber.

Det irriterade mig. Där satt en man och förutsatte både att blablacar är en svarttaxiverksamhet och att Spanien fungerar på samma sätt som Sverige. ”Du ska inte sitta där och förutsätta en massa saker”, tänkte jag och skrev ett svar. Kortfattat gick det ut på att man inte kan förutsätta att allt fungerar lika i de båda länderna, eftersom Sverige och Spanien skiljer sig så mycket åt gällande historia, kultur och förutsättningar.

Låt oss titta närmare på det här med att resa med kollektivtrafik. I Sverige går det att ta sig nästan överallt med buss, tåg, båt eller flyg. Eller taxi, i värsta fall. I Spanien är det inte så. Det går utmärkta transporter mellan storstäderna, men sedan tar det ofta stopp. Själv bor jag i Sierra de Huelva. I huvudorten Aracena bor drygt 8.000 invånare, i bergstrakten som helhet över 40.000. Aracena ligger bara en timmes bilresa från Spaniens fjärde största stad Sevilla. Vi som bor i bergen åker ofta till Sevilla, och Sevillaborna åker hit, det är en populär turistdestination framför allt på hösten. Trots det går bara två bussar om dagen mellan städerna; en till Sevilla och en hem till bergen igen. Tåg går inte.

Bussar mellan byarna i bergen finns inte. Ingen taxi heller. Om man inte har bil eller körkort och behöver åka till en annan by, till Sevilla, eller varför inte till sjukhuset i Riotinto, måste man antingen lifta, be släkt eller vänner om skjuts, eller åka med Blablacar. Det sistnämnda har blivit räddningen för många. Om man ska åka någonstans söker man efter annonserade resor, betalar genom appen och får telefonnummer till föraren.

Jag har bil och tar hellre bensinkostnaden själv när jag åker till Sevilla, lyssnar på ljudbok i stället för att prata med främmande människor, men sambon är mer social. Han åker till Sevilla nästan varje vecka för att repa med sin grupp, och annonserar alltid sina resor i appen. Ibland fyller han med tre passagerare och då går det jämt upp, bilresan kostar honom ingenting. Har han bara en eller två passagerare blir det i alla fall ett bidrag till bensinen.

Blablacar är som sagt inte nytt, men sambon började inte använda sig av tjänsten förrän vi gav alla våra besparingar som handpenning till huset som vi skulle hyrköpa, och stod med tomma bankkonton. Han avvägde att sluta repa med gruppen ett tag eftersom det blev för dyrt med resorna till Sevilla, men provade den här lösningen istället.

Sambon har haft så många olika passagerare. Ibland har bekanta åkt med honom (de vet inte vem föraren är förrän de betalat), ibland tidigare elever som nu studerar på universitetet i Sevilla. Det har varit tjurfäktarfantaster, inspektörer på slakterier, mormödrar som hjälpt till med barnbarnen under veckan, fascister, turister och allt möjligt folk.

Sambon tycker att det är roligt. En liten grupp människor som inte känner varandra sedan tidigare slumpas ihop och pratar om vad som kommer dem för under en timmes bilresa. Såvida det inte är tonåringar, då tittar de bara ner i sina mobiler under tystnad och sambon sätter på svår musik som hämnd.

För några veckor sedan var de tre kvinnor som åkte med till Sevilla. De bekantade sig med varandra under bilresan, och vad de språkade om sinsemellan upprörde sambon så mycket att vi talade om det i timmar efteråt. Det kommer troligtvis att resultera i ett längre reportage här i Sydkusten framöver.

Den enda gången som jag själv har åkt med en Blablacar-förare var en kväll när jag behövde åka till Sevilla för att ta ett tidigt tåg till Málaga dagen efter. Jag skulle vara borta i två veckor och jobba som reseledare och var ledsen över att behöva skiljas från barnen.
–Hur är det, frågade chauffören med snäll röst efter att vi hälsat på varandra, och gråten som jag försökte hålla inne gick inte att hejda, jag grät över barnen ända till Aracena. Därefter hade vi ett trevligt samtal, vi var fyra i bilen, resan gick fort och allt kändes bättre när jag var framme i stan.

Så här långt blev inte mitt svar till mannen i Facebookgruppen, men jag har fått skriva till er i stället och berätta vad jag tänker. Har ni som läser använt er av Blablacar, eller är det något ni inte ens överväger att göra? Berätta gärna i kommentarsfältet.