För många år sedan när jag bodde i Málaga, hade jag en cykel. Jag cyklade ibland från Pedregalejo där jag bodde, in till stan och förbannade det faktum att det inte fanns några cykelställ någonstans. Ibland åkte jag på cykelutflykt österut med mina kompisar, längs med havet genom La Cala del Moral och Rincón de la Victoria ända bort till Almayate. När jag flyttade till bergiga Benalmádena hamnade cykeln i ett förråd där den förföll och till slut slets ut från all annan bråte av ett stressat jag i samband med en flytt och lämnades åt sitt öde bredvid sopstationen. Det var ju väldigt dumt, men så kan det gå.

Sedan dess har jag varken ägt eller saknat en cykel. Man kan säga mycket fint om Benalmádena men särskilt cykelvänligt är det inte. För två, tre år sedan lämnade en granne till oss som flyttade, en riktig mountainbike till Iván. Den behövde rustas upp, men jag tänkte att den kunde vara värd att spara och att jag skulle ta tag i det där någon gång. Under tiden stod den och samlade damm och löv på terrassen. På grund av att vi bor som vi gör har det inte riktigt blivit att Iván fått lära sig cykla. Förutom några halvdana försök när han var mindre, då på en barncykel med stödhjul.

I somras, på vår semester i Sverige, blev han dock biten av cykelmyggan och vi cyklade en massa, både hos kusinerna i Karlsborg och med mormor i Vejbystrand. Sedan dess har Iván mest av allt önskat sig en cykel och vad kunde väl passa bättre till hans elfte födelsedag den elfte i elfte?! Cykeln som vi fått av grannen var dock en herrmodell med rakt överrör och kändes inte idealisk för en elvaåring som precis lärt sig cykla. I Sverige cyklade han på damcyklar och det är ju så mycket enklare och bekvämare. Så jag inledde jakten på den perfekta damcykeln till en elvaåring.

Den skulle vara säker, cool, inte för dyr och inte för tung. Jag tittade runt massor, både på nya och begagnade cyklar och fastnade till slut för en aquafärgad klassisk vintagemodell på Biciclasica som säljer cyklar online och som hade fått bra betyg från sina köpare. Den levererades omonterad och jag kan visserligen varmt rekommendera denna fina, prisvärda cykel - dock inte att försöka montera den själv utan tidigare erfarenhet.

Jag gjorde ett helhjärtat försök dagen före födelsedagen men fick ge mig, överlämna den till födelsedagsbarnet i halvmonterat skick och sedan köra den till en cykelverkstad. Jag kan inte ens montera den enklaste IKEA-hylla utan att något blir upp-och-ned eller bak-och-fram. Så jag var förberedd. Jag sätter min sons säkerhet före min egen stolthet.

Jag googlade och hittade ett fantastiskt ställe i Arroyo de la Miel, Mälaka Bikes (vad är det förresten med spanjorerna och deras märkliga tendens att vilja använda bokstaven ä på diverse konstiga ställen??). De monterade onlinecykeln och tog sig tålmodigt an den gamla mountainbiken. Vilka extremt trevliga och serviceminded killar! Först tvättade de rent den gamla cykeln för att få en känsla för vad som verkligen behövde bytas. De var ganska tveksamma till om det skulle vara värt det nämligen. Jag fick en offert och bestämde mig för att köra. Det har jag inte ångrat. Det är en fantastisk cykel och den blev (nästan) som ny för 140 euro.

Äntligen var det dags att ge oss ut på cykeltur! Premiärturen för Iván gjordes innan jag hann få min cykel. Jag gick i rask takt med hunden och Iván rullade i långsamt mak. Nedför hela backen i Torrequebrada, sedan vidare längs med havet bort mot Torremuelle. Vid varje busshållplats satte han sig på bänken och inväntade mig. När vi kom tillbaka till Torrequebrada fick vi gå båda två uppför hela backen igen.

Varför satsade ni inte på elcyklar istället, kanske ni undrar? Men nej, meningen var att vi skulle cykla som motionsform. Så då får man ta det onda med det goda.

Iváns pappa skänkte oss en gammal cykelställning för att vi skulle kunna ta cyklarna på bilen och köra iväg, exempelvis till strandpromenaden i Fuengirola, för att slippa undan alla backar. Han visade med en cykel och när jag dagen efter skulle få upp båda cyklarna höll det på att gå åt skogen. Den ena hamnade för högt och vi höll på att krascha den nya fina cykeln i garageporten. Men till slut var vi på väg!

Vi parkerade i Carvajal, cyklade hela långa strandpromenaden, stannade för lunch på vägen och cyklade sedan tillbaka. Iván var överlycklig och jag kände att vi befann oss i någon slags målbild man har som svensk förälder i Spanien. Men helt avslappnad kunde jag inte vara. Jag ville inte låta Iván cykla på gatan och strandpromenaden var bitvis ganska fullpackad med folk. Jag gissar att man egentligen inte får cykla där. Det finns ju en cykelväg, men av totalt åtta kilometer strandpromenad, är endast 750 meter cykelbana. Så oerhört snålt och meningslöst.

Ja, just det, jag cyklade dessutom omkull. Jag är inte van vid enbart handbroms och vid ett tillfälle cyklade jag lite för nära Iván som stannade plötsligt, jag bromsade hårt och flög följaktligen framåt ned i backen. Tack och lov körde jag väldigt långsamt så allt gick i ultrarapid och det enda som hände var att jag fick ett blåmärke på låret och kände mig vansinnigt dum. Iván förklarade insatt att jag bara skulle använda höger handbroms som tar på bakdäcket istället för framdäcket.

Nästan dag som var en söndag valde vi att ta cyklarna direkt hemifrån istället och rullade återigen långsamt och försiktigt nedför den långa backen mot havet och bort mot Puerto Marina, förbi hamnen och vidare på strandpromenaden i La Carihuela. På denna sträcka finns inga cykelbanor alls och vi cyklade på både trottoarer och på strandpromenaden i Benalmádena.

Jag undrade i mitt stilla sinne vad polisen skulle göra om de såg oss. Och förbannade tyst de dåliga cykelmöjligheterna med barn. År 2024. Men Iván var så lycklig där han ihärdigt trampade på, både uppför och nedför, sjungandes med nackhåret flygande vinden.

Jag får ta böterna om de kommer. Det får det vara värt. Har ni tips på långa, plana cykelvägar, lämpliga för barn, får ni gärna höra av er!