Man får inte vara snål. Min fru Naomi och jag jobbade dygnet runt. Jag ringde till fyra hotell som låg inom tre mil från Femsjö och bokade alla deras rum. Ändå var vi många som skulle sova i skolan, några skulle tälta och någon hade husvagn. Vidare skulle jag ordna så att frukost och middag kunde serveras i skolan. Jag hade ett par veckor innan ordnat en lite mer avancerad svampkurs i södra Jämtland och dessa deltagare hade också lovat komma.

Jag ringde Sundsvall och kom överens med dem om att vi skulle göra en bilkaravan och talade om för dem att jag kunde ordna en övernattning på ett hotell i Gnesta.
–Varför just i Gnesta? fick jag till svar.
–Jo, därför att det ligger bara en mil från Stjärnhov.
Nu blev man eld och lågor för i Stjärnhov finns den mycket sällsynta arten Vit tryffel (Choiromyces meandriformis) och den var alla spända på att hitta.

Efter att ha övernattat i Gnesta gick vi ut i en aspskog i Stjärnhov och krafsade i fjolårslöven och hittade verkligen varsin tryffel. Den minsta som en hasselnöt och den största som en potatis. Vi anlände sent på eftermiddagen till Femsjö. Jag hade sagt att vi inte skulle leta svamp denna dag utan att markerna skulle vara orörda till nästa dag när mötet började, men ett gäng gav sig ut ändå. Som tur var föll mörkret snabbt och omöjliggjorde vidare sabotage.

Följande morgon lördagen den 25 juni 1979 samlades alla vid församlingshemmet och gick tillsamman till en öppen plats i skogen varifrån man spred sig i alla riktningar. Jag och min fru och vår son Aron stannade och höll den 90-årige Nils Suber sällskap. Hela tiden dök det upp folk från skogen som ville diskutera med Nils om arter de funnit. En ung förläst studentska från Umeå universitet frågade Suber:
–Vad är det här för ticka och fick till svar:
–”Tickor och tickor. Jag bryr mig inte om tickor, jag bryr mig bara om flickor. Kom nu så går vi ner till sjön och svärmar”.

Flickan var förskräckt men naturligtvis fick hon svar på sin fråga. På eftermiddagen hade vi lagt upp massor med svamparter på två långbord utanför församlingshemmet medan vi höll möte inne i lokalen. Då ropade någon:
–Nu står Moser därute och tittar på sopparna!

Lokalen tömdes snabbt och där stod nu våra nordiska professorer runt Moser som en grupp förskoleelever inför läraren. En vacker finska i 30-årsåldern, som var expert på soppar, presenterade sig som Heli Heikkilä och hade två långa flätor och tog gärna upp vår femårige son Aron i sitt knä. Hon ägnade honom mycket tid och Aron undrade:
–Varför har tanten svansar på huvet?

Vi hade även en gäst från USA och en professor Bata från Indien. Vi hade möte där vi bildade Sveriges Mykologiska Förening och valde en styrelse. Vi talade lite om stadgar, medlemsavgifter och andra formalia samt beslutade att vi skulle ha en årlig svampträff där de olika lokalföreningarna skulle stå som värdar och så fungerar det alltjämt.

Ordförande första året var Åke Strid från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Vi var fem i styrelsen och vi hade vårt först möte veckan efter träffen i Femsjö. Nu är det så att många mykologer är väldigt förtjusta i matsvamp, men det finns även de som bara är intresserade av mykologi och knappt äter någon svamp. En i styrelsen tyckte att vi som en punkt i programmet skulle vara allmänheten till hjälp med att upplysa om vilka svampar som är ätliga. En annan utbrast: Varför då? Sveriges ornitologiska förening har inte en rad om vilka fåglar som är ätliga.

Nu var riksorganisationen igång och ett par veckor senare hade jag besök av en redaktör från Aftonbladet i ett helt annat ärende.
Men när han gick så sa han:
–En sak kan jag inte fatta?
–Vadå, undrade jag.
–Jo, hur en sketen trubadur kan lura iväg fyrtio professorer till en liten by i Småland.

Två år senare ledsnade jag på gänget och anmälde mitt utträde. Jag började plåta fåglar i stället och umgicks med ornitologer. Jag fann att de som lyfter blicken mot den kristallklara skyn är lustigare än de surputtar som glor ner i backen.

Fotnot: Under mötet i Femsjö fick världens då ledande mykolog en fråga från Expressens journalist:
–Vilken är den allra godaste matsvampen?
–Kejsarflugsvamp! svarade Moser.

Kejsarflugsvampen (Amanita Caesarea) växer inte i Sverige men väl här i Andalusien i skogarna på västra halvan. Österut finns den inte.