Den senaste tiden har det skrivits om bananer i olika medier. Dels har vi den där händelsen när det uppdagades att svenska jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L) lider av något så ovanligt som bananfobi. Det är lätt att göra sig lustig över det, troligtvis kan hon själv se det komiska i sin fobi, för det är ju så att hjärnan begriper precis hur absurd en fobi är men att kroppen reagerar som den vill ändå. Det vet jag som har lidit av en annan fobi och gått i terapi för den, men mer om det i ett annat inlägg.

Så har vi nästa, märkliga händelse med anknytning till bananer. Ni har kanske läst om Maurizio Cattelan som gjort sig känd som banankonstnär med verket Comedian. Han klistrar upp en banan med silvertejp på en vägg. En som har köpt ett av konstnärens verk är kryptoentreprenören Justin Sun, som betalade motsvarande 68 miljoner kronor för en banan och en liten bit silvertejp. Sedan gjorde han en grej av att äta upp den inköpta miljonbananen på en presskonferens. ”Världens dyraste banan uppäten” stod det i rubrikerna.

Jag minns en annan händelse som handlar om bananer. Det var fransmannen Michel Lotito som hamnade i Guinness rekordbok efter att ha ätit bland annat 18 cyklar, 15 kundvagnar, sju tv-apparater samt ett litet flygplan av modellen Cessna 150. Det enda han vägrade äta var banan. Paulina Brandberg sympatiserar säkert med honom.

Mycket kan man säga om bananen. Det är en fantastisk frukt, eller ört som den egentligen ska benämnas som. Men man brukar ju inte säga att jag har lagt ner lite örter i ungarnas skolryggsäck. Oavsett om bananen ska benämnas som frukt eller ört brukar den inte hamna i mina barns ryggsäckar i alla fall, eftersom ingen av dem gillar banan. Inte jag heller, för den delen. Synd, för bananer är så praktiska.

Bananer är enkla att ta med, är mättande och ligger skyddande i sitt skal. Även om skalet lätt spricker om man lägger tunga böcker ovanpå bananen längst ner i ryggsäcken, det har jag fått erfara många gånger. Det är inte roligt att behöva torka bananklet från viktiga papper eller boksidor. Tänk om det där plastskyddet i form av en banan hade funnits när jag var yngre och fortfarande hade bananer med mig ibland.

Minibananer har så tunt, mjukt skal att det inte ens behövs en bok för att skalet ska spricka.

När jag bodde i Bolivia i Sydamerika under ett år fick jag erfara hur tunt skalet på minibananer verkligen är. Har ni sett minibananer förresten? De är så himla små och gulliga att man blir sugen på att smaka, även om man inte äter banan i vanliga fall.

Vid det här tillfället skulle jag åka från Tarija till Cochabamba, en lång bussresa på närmare 17 timmar. Min värdfamilj hade gjort goda smörgåsar med kyckling och ägg så att jag inte skulle behöva köpa mat under vägen. Och nunnorna som jag arbetade med hade gett mig en stor plastkasse med minibananer, som de menade är bra för diabetiker och jag blev rörd av omtanken. Undrade tyst hur de menade att jag skulle kunna äta en hel kasse minibananer alldeles själv under resan, men tog tacksamt emot presenten. Det fanns många jag kunde dela med när jag kom fram.

På busstationen köpte jag en stor flaska vatten, och la den och smörgåsarna tillsammans med bananerna i matsäckskassen som jag hivade vant upp på hyllan ovanför sätet. Jag hade fått fönsterplats, och snart kom en lång, man i elegant skjorta och kostym och satte sig bredvid. På andra sidan mittgången satt hans mamma.

Jag somnade snart, för ska man åka 17 timmar i buss behöver man fördriva tiden.

En upprörd röst väckte mig. Mannen bredvid satt och torkade sig i håret. Det droppade från hyllan. Från min vinkel såg jag att det inte bara hade droppat i håret på mannen, utan att det också fanns stora fläckar på skjortan och den fina kostymen.
–Vad finns det på hyllan?! undrade mannen.

Jag fattade blixtsnabbt vad som hänt. Mina minibananer med sitt oerhört tunna skal hade mosats under tyngden av vattenflaskan på en och en halv liter, och det var bananmos som droppade ner på mannen.
–Det är banan!

Både mannen och hans mamma trodde att jag inte kunde spanska efter att ha svarat så absurt, så de undrade igen:
–Vad är det som droppar från hyllan?
–Bananer!

Jag kunde inte förklara vad som hänt. Mamman blängde på mig medan hon torkade den vuxne sonen i ansiktet med pappersservetter. Det var en sådan förfärlig situation att jag kände ett skratt bubbla upp, djupt inifrån. Åh nej! Inte nu! Men det fanns ingen möjlighet att hejda det som trängde på. Snart tjöt jag av skratt, tårarna rann oupphörligt. Det var så hemskt! Det var så fel tillfälle att skratta! Och samtidigt som jag skrattade försökte jag hjälpa mannen och torka av honom banankletet från ryggen, jag hade fått upp min rulle med rosa, parfymerat toalettpapper som jag brukade ha med på långresorna i landet.

Fruktansvärt var det. När mannen var avtorkad och hans arga mamma stirrat färdigt på mig, när bananerna var slängda liksom resterna av kletigt rosa toapapper, sjönk jag ner på mitt fönstersäte igen och stirrade ut. Den ställningen behöll jag resten av dagen, hela natten och fram till nästa morgon när vi äntligen anlände till Cochabamba. Inte ett ord sa jag till mannen, försökte bara göra mig osynlig. Jag vågade inte ens resa mig för att gå ut på toaletten när bussen hade stannat, utan höll mig. Jag skämdes så.

Den bussresan glömmer jag aldrig. Och jag har inte ätit minibananer sedan dess.