Nu är det ju på det viset att jag är både född och uppväxt i Spanien och har bott här större delen av mitt liv. Jag har inte heller några planer på att flytta härifrån, så det var både rätt beslut och hög tid att jag blev ”fullfjädrad spanjor”.

Jag har i de senaste inläggen beskrivit hur byråkratin anmärkningsvärt nog blivit än mer omständlig efter att jag väl beviljats spanskt medborgarskap. Anledningen är alla de justeringar som måste göras av personuppgifterna hos olika myndigheter och företag.

En av de viktigaste ändringarna när man blivit spansk medborgare är den i folkbokföringen, som sköts av kommunen. Det handlar inte bara om att det nya DNI-numret ska registreras, utan även att man ser till att vara inskriven i röstlängden. En av de stora fördelarna med att vara ”spanjor” är ju att man får rösta i riks- och regionvalet också, medan utländska bofasta endast har rösträtt i kommun- och EU-valet.

Kommunförvaltningen är en av de som helt gått över till förbokning för uträttande av olika ärenden. Det är näst intill omöjligt att få något uträttat spontant hos kommunen. Jag har det ganska bra förspänt genom att det finns en kommunfilial i Las Chapas, där jag bor, men även dit är det i genomsnitt en veckas framförhållning som gäller vid bokning.

Mitt besök på ”tenencian” i Las Chapas blev en surrealistisk upplevelse. I entrén står en vakt i polisliknande uniform vid en disk och en metalldetektor. Den senare är inte i bruk. Vakten frågar om namn och bockar av det på ett papper. Sedan bjuder han vederbörande att sitta ner i väntrummet. Hit har digitaliseringen ännu inte nått.

Bristen på modernt kösystem kompenseras av att vakten springer fram och tillbaka för att avisera när det är dags för nästa i tur att gå upp till antingen första eller andra våningen, beroende på ärende. Efter ungefär tio minuters väntan blev jag kallad och instruerad att gå upp en trappa och vänta tills den föregående kom ut från det aktuella kontoret. Jag fick förklarat att det par och den ensamme man som redan väntade på stolar utanför skulle gå efter mig.

Det var ödsligt och nästan ingen personal i kommunhuset. Jag kunde höra några anställda kommentera sinsemellan om långvarig sjukfrånvaro som inte täckts med ersättare. Så fick jag komma in, förklara mitt ärende och på begäran lämna fram mitt nya spanska ID-kort samt ”certificado de concordancia”. Det senare är det enkla dokumentet med det pompösa namnet som var så omständligt att få ut efter att jag väl fått min spanska legitimation. Expediten skrev in mina uppgifter i sin dator och hade sedan vänligheten att ge mig två papperskopior på min nya mantalsskrivning.
– De här kommer du behöva. Du vet att du måste ändra på flera andra platser också va, bland annat på ”Patronato”?

”Patronato” är förkortningen som används för Patronato de Recaudación Provincial och syftar på den myndighet på provinsnivå som sköter indrivningen av fastighetsskatten, bilskatten och sopavgiften.
– Har de inte sitt kontor i denna byggnad? frågade jag.
– Jo, men jag vet inte om de är här idag, och du måste ändå boka tid. Hör efter med vakten.

Sagt och gjort. Tillbaka vid entrén frågade jag vakten, och han bekräftade dels att kontoret var bemannat, dels att jag behövde boka tid. Naturligtvis kunde det senare endast göras online…
– Jag kan hjälpa dig om du går in på den här adressen på mobilen, sade vakten hjälpsamt och visade mig en lång webbadress på en lapp.

Jag gick in på sidan och fann att det faktiskt fanns en tid ledig om 40 minuter. Visserligen skulle jag få vänta en stund, men jag tänkte att det är lika bra att få det gjort när jag ändå är här. Jag valde tiden och fick fylla i en mängd uppgifter och skriva en captcha-kod innan jag äntligen kom fram till ”boka-knappen”. Det gick ett par sekunder, och sedan kom denna gröna ruta upp på mobilskärmen:


(Översatt: Bokningen genomförd framgångsrikt!!! Anteckna bokningskoden eller skriv ut denna sida för framtida ändringar av din bokning.)

Jag reagerade på att bekräftelsen innehöll tre utropstecken, som ju på spanska förvandlas till sex stycken, då man här även sätter dessa tecken i början av meningen. Aviseringen föreföll nästan sarkastisk, som om den som utformat den var medveten om hur omständlig processen är och därmed bekräftar bokningen som om man just vunnit på lotteri!!!

Det var bara att sätta sig tålmodigt i väntrummet igen, men efter bara 15 minuter blev jag kallad, denna gång till andra våningen. En dam satt bakom en dataskärm ensam i ett kalt rum. När jag förklarade att jag behövde ändra mina uppgifter i deras register på grund av medborgarskap såg hon konfunderad ut och behövde ringa någon för att rådfråga. Sedan svarade hon att detta måste jag göra online.
– Menar du att trots att jag sitter här fysiskt med en bokad tid och har alla nödvändiga papper, så måste jag gå hem och uträtta ärendet där? frågade jag häpen.

Expediten tog åter upp telefonen och ringde någon. Hon nickade bekräftande och efter att ha lagt på luren tog hon fram ett formulär och sade att jag kan fylla i det på plats, men dokumentet måste presenteras för damen en våning ner.
– Du menar den som jag kommer ifrån?
– Jag sköter inte registreringen, det är hon som gör. Det enklaste är kanske om du gör det via hemsidan.

Jag tackade för mig och gick ner en trappa. Expediten från tidigare satt med ett par, och det var ännu fler som väntade utanför nu. Jag stack in huvudet genom den öppna dörren och framförde vad jag blivit anvisad på övervåningen.
– Jag har ingen möjlighet att göra det idag, du måste boka en ny tid, blev svaret.

Jag hade alltså anlänt till kommunhuset med en bokad tid, fått ett ärende uträttat, men för det andra blivit skickad fram och tillbaka i byggnaden för att slutligen – och återigen – få beskedet ”välkommen åter”.

Mållös gick jag ner till entrén, där jag tog farväl av vakten som jag hunnit bli bekant med vid det här laget. Jag återgav kort min irrfärd. Vakten var om möjligt än mer desperat än jag.
– Jag ger upp, utbrast han uppgivet och fortsatte:
– Här försöker man styra upp besöken, och sedan skyfflar de bara folk fram och tillbaka.

Väl hemma gick jag in på Patronatons hemsida och lyckades med min digitala signatur få iväg formuläret för justering av mina personuppgifter. Jag besparade mig därmed ännu ett besök i kommunhuset. Förhoppningsvis behöver jag inte gå dit igen förrän det är dags att rösta!